En äldre italienare stod i foajén och talade upprört med min kollega. Hans bil startade inte och han var tvungen att ta sig till Fruit Logistica mässan.

Du måste ringa en bilmekaniker, sa han. Han pratade en blandning av tyska och engelska.

Vi ska försöka, svarade min kollega, men häromkring finns bara ADAC. Hon ringde och fick reda på att priset skulle vara ungefär hundra euro.

Hur är det möjligt, klagade italienaren. Där jag bor finns det mekaniker överallt. I Storbritannien kostar det högst tjugo pund. Och här bara för att man inte är medlem kostar det hundra. Ja ja, men strunt det samma. När kan de komma?

Om ungefär tre timmar. Och du måste vara här.

Inte fortare! Idag är det sista dagen jag kommer att förlora massor av pengar. Idag skrivs alla kontrakten på. Det handlar om miljoner!

Problemen med bilen fortsatte. På grund av kylan hade dieseln frusit. Till slut var han så frustrerad att han skrek och gapade.

E klarade sin sista tenta och är numera veterinär. Som present ville jag köpa en hund. Då vi ska välja hund tillsammans ville jag överräcka ett koppel. Efter jobbet började jag min mödosamma cykeltur på jakt efter ett koppel, men ingenstans fann jag en zooaffär.

Till slut hittade jag en. Jag frågade ägarinnan vad det berodde på att det inte fanns några andra.

Storgrossisterna har taget över, svarade hon.

Det är något skumt med våran kapitalism. Storköpen tar över och monopoliserar och tränger ut småaffärerna. Jakten på rabatter och priser från kunder gör att endast de största överlever. Samtidigt, och det ska läggas till, har prispressen gjort att människor har råd att köpa mer. Men till vilket pris?

Jag har länge begrundat det märkliga i vår kapitalistiska kultur. För mig är kapitalism i dess ideal form synonymt med mångfald. Med lite hjärna och anpassningsfärdighet kan man hitta sin nisch att tjäna pengar. Om man är tillräckligt duktig blir man rik, annars kan man förhoppningsvis skaffa sig ett någorlunda liv på det man tjänar. Om man gör något som ingen vill köpa måste man tillbaka till ritbordet.

Det är en liberal tanke som öppnar upp världen. Men väldigt många är inte intresserade. Kanske beror det på att människor egentligen är flockdjur. Flocken söker en enhet, en gemenskap, en koherens.

Mellan mellan mångfalden och flocktänkandet går en pendel. Vår kapitalism går mer åt flocktänkandet än åt mångfalden, alltså min idealbild.

Och det är här vi ser resultaten av det jag ovan har beskrivit. Italienarens mekaniker har tvingats in i ADAC, vars storlek gör att ingen kan konkurrera och de når en monopolställning.

Zooaffärerna tvingas slå igen eftersom de inte kan konkurrera med storköpen.

Och det som är ännu jävligare är att storköpen ligger utanför vilket gör att cyklister som jag endast med mycket möda kan nå dem och dessutom är storpacken de säljer alldeles för stora för att jag ska kunna ta med dem i min ryggsäck.

Till detta hör till att jag är tämligen övertygad om att vi kommer till en oljetopp snart, Oilpeak, och då kommer vi inte att ha bränsle till bilarna eller kanske ett sämre bränsle som fryser när det blir lite kallt. Då kommer storköpen att stå som gamla tiders borgar och förfalla. Sen kan man klättra in i dem och smyga runt och föreställa sig hur det en gång var.

This content is published under the Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 3.0 Unported license.