På Alex (Alexanderplatz) står julmarknaden med Nikolaushaus i mitten. Där träffade jag världen.

Mina arbetskamrater från hotellen som vår chef äger drack Glühwein, öl och varm choklad med rom.

Vid dessa tillfällen saknar jag inte Sverige med sin restriktiva alkoholpolitik.

Vi var ryssar, polacker, en svensk, tyskar, en palestinier, fransyska och några mischlinge.

Vi snackade skit om jobbet och chefen, diskuterade politik, åt pommes och en gulasch.

Det var en underbar känsla att sitta bland dessa normala människor som vred och bände på tyskan så att Jacob och Wilhelm Grimm hade vridit och vänt sig i sina gravar i Schöneberg.

H. berättade att han var från Palestina, föräldrarna hade flytt därifrån 1948. Han hade fötts i Libanon och sen 17 år hade han bott i Tyskland. Han kunde tala alla arabiska varianter, svor på polska, skrattade på ryska och berättade på tyska. Vi skålade och pratade politik.

Ingen vill kriga, sa han. Jag trivs bra här i Tyskland. Här vill jag stanna.

J., från Polen, som bott i Sverige innan hon kom till Berlin, retades för att hon inte kunde uttala Ordnungsamt riktigt.

En tysk man satte sig på andra sidan bordet. Han fick kramar. Ansiktet var fårat, trötta ögon.

N., från Ryssland, berättade att den tyske mannen hade otur i kärleken. Han hade träffat en spanjorska. De hade varit ihop ett år. Hon åkte till Kanada. Efter en månad fick han ett sms. Hon hade träffat en annan. Och, berättade N., han var professor i botanik.

Mer och mer folk hade kommit till vårt långbord. Det var dags för mig att gå. Svordomar på alla språk hördes. Rund om fötterna trampade jag på några jackor medan jag försökte ta mig förbi alla för att cykla hem till min E som satt med blodiga armbågar (ett spanskt uttryck) och pluggade fågelsjukdomar.

I papperskorgen vid brevlådorna hittade jag dagens FAZ.

Berlin är en mötespunkt för världen. Leve mångfalden.

This content is published under the Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 3.0 Unported license.