I tidningshögen låg en Economist som var några veckor gammal. Jag tog med den till Mollösund och bläddrade i den i solskenet. Vinden från havet var kall och jag gick in i värmen.

Krönikören Bagehot hade skrivit intressant om tankarna i Storbritannien och deras konflikt med EU, The lure of the open sea.

Efter sjuåriga kriget i mitten av 1700-talet stod Storbritannien som ensam segrare. Frankrike såg sig som slaget. Britternas kolonier blev allt fler. De var ohotade på de sju haven, The Global Seven Years War, 1754-1763.

London blev världens handelscentrum, Empire: How Britain Made the Modern World.

De kunde betvinga Kina att importera opium, kunde använda Australien som en fångkoloni och trots att man förlorade USA, kunde man kontrollera råvaruhandeln från sina afrikanska kolonier.

Länge trodde de att de fortfarande var världens centrum, men efter två världskrig och förlusten av Suezkanalen gjorde att de fick erkänna sig som en mindre makt i en stor värld. Endast med amerikanarnas hjälp kunde man störta regimen i Iran och införa marionetten shahen.

Bagehot skriver att britterna vill ge sig ut i världen igen, men att det inte blir så lätt, då deras handel främst är inriktad på EU-länderna. De skyller på EU-hinder, men, noterar krönikören, det stämmer inte:

Europe may be in relative decline, but Britain could double its trade with China and still not match its current exports to France. Germany—bound by the same EU employment, social and environmental rules that supposedly hold Britain back—is a champion at selling to China. ibid

Ännu en krönika i Economist fick mig att fundera över världens skiftande centrum.

Krönikören Schumpeter begrundar ett oansenligt köpcentrum i Dubai, Mall of the masses.

Det heter Dragon Mart och inga lyxvaror säljs utan direktimporterade produkter från Kina vilket gör köpcentret till en slags grossisthandel och även till en köpcentrum för den invandrade arbetskraften som inte har råd att handla lyxprodukter, men ändå vill kunna köpa leksaker till sina barn.

Krönikören påpekar att det är som om silkesrutten återigen har uppstått, emedan nu är det inte lyxprodukter som transporteras.

Det som fick mig att begrunda var inte det utan snarare det han skriver i nästa stycke:

The trading route will increasingly bypass Europe and take goods from China to Africa. So too the products: rather than providing labour for Western companies, the rising Chinese companies will produce their own designs. Some of the firms hawking goods in the Dragon Mart, such as Haier in kitchen goods and Go Baby in prams, have already gone global. Others will follow.

Europa passeras på vägen till andra världsdelar. Europa blir oviktigare och jag vet inte om det är något bra. Då tänker jag inte på förlorad ära då vi härskade över haven.

Globaliseringen handlar inte nödvändigtvis om att vi européer kan ta över världen utan snarare om att vi hamnar i utkanten. Vi blir oviktiga.

Ta t.ex Arminio Fraga som är en brasilianaren som arbetade för George Soros Quantum Fond. Nu har han startat fonden Gávea Investimentos i sitt hemland. Hans högkvarter är i Rio de Janeiro,  A shore thing.

I en äldre artikel i NY Times begrundade man förändringen i världen.

So could America, that great nation of immigrants, become in harder times a nation of emigrants? Could the metropolises of China one day have Americatowns?  Next frontier for Restless Americans?

Längre ner påpekar skribenten Anand Giridharadas:

A considerable number of Americans already live and work around the world. But to meet them in Bangkok or Bogotá or Sydney is to encounter, for the most part, an educated elite that has emigrated out of choice — or members of the diaspora who straddle two lands. They usually had good options in America, but still chose to leave for the thrill, or a higher paycheck, or the chops of investing in a hot new market or renewal after divorce or other failure.

Amerikanarna i utlandet har goda möjligheter i USA, men väljer ändå att ge sig av.

Artikeln är spekulativ och handlar om USA, men jag tror att frågorna likväl kan ställas angående Europas medborgare och vars framtid blir allt mer påträngande.