Jag stod på trappan utanför St. Pauls i London och tittade på ockupanterna. de flesta av iglootälten var tomma, men ett band jazzade medsvängande. En man gav information till nyfikna.

Jag frös. Det var kallt.

Jag och min syster gick förbi dem, slank in på ett café, drack en kopp kaffe och vandrade sen vidare genom de tomma bankkvarteren. Det var lördag och allt var stängt.

Protesterna i arabvärlden förstår jag mig på. Man kämpar mot förtryck, för rätten att säga sin mening och mot fattigdom. Man riskerar gummikulor, misshandel och fängelse.

Men vad protesterar man emot i Europa och i USA? Jo bankerna, dessa sammansvärjade, hala sällar som lever för sina bonusar. Det handlar bara om rikedom och för den är man villig att sälja sin farmor, i alla fall hennes hus, om det skulle löna sig. Bankerna och finansvalparna demoniseras.

Jag tycker det är bra att man protesterar mot enprocentarna. Men demoniseringen begriper jag mig inte på. Framför allt finns det en märklig syn på vad ett gott liv är.

Ett liv bygger på val och konsekvenser. Jag tror att människan fattar val fritt. För många är valen mindre genomtänkta än hos andra. Trots det är valet ändå individens ansvar.

De bedrövligaste valen fattas under jämförelsens påverkan. Hans bil är större och häftigare än min. Jag har också rätt till en Porsche.

Avundsjukan duperar och vägleder inte. Ändå känns det som om just avundsjukan i vårt samhälle har gjort att vi hellre ser till rättigheter än skyldigheter.

Thilo Sarrazin, som jag tidigare diskuterat här, väcker rabalder i Tyskland  genom sina snara uttalanden.

De flesta uttalanden är svåra att ta på allvar. Men då och då kläcker han några roliga underfundighet som t.ex. att de utan pengar ska duscha kallt och inte värma upp sina lägenheter. Det är nyttigt, säger han, och man sparar pengar.

Uttalandet tycks groteskt, men bygger på att individen ska ta ansvar för sin ekonomiska situation. Och det är just här jag jag menar att man ska begrunda avundsjukans roll i hur man uppfattar orättvisorna i Europa.

En gång i tiden var jag syndikalist. Vissa av idealen tror jag fortfarande på.  Jag åkte på läger. Vi diskuterade politik och världens orättvisor.

Jag minns hur sned jag blev när en tongivare sa att fattigdomen i Bergsjön i Göteborg är strukturellt densamma som i Bangladesh. Befängt, sa jag, men blev snabbt tystad för min ignorans.

Det man missar i en diskussion kring strukturer är hur komplex verkligheten är. Bara för att jag inte har råd att åka till Seychellerna, är jag inte fattig. Att jag endast har råd att tälta vid närmaste sjö eller inte har råd till en bil, betyder inte att jag är fattig.

Jag minns en äldre debattartikel från Rädda Barnen som för mig är helt bisarr, men symptomatisk för vårt samhälle.

Den får avsluta det här inlägget.

Om några veckor kommer landets lärare be sina elever att berätta om sommarlovet. Det riskerar att bli torftiga berättelser. Anledningen är att 229 000 stycken, nästan 12 procent, av Sveriges barn idag lever i ekonomisk utsatthet. Många av dem har sannolikt tillbringat sommarlovet hemmavid, ja inte ens åkt till ortens badhus – bussen dit kostar och inträdet med. Barn i fattiga familjer diskrimineras

This content is published under the Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 3.0 Unported license.