Martin Beck är funktionsmänniskan som bara agerar. Han löser brott, eller försöker för att det är hans jobb, men anden i honom är död. Han blir till en iakttagare som inte idds engagera mer än nödvändigt. Det är stressen som sakta tar död på honom. Han är, tänker jag, bilden av socialdemokratin som deckarparet ansåg hade svikit Sverige.
Fast nu måste jag erkänna en sak. Egentligen är det en väldigt bra text och den ska inte läsas snabbt utan eftertänksamt. Nyckelmeningen är just den jag citerade ovan, men jag läste inte det hon hade skrivit tidigare tillräckligt insiktsfullt.
Hanne Kjöller berättar i en ledarartikel i DN om en turkisk man som raglade runt på flygplatsen i Pristina, Kosovo. Han var nyopererad och hade ett färskt operationsärr på kroppen. Han hävdade att han hade blivit bestulen på en njure.
Shimon Peres hade en dröm. Han såg ett nytt Mellanöstern. Det skulle bli en integrerad, välmående ekonomisk region. I hans vision bistod Israel med kunnandet, kapitalet kom från Persiska viken och araberna var arbetskraften. Länderna skulle arbeta tillsammans för att skapa en ny civilisation.
De skriver inte om det kommunistiska partiet. Möjligen använder de ordet socialist. De skriver om brottslingarnas liv, men det är främst för att motivera varför de begick brottet. Minns att det är samhällets fel att en individ begår brott. I vissa böcker godkänner de till och med bankrån och dråp om det sker av rätt person.
I Mexiko minns jag en bar i en håla i Oaxaca. Den hade svängdörrar som i en Westernfilm. Jag kunde inte låta bli utan sparkade upp dörrarna som en vild cowboy och stegade in. Man glodde på mig och jag glodde tillbaka. Den dagen kunde bara sluta lyckligt. Stapplande snubblade jag hem den kvällen med alldeles för mycket tequila i kroppen.
Sverige och Europa bör känna oro för att ett land som nästan gränsar till oss (tack och lov är inte Turkiet medlem i EU ännu, så en buffertzon har vi) håller på att hamna i religiösa extremisters händer. De styrs och influeras av länder som inte vill kännas vid oviktiga saker som mänskliga rättigheter och religiös frihet. Inte heller går dessa länder in med egna arméer utan de stödjer gerillarörelser ledda av krigsherrar.
Det visar sig därför att i många av de diskussioner som de med dysforisk könsidentitet (transexuella) har med en psykiater så förväntar flera att om man är en kille som vill bli tjej också ska attraheras av killar, dvs att en heteronorm ändå ska upprätthållas. I flera fall, berättar Talbot, att det är föräldrar som har svårt med att deras barn inte kan könsbestämma sig själva och att de därför uppmanar dem att välja. I alla välmening förstås.
Den vedervärdige mannen från Säffle är en av de senare kapitlen i Romanen om ett brott och jag tycker den håller hög klass. Samhällskritiken låter de fortfarande balanserat inskjutas i texten utan att den tar över. Poliserna, som var och en är ett exempel i en diskussion, framträder som mänskliga och tänkande varelser.
Med i Sista resan är ett brev från 25 oktober 1962 som Per Wahlöö skrev till Maj Sjöwall som är väldigt märkligt. Han har gömt sig för att skriva på en bok de skriver tillsammans. Han förväntar sig att få skrivit 150 sidor om jag kör med tabletter hela tiden. ”Det taskigaste är att inte ha nån att prata med och det marigaste att inte ha nån att ligga med, jag är ju så ruskigt beroende av det. (Kära MAJ!)”
