Per Sjöwall och Maj Wahlöö behärskar verktyget, de balanserar sin lust att kritisera samhället med att inte låta samhällskritiska haranger stå i vägen för berättelsen. Den ironiska stilen som senare blir till tråkiga slappstick är fortfarande under kontroll. Komik varvas med tragik i en perfekt blandning.

Nordin är polisen från Sundsvall som vantrivs i Stockholm, men som tappert försöker finna en lösning på massmordet. Här försöker han arbeta undercover, men det går inte så bra:

När han hade fått sitt kaffe rörde han om i koppen och sneglade på flickan bredvid. I den vaga förhoppningen att bli tagen för stammgäst bemödade han sig att uttala orden på stockholmsdialekt när han vände sig till henne och sa:

- Vet du var Blonda Malin håller hus i kväll?

Brunnetten stirrade på honom. Så log hon, lutade sig över bordet och sa till sin väninna:

-Hörru Eva, den där norrlänningen frågar efter Blonda Malin. Vet du var hon finns?

Väninnan såg på Nordin, sen ropade hon till någon vid ett bord längre bort:

- Det är en snut här, som undrar var Blonda Malin är. Det är väl ingen som vet det?

/…/

Nordin grubblade dystert över hur det kunde synas att han var polis medan han sörplade i sig kaffet. Han förstod sig inte på stockholmare. 2005:144

Ideologin har i denna bok inte blivit fullt så betongig som den senare blir och här kommer Gundvall Larsson till tals:

Jag tycker synd om nästan alla vi möter i det här jobbet. De är slashasar och önskar att de aldrig hade blivit födda. Det är inte deras fel att de inget begriper och att allting är åt helvete. De är figurer som den här som förstör deras tillvaro. Självupptagna svin, som bara tänker på sina pengar och sina hus och sina familjer och på sin så kallade ställning. Som anser att de kan kommendera andra bara för att de råkar ha det bättre ställt. Det finns massvis av såna människor och de flesta är inte så dumma att de stryper portugisiska fnask. Och därför kommer vi aldrig åt dem. Vi får bara se deras offer. 2005:214

Det här är det första kapitlet i romanen som har fått mig att önska att jag hade läst den kronologiskt. Det är så mycket som i den här koncentreras på ett sätt som i de andra kapitlen i framkommer. Men då jag har läst dem i oordning, är det svårt att avgöra om det är för att jag har läst alla, och därtill sidolitteratur om dem eller om det verkligen är så.

Poliskaraktärerna ställs emot varandra. Som när Beck begrundar den dödade kriminalassistenten Åke Stenström, som om han hade fått leva förmodligen hade blivit en bra polis, duglig, arbetsam och tämligen omdömesgill. Man hade kunnat använda honom i rekryteringsannonser, vilket var mer än vad man kunde säga om vissa andra.

• Kollberg med hans arrogans och fetma
• den stoiske Melander
• medelmåttige Rönn
• Gunvald Larsson, som kunde skrämma vettet ur vem som helst
• den snörvlande Martin Beck

Här snäser författarna av bilden att en polis ska vara snygg och proper och allt det där, snarare är det Melander som framställs som förebilden:

Om den stoiske Melander, vars utseende på intet sätt jävade tesen att de värsta tråkmånsarna ofta blir de bästa poliserna. 2005:59

Inte bara är det Melanders fantastiska minne som är behjälpligt utan också hans vilja att ta hjälp av samhällsvetenskapen, i den här boken en undersökning om massmördarens psykologi. Förmodligen är det därför han är klarsynt och pragmatisk.

Efter att ha sett polisen urarta och skapa kaos säger Melander att polishatet finns i alla klasser. Polisen är ett nödvändigt ont.

Alla människor, även de som är yrkesförbrytare, vet att det kan komma situationer där polisen är deras enda räddning. När tjuven vaknar på natten och hör att det rasslar i hans källare, så vad gör han? Naturligtvis ringer han efter polisen. 2005:105

Men:

[S]å länge som inte såna situationer föreligger reagerar de flesta människor antingen med rädsla eller förakt när polisen på det ena eller andra sättet ingriper i deras tillvaro eller stör deras sinnesro. ibid

Till skillnad från Beck sover gott om nätterna och älskar sin fula fru.

Just bilden av Beck framträder tydligare i den här boken.

Han är ingen hjälte. I Roseanna är han en het polis som hetskt söker efter mördaren, lite som den maniske Stenström som sökte efter Teresa Camaraos mördare. Här blir han till funktionsmänniskan som bara agerar. Han löser brott, eller försöker för att det är hans jobb, men anden i honom är död. Han blir till en iakttagare som inte idds engagera sig mer än nödvändigt. Stressen tar sakta död på honom, den som sitter som molande värk i magtrakten. Istället för att äta sunt lever han på cigaretter och kaffe och ligger sömnlös på nätterna.

I en essä om Martin Beck i deckartidskriften Jury beskrivs han som ett slutet rum. Han är, tänker jag, bilden av socialdemokratin som deckarparet ansåg hade svikit Sverige. Han löser förvisso brotten, även om det går trögt och utredningen hade redan kör fast. Men idealen i honom dör ju längre fram man kommer i romanen. Istället blir han allt mer melankolisk och handlingsoförmögen.

Daniel Kahn är amerikanen som bor i Berlin sen sju år. Han sjunger på engelska, tyska och jiddish, en fantastisk artist som jag började lyssna på för ett tag sen. Läs en kort introduktion om honom i Jewish Weeks artikel From motor city to Berlin.

I en intervju i FAZ diskuterade att han sjunger på jiddish, sjunger anti- och prosionistsånger eller sången Lili Marleen på jiddish, som han hävdar var en nazisång. Det har inte med att han är jude, säger han, utan att det är en kultur och en sångtradition som han gillar och känner sig dragen till.

Jag tänkte på honom medan jag läste Elisabeth Åsbrinks recension av Staffan Skotts bok En mänsklighet i mänskligheten: Ett reportage om det judiska folket. På det stora hela är det en bra recension, dock förstår jag inte varför hon tilldelas uppdraget? Vore det inte bättre att någon som kan något om judendomen gjorde det?

Som hon skriver:

Jag ska erkänna att många av uppgifterna i Staffans Skotts bok var okända för mig som aldrig haft koll på judiska högtider, inte heller åt vilket håll remmarna lindas runt armen på de ortodoxa män som bär bönekapslar. Judiskhet utan skuggor och smärta

Nog är det gott så men jag som har studerat judaistik kan nämna ett par som vore bättre ämnade för uppdraget.

Problemet är att hon verkligen inte kan diskutera ämnet. Istället tar hon upp saker som hon finner anmärkningsvärda, men trillar in på tafflig popmaktanalys där hon kritiserar att Staffan Skott eftersom han är en del av en majoritet [och] försöker skildra en minoritet.

Hon fortsätter:

Detta är kärnan i det judiska traumat; att inte tillåtas makten över sin egen identitet. Den konstanta risken att någon annan definierar vem man är och de konsekvenser (typ inkvisitionen, bålbränning, fördrivning, mord) det kan föra med sig.

Det är typisk postkolonialistisk kritik som egentligen bara visar att egentligen borde någon som var inläst på ämnet diskutera boken.

Vad jag säger är att det som hon kritiserar Skott för gör hon själv. Om hon är en del av judendomen eller inte har inte med saken att göra och jag vet inte om hon är det eller inte. Det som är viktigt är att man måste ha kunskap om det man ska kritisera.

Men hur är det då med oss amatörer? Ska inte vi få uttala oss och sjunga på jiddish även om vi inte har med den traditionen att göra?

Visst är det bara att sätta i gång, men först måste vi måste göra vår hemläxa och det är just det jag anser att Åsbrink inte har gjort.

Problemet är inte hennes utan att DN inte gav uppdraget till någon annan. Professor Hanne Trautner-Kromann vore en person att föreslå eller varför inte Salomon Shulman för att ta två exempel från Lund.

Fast nu måste jag erkänna en sak.

Egentligen är det en väldigt bra text och den ska inte läsas snabbt utan eftertänksamt.

Nyckelmeningen är just den jag citerade ovan, men jag läste inte det hon hade skrivit tidigare tillräckligt insiktsfullt:

Ett exempel är uppräkningen av svenska manliga politiker som får sina namn härledda ur geografiska, etymologiska och historiska aspekter. För att de är judar. Jag undrar bara: Hur vet Staffan Skott det? Har de tillfrågats? Firar de jul? Har de döpts? Hur definierar de sig själva?

Om jag börjar nämna namn utifrån deras bakgrund och sorterar dem i fack utan att ta hänsyn till de identifierar sig själv blir det problematiskt. En judisk väninna till mig identifierar sig väldigt starkt med sin judiska bakgrund, emedan en muslimska jag känner vill inget hellre än att man bortser från att hon är muslim och hellre ser henne som svenska, vilket få tillåter henne, se Ingen sekterism.

Frågan som ställs är vem som har rätt över någons identitet? Det är en bra fråga.

Hon hänvisar till Herald Tribune, som berättar att 5 män blev dömda, 5 Are Convicted in Kosovo Organ Trafficking.

Historien med den turkiske mannen var inte särskilt färsk. I NY Times artikeln står det att det skedde redan 2008:

The big breakthrough in the case happened in November 2008, Mr. Ratel said, when a young Turkish man was found at the Pristina airport, weak and shaking, with a large surgical scar on his abdomen. The man told the police that one of his kidneys had been stolen. When the police raided the clinic, they found a frail elderly Israeli man who had paid $90,000 for the kidney. ibid

Utöver den rysliga historien var det en annan sak som intresserade mig och det var att jag hade redan läst om historien med den turkiske mannen, men då i ett annat sammanhang.

På färjan till Danmark i helgen läste jag ett långt reportage i New Yorker, Bring up the bodies, vilket handlade om organhandeln i Kosovo. (Det är väl värt att läsa och finns online.) Där diskuterade journalisten Nicholas Schmidle historien i ett mycket större sammanhang. Serbien hävdar nämligen att albanska befrielsearmén UCK opererade ut organ ur tillfångatagna serber och de har vittnen.

Serbien har länge sett sig som offer i balkankriget. Albanerna har setts som offer av omvärlden. När folk beskrivs som onda respektive goda är det dags att börja bli kritisk och Schmidle har skrivit ett bra reportage om att verkligheten som beskrevs under kriget på Balkan var brutalt och barbariskt ensidig.

I Kosovo har man statyer av män som stred i UCK uppställt på torget. Det är hjältarna. Själv har jag träffat en UCK:soldat. Han beskrev stolt hur han skar halsen av romer för att de var ointelligenta, se mitt inlägg Inget rättfärdigande.

Ett tiosidigt reportage i New Yorker är så klart väldigt mycket mer utförligt än en ynklig ledarartikel på några hundra ord. Fast Kjöllers artikel är väldigt futtig och mest indignerad. För henne är det ett tecken på hur orättvis världen är:

I en totalt jämlik värld, där alla individer kan fatta välinformerade beslut som inte grumlas av fattigdom, desperation eller drogberoende, kan man tänka sig att alla får göra vad de vill med sina kroppar – sälja sex, en njure, en graviditet eller knarka sig till döds. ibid

Två saker retar mig med hennes artikel. Det första är att den är just så där självrättfärdigande. Ingen information i egentlig mening utan kort presentation för att fånga läsarens uppmärksamhet, men utan att gå in på djupet i historien.

Det andra är att den är mer ett referat än en verklig artikel. Det är inte hennes nyhet, knappt hennes ord utan den snuddar på plagiat.

Som akademiker är jag begeistrad i fotnoter, hänvisningar och på nätet länkar. Att man inte hänvisar till artiklarna i tidningen är anmärkningsvärt, men att man på nätet inte kan trycka in en länk eller två är att ta besittning över historien och är oerhört fräckt.

Den salafistiska predikaren Salem al Rafai bor sen 2005 i norra Libanon. Han blev utvisad från Tyskland efter det framkommit att unga män hade tränat kampsport i hans moské. Människor kommer till honom för att be honom om hjälp. Han predikar om för heliga kriget. För en tid sen undkom han en bilbomb efter hans fredagspredikan. Han hävdar att syrierna måste själva gripa till vapen för väst stöder diktaturen i Syrien. (Zeit der Kriegstreiber, krigshetsarnas tid)

En yvig kvinna steg på bussen i Helsingborg. Hon hade en turban på huvudet för att dölja att hon inte hade något hår kvar efter cellgiftsbehandlingen. Hon satte sig bredvid mig. Hon hade blivit frälst. Varje år åkte hon ner till Israel för att arbeta för judarnas återkomst. Hon deltog i en falang inom den israeliska armén som tillät västerlänningar. Hon var över 60 år och väntade på Jesus återvändande.

Jag påpekade att det är många som har hävdat att tidens slut är nära, men de flesta har blivit besvikna. Hon log och sa att jag ska få se. Förhoppningsvis hade jag blivit frälst till dess, så att jag också fick följa med upp i himlen. Kanske, log jag.

Vi trivdes bra tillsammans under bussresan mot Göteborg.

Många israeler jag har stött på under mina resor kan inte förstå varför hela världen är intresserade av deras lilla land vars storlek är jämförbart med Småland. Det tycker jag är naivt. Det är inte bara Andra världskriget som är skälet. Det finns det många svärmare som är insyltade i religionens mörkare hörn och de möts i Israel.

Jag har alltid velat åka dit. Jag är uppvuxen med namn som Västbanken och Gaza. Jerusalem har ingått i min mytologi sen jag var liten och fick höra om Jesus. Men det där är sagor som är ständigt närvarande i västerlandets berättelse. Ännu intressantare är att ge sig in i Mellanösterns moderna historia och då är det andra visioner som föds.

En av dem är Shimon Peres som jag inledde med. En annan är amerikanarnas som inleddes i februari 1945 direkt efter möter på Jalta, där man hade delat upp Europa mellan Sovjet och västmakterna. På pansarkryssaren USS Quincy träffades President Roosevelt och kung Ibn Saud, enaren av Saudiarabien. Emot att det amerikanska oljekonsortiet Aramco fick köpa deras olja lovade amerikanarna att beskydda landet. (ibid, 2006:28).

Genom avtalet kunde de få in en fot i regionen som kontrollerades av Frankrike och Storbritannien. De lyckades även att komma in före Sovjetunionen och därför få ett övertag.Så länge deras intressen skyddades hade man överseende med hur kungadömena regerade. De lyckades till och med att få till en revolution i Iran som fick den svage shah Reza Pahlavi på tronen istället för den demokratiskt valde Mohammed Mossadeq.

Post-revolutionens Iran hade visionen att stå över blocken efter den iranska revolutionen och skanderade:

[V]arken väst eller öst – islamisk revolution… (ibid, 35)

Så när Irak attackerade Iran fick Irak rikligt med vapen av amerikanerna.

Massor av vapen fick även de islamistiska grupperna i Afghanistan som behövde hjälp att bekämpa den sovjetiska armén. En av dessa många raketer kunde användas för att sänka jagaren USS Cole. Detta hände efter Kallakrigets slut och då gällde andra spelregler.

Boken Kampen om Islam, som jag hämtat flera av uppgifterna ur, har jag precis börjat läsa. Den är skriven av fransmannen Gilles Kepel och trots att han inte är särskilt noggrann med fotnoter, dvs. han har inga alls, läser jag med stort intresse vidare om hur neokonservativa tänkare i USA och islamistiska tänkare spridda i arabvärlden, Europa och USA enats i tanken att kampen för framtiden måste föras i Mellanöstern.

Han har rätt. Författarna orerar gärna om den smutsiga luften i Stockholm, att Sverige alltmer liknar en fascistoid stat och polisen som får alltmer maktbefogenheter. Folket förblir en grå massa förutom när de skapar medborgargarden som i Mannen på balkongen och då blir de otäcka.

Det arbeidende folk hører du ikke om i bøkene deres – og ikke får du høre ett ord om det viktigaste våpnet i kampen – det kommunistiske partiet. Jon Michelet og ”Jernkorset”, Jury 1:77

Det stämmer. De skriver inte om det kommunistiska partiet. Möjligen använder de ordet socialist. De skriver om brottslingarnas liv, men det är främst för att motivera varför de begick brottet. Minns att det är samhällets fel att en individ begår brott. I vissa böcker godkänner de till och med bankrån och dråp om det sker av rätt person, läs Det slutna rummet.

Intervjun är från 1977 och förekommer i Jury: Tidskrift för Deckarvänner. Det är en av dessa små tidskrifter som jag kommit i kontakt med under min efterforskande kring deckarparet Maj och Per. Det är så de ofta benämns i Jury. De har ännu inte blivit en institution, även om de nämns ofta.

I ett annat nummer lärde jag mig att deckarparet inte var några storsäljare i Sverige. Intresset för dem kom faktiskt från utlandet.

De över hela världen kritikerrosade Wahlöö/Sjöwall är faktiskt inga storsäljare i Sverige. Deckare och förlagen, Jury 1:75

Berättar Norstedts förlag.

I ett annat nummer prisas Terroristerna, som jag inte klarade av att läsa ut då det var sådant propagandapladder.

Terroristerna /…/ är ett mästerverk; en rasande effektiv och upprörande bok om människorna och systemet, om den uppblåsta anpassligheten och det bittert hopplösa upproret. Den har en tyngd, en kraft och hetta som är oerhört imponerande. Tolv och en halv dag mellan svenska deckare, Jury 4:75

Skriver Bo Lundin.

De var inte bara deckarförfattare utan arbetade också som översättare av deckare.

Roseanna som jag läst under helgen är det första kapitlet i Romanen om ett brott. Det är ett förstaverk. Ännu har de inte hittat sin stil. Det är en bra deckare, men deras röst framträder inte.

Jag saknade deras samhällskommentarer helt enkelt, alltså det som gjorde dem så banbrytande, det där samhällsperspektivet.

Tre saker som förekommer i boken utöver ett mord och poliserna, kommer att hänga kvar. Det är dels ordet luguber. Detta ord var jag tvungen att slå upp. Det betyder sorglig, dyster och skrämmande. Jag hade inte tänkt på det själv om inte Bo Lundin i sin trevlige bok Studier om mord: från Trenter till Mankell hade berättat det. Denne man förekommer som tidigare nämnts i flera av numren i Jury.

Den andre är deras beskrivningar av städer utanför Stockholm som är som tagna ur turistbroschyrer eller skolans geografibok:

Motala är en medelstor svensk stad. Den ligger i Östergötland, vid norra delen av Vättern, och har 27000 invånare.

Så kan man också inleda ett kapitel.

Det tredje är att de ingående beskriver bröstvårtor och hur behårat det kvinnliga könsorganet är på kvinnor. Här på liket Roseanna som fiskats upp av en muddermaskin:

Hon var bred över höfterna och hade kraftiga lår och håret över skötet var svart och vått och tätt. Brösten var små och slappa med stora mörka vårtor.

Jag vill minnas att ett par bröstvårtor liknas vid suddigummit på en blyertspenna i Det slutna rummet. Maj själv påpekar kvinnoskildringarna i intervjun jag tidigare hänvisat till:

Pelle skrev gärna om kvinnor men tyvärr är kvinnorna väldigt stereotypa. Becks fru är ju så himla trist och kvinnan han träffar i Det slutna rummet är en schablon, en sådan där rödvinsvänstertjej. Deckardam

Boken som är kvar i serien är Den skrattande polisen. Den utgavs 1968, den fjärde i serien. De är varma i kläderna. Det bådar gott.

Det kändes som om jag inte var i Sverige, berättade han för mig. Därpå rådde han mig till att inte flytta till denna osvenska förort, vilket jag hade begrundat.

Mannen är välutbildad och öppen. Men här hade han stött på något som hade väckt ängslan inom honom och som fick honom att stänga sig.

Som resenär har jag ofta stött på denna känsla av främlingskap. Jag är i en ny stad, går in på ett café, bar ja vad som helst och kort tystnar folk och ögar mig i dörren.

I Mexiko minns jag en bar i en håla i Oaxaca. Den hade svängdörrar som i en Westernfilm. Jag kunde inte låta bli utan sparkade upp dörrarna som en vild cowboy och stegade in. Man glodde på mig och jag glodde tillbaka. Den dagen kunde bara sluta lyckligt. Stapplande snubblade jag hem den kvällen med alldeles för mycket tequila i kroppen.

Det som skiljer mina upplevelser som resenär och det den hemmastadda känner när han kommer in i en tobaksbutik full med invandrare är att jag redan så att säga vet min plats.

Jag är en främling, men min polare ser sig inte som en främling när han träder in i tobaksbutiken, emedan han känner sig betraktad som just det.

Man ska inte avfärda upplevelsen utan snarare analysera den med hjälp av en härlig och knivskarp 1800-tals sociolog, den eminente Georg Simmel.

I en kort och kondenserad essä beskrev han Der Fremde, det främmande. Jag ska inte gå allt för djupt in i essän utan endast pilla ut några russin.

Simmel skiljer mellan den vandrande och den som vandrande anlände och som möjligen kommer att fortsätta sin vandring. Hur länge han stannar är oväsentligt. Det viktiga är att han anlände och därför inte hör hemma i bygden. Han för med sig det främmande in i det hemtama.

Detta visar på möjligheter, alltså att så som det är nu, behöver det inte vara. Men där vissa kan se det som frigörande kan många se det som oroande, därför att den bild man har av något känns plötsligt främmande. (Här lämnar jag Simmel.) Men känslan är högst diffus och om man förde upp den i ljuset bleve den bisarr. Sällan tänker man på att behålla känslan inom sig utan hellre projiceras den och det upplevda blir hotfullt.

Det som uppkommer här är intressant, men har otrevliga baksidor. En intelligent man dömer ut ett helt område och säger att där kan man inte bo. Att generalisera på det sättet gör vi alla till mans. Det har till och med skrivits böcker efter slika upplevelser.

Robert D. Kaplan skrev en dystopisk artikel i The Atlantic Monthly där han beskrev sina upplevelser i västra Afrika. Länder som Sierra Leone härjades då av fruktansvärda inbördeskrig och Kaplan reste runt i regionen analyserade det hans såg i ett vidare perspektiv. Artikeln fick namnet The Coming Anarchy.

Följ länken och läs den och betänk att all science fiction bara är en spegelbild av hur vi ser på nuet. I Sierra Leone är det numera fred sen många år.

Skälet till att jag tar upp artikeln är att den träffade en nerv, dvs. skrämde skiten ur höjdarna i USA, då det talade om ett möjligt framtidsscenario, att hela världen skulle afrikariseras.

Kaplans karriär fick sig en rejäl skjuts. Nu är han chief geopolitical analyst hos Stratfor. Inget jag har något emot. Själv läser jag honom gärna fast väldigt kritiskt bör jag väl tillägga.

Jag vill avsluta med ett citat ur Agatha Christies deckare från 1926 Dolken från Tunis. Det är djupt rasistiskt men så aristokratiskt upphöjd att den bara kan uttalas av en posör. Det intressanta är att det skrevs på 1920-talet och redan då ansåg medelålders kvinnor att landet var alltför uppblandat.

En äkta, rakryggad flicka – jag kanske är gammalmodig, men jag har en känsla av att det fodras en hel del för att få fram ett äkta exemplar.

Fast är det så?

Kolonialtiderna är över. Vi håller oss undan andras konflikter för att inte bränna oss.

Men frågan är vilken värld vi vill ha?

Det här är ingen fråga om den vite mannens börda utan en viktig geopolitisk frågeställning som man inte ska sky bara för att historien är skamfylld.

Syrien är intressant. Det har styrts av en familj i decennier. Familjen tillhör en minoritet, alawiterna, som i sin tur är en del av det shiamuslimska grenverket av det muslimska trädet. Shiamuslimer är en styggelse i många sunnimuslimers ögon.

I mitt liv har jag stött på det hat som flera sunnimuslimer har för shiiter, se inlägg ingen sekterism. Många hazarer, som är shiiter, flyr terrorn från sunnimuslimska extremister i västra Pakistan, Fleeing violence in Pakistan.

Nu är det farligt att förenkla konflikten till att vara en enkel shia- sunnikonflikt.

Det är inte heller det som jag här vill trycka på utan koncentrera mig på det som sker i Syrien.

Vår ovilja att ingripa hindrar inte kriget. Det ger andra länder en öppning att få inflytande.

Vi bör ställa oss frågan om vi vill tillåta dem det.

I artikeln Islamist rebels create dilemma on Syria policy i NY Times diskuterar journalisten utvecklingen i Syrien ur amerikansk synvinkel.

Många av de syriska rebellerna som vinner allt mer mark är fundamentalistiska sunniterrorister med nära anknytning till al Qaida.

Across Syria, rebel-held areas are dotted with Islamic courts staffed by lawyers and clerics, and by fighting brigades led by extremists.

Nu ska man inte instinktivt reagera och tro att de är barbarer för att man hört om att de inför stympningar och annat. Snarare kan de stå för lag och ordning där ingen annan existerar. Dessa extremister stöds med vapen från gulfstaterna.

The two groups [Al Nusra Front och Ahrar al-Sham] are most active in the north and east and are widely respected by other rebels for their fighting abilities and their ample arsenal, … much of it given by sympathetic donors in the gulf.

I stycket ovan är intressant information inskjutet:

And both helped lead campaigns to seize military bases, … dams on the Euphrates River… and the provincial capital of Raqqa Province in March, the only regional capital entirely held by rebel forces.

De har tagit över dammar längs med Eufrat, dvs. vattenflödet som leder ner i Irak är kontrollerat av rebeller.

Nåväl det är inte heller vattenfrågan som jag här vill trycka på. Snarare är det att vi bör känna oro för att ett land som nästan gränsar till EU (tack och lov är inte Turkiet medlem i EU ännu, så en buffertzon har vi) håller på att hamna i religiösa extremisters händer. De styrs och influeras av länder som inte vill kännas vid oviktiga saker som mänskliga rättigheter och religiös frihet.

Inte heller går dessa länder in med egna arméer utan de stödjer gerillarörelser ledda av krigsherrar.

I inlägget Stilla begrundar Don hur Ryssland tolkar den arabiska våren.

Ryssland ser det som sker i Mellanöstern inte som en demokratisk revolution utan att det är islamistiska krafter som tar över makten från den tidigare eliten.

Man ska inte underskatta Ivans blick på sin omvärld.

Så vad ska Europa göra? Jag vet inte. Men man bör inte instinktivt rygga för tanken på att agera direkt i landet och stödja de krafter som vi vill se leda landet.

Serene Jones gör en allmän kulturdefinition som inte är alltför kontroversiell och vilken duger i sammanhanget:

[C]ulture consists of the endless and often subtle patterns of knowing, feeling, acting, and believing – the web of meaning – in which we live. 2000:33 Feminist Theory and Christian theology

Under vår levnad vänjer vi oss och legitimerar eller godkänner ett visst förhållande. När något bryter mot det höjer vi handflatan och säger stopp så kan man inte göra. Men just i gesten godkänner vi existensen i det som sker och därmed visas det att nog tusan kan det vara på ett annat vis.

I den buddhistiska berättelsen Milindapanha möter konung Milinda munken Nagasena och börjar diskutera jaget. Den vise munken bevisar genom ord hur illusoriskt jaget är.

Alltså når du din sista fas av medvetenhet varken som samma person eller som en annan.

I New Yorker läste jag ett reportage om att man i USA börjar att könsoperera transexuella ungdomar innan de är 18 år om deras föräldrar tillåter det, About a boy.

Författaren Margaret Talbot diskuterar det ingående i dess alla aspekter. Fascinerad läste jag om allt från grupper där transexuella samlas för att hjälpa och stödja varandra till föräldrar som försöker hjälpa sina barn rätt i sökandet efter en könsidentitet att de godkänner att de får ta hormonpreparat redan i 12:års åldern för att få tid att hitta rätt.

Under läsningen kom jag att tänka på en diskussion jag hade med en homosexuell man jag hade för ett tag sen. Jag frågade om det fanns en homoscen i Skövde. Istället för att svara på frågan så suckade han och berättade att nu för tiden är var och varannan bög.

Det är som det är en trend nu, sa han kritiskt.

Inom sociologi pratar man om hur en identitet utvecklas. Enligt en av teorierna så socialiseras man till en identitet. Det finns en referensgrupp som visar på rätt och fel och därigenom stöds vissa delar och utvecklas medan andra delar hålls tillbaka. Detta är väldigt ytligt beskrivet, men räcker för följande diskussion.

De stödgrupperna som nämns i reportaget stödjer ungdomen i deras identitet och man hurrar när en person har gjort ett stort ingrepp. Självklart är det skönt att få stöd i sin identitet, dvs. att den får legitimitet. Men att gå igenom en period av osäkerhet där man kan utforska vad man är och att operera bort sina bröst eller sin penis är ett beslut utan återvändo.

Det intressanta i diskussionen är att man fortfarande inte har skett någon kulturförändring eftersom det som avgör är vilket kön man har, något som ändå för det mesta döljs innanför kläderna. (Flera transpersoner gör därför inte det slutgiltiga ingreppet.)

Det visar sig därför att i många av de diskussioner som de med dysforisk könsidentitet (transexuella) har med en psykiater så förväntar flera att om man är en kille som vill bli tjej också ska attraheras av killar, dvs att en heteronorm ändå ska upprätthållas. I flera fall, berättar Talbot, att det är föräldrar som har svårt med att deras barn inte kan könsbestämma sig själva och att de därför uppmanar dem att välja. I alla välmening förstås.

Som avslutning vill jag återvända till kultur och till det som den homosexuelle mannen påpekade. Det går trender och man blir uppfångad av tidsandan. Ungdomen är ett moratorium där man testar, är förvirrad och söker sin identitet.

En kultur är något transcenderande och den tar lång tid att ändra på sig. Där är kulturen ett hjälpmedel att orientera sig. I vårt omvälvande samhälle är den stabiliserande faktorn som en kultur kan ha förlorad.

Tids nog kommer dess pendelrörelse att svänga mindre och de två ytterligheterna kommer att närma sig varandra. Det samma sker med en individ. Perioder av identitetskris upphör och ett nytt tillstånd inträder.

I Fassbinders film Ett år med tretton månar har en slaktare opererat sig om till kvinna. Det fascinerande med hela historien är att alla accepterar hans nya identitet, emedan han själv inte gör det. Identitetskrisen som slaktaren hade blev inte löst med teknikens hjälp.

Tekniken tillåter oss att göra allt större ingrepp idag. Men vad man kan göra och vad man bör göra, det är två väldigt skilda saker. Och beslutet om penis eller ej bör varken en omtänksam förälder eller en tonåring fatta, utan en vuxen individ

Under Andra världskriget blev han flera gånger dekorerad. Han behandlade krigsfångar utan att hänsyn till Genevekonventionen.

Efter kriget blev han polis. Han tog på sig att rensa upp bland skumrasket i London. Metoderna var tvivelaktiga, men resultaten verksamma.

Ett besök av det grekiska kungaparet i London 1963 blev hans fall. Då arresterade han Donald Rooum, en skämtecknare, när denne demonstrerade mot besöket. Man hävdade att Rooum skulle ha haft en tegelsten i fickan, vilket hade motiverat arresten. Men när Rooum vägrade att erkänna att tegelstenen var hans och inget tegeldamm hittades i fickan påbörjades en undersökning som ledde till att Challenor avsattes och till och med hamnade på ett mentalsjukhus för paranoid schizofreni. Se dödsannonsen i the Guardian Harold Challenor

I Den vedervärdige mannen från Säffle nämner Sjöwall och Wahlöö Challenor. För fallet visade att man i Storbritannien inte tolererade riktigt vad som helst inom poliskåren.

Tidigare i romanen  skrev de den för mig kryptiska meningen:

Den som bär hand på en polis blir alltid fast. Inte därför att allmänheten solidariserar sig med ordningsmakten som den gör exempelvis i …. Storbritannien… eller de socialistiska staterna, utan därför att rikspolischefens hela privatarmé plötsligt vet vad den vill och dessutom vill det så gärna. s. 55

Jag myser när jag läser slika meningar, denna härliga vänsterpropaganda. Men det var inte det som är poängen utan skälet till att jag stannade upp var just att de tog upp Storbritannien som ett föregångsland. Att polisen där inte bär vapen, pekar de ofta på i sina böcker. Svaret fick jag således 20 sidor senare. Då Kollberg begrundar varför någon sablade ner polisen Nyman.

Dialogen mellan Beck och Kollberg är intressant eftersom författarna här kan mer grundligt begrundar problemet med samhällets ordningsmakt.

Därför att alla vet att det är meningslöst att anmäla en polis. Människor i allmänhet är rättslösa gentemot polisen. Och när man inte kan få rätt mot en vanlig konstapel, hur ska man då få rätt mot en poliskommissarie? s. 74

Säger Kollberg. Internkontrollen av polisen fungerar inte på grund av kårandan.

Den ruttne polisen och de hederliga tar även Leif G.W. Persson upp i sina böcker. Riktigt nära sina förebilder kommer han i trilogin Välfärdsstatens fall som behandlar mordet på Olof Palme. Insprängt i texten i romanen Mellan sommarens längtan och vinterns köld berättar han om råheten hos norrmalmspolisen.

P3 Dokumentär har gjort det eminenta avsnittet om Baseballigan, en piketgrupp som var ökända, som jag rekommenderar att lyssna på.

Den vedervärdige mannen från Säffle är en av de senare kapitlen i Romanen om ett brott och jag tycker den håller hög klass. Samhällskritiken låter de fortfarande balanserat inskjutas i texten utan att den tar över. Poliserna, som var och en är ett exempel i en diskussion, framträder som mänskliga och tänkande varelser.

Att nämnas är den mördade polisens kollega Harald Hult som ges plats för ett patosfyllt tal om förfallet i samhället och att polisen är satt att skydda, men förmår inte längre att göra det. Det påminner mig om en äldre receptionist i Lissabon jag pratade med. Han hävdade att under diktatorn Salazars tid fanns ingen brottslighet i Portugal.

Staten kräver en hård hand.

Om man följer logiken i författarnas ideologi så har Hult rätt i grundproblemet: Staten är i förfall. Men hans analys brister i och med att han inte ser att problemet inte är människorna utan strukturen. Individen är bara en del i strukturen.

En mening som fick mig att stanna upp är följande:

Och ju sjukare han kände sig, desto mer stegrades dödsskräcken, till sen omslöt hela hans tänkande och lämnade honom i ett tillstånd av själslig nakenhet och nästan obscen egoism. s. 13

Vilken underbar mening!

Berättelserna i samlingen som jag skummade igenom är tämligen dåliga. Det intressanta är i den andra delen som heter Inblickar. Det är där jag hittade uttalandet jag inleder med.

Om deras vurm för de socialistiska staterna diskuterar Markus Öbrink essän Kampen om nutiden: Martin Becks Budapest. Han utgår från boken Mannen som gick upp i rök, en bok jag diskuterar i inlägget Intellektuell hederlighet. Öbrink inriktar sig på beskrivningen av polisens effektivitet i Budapest till skillnad från den mossiga och ineffektiva polisen i Sverige.

För samtidigt som författarna hade starka vänstersympatier, och samtidigt som man kan anta att de gärna framställde Ungern så positivt som möjligt, blir slutresultatet lika mycket en hyllning till tiden före världskrigen som till den nya ordningen. Budapest blir till den perfekta förkrigstida europeiska metropolen, staden blir kosmopolitisk, kulturell, historisk. Kampen om nutiden

Där han läser in en nostalgitripp blir jag mer cynisk. Jag har skäl för min cynism då de fabulerar faktiskt inte fritt utan åkte till Ungern och gjorde research. Dessutom som jag tar upp i mitt inlägg glömmer de bort de sovjetiska stridvagnarna tio år tidigare.

I texten Grisen är ett gåtfullt djur ur samlingen ovan berättar Wahlöö om ett besök i Ungern. Där berättar han också om deras syfte med boken:

[A]tt analysera kriminaliteten som social funktion och dess relation till [...] samhället och till de moraliska livsformer av olika slag som omger samhället i fråga. s. 85

I det socialistiska samhället har man uppnått jämlikhet, broderskap och frihet vilket gör att brottslighet därför, om man ser kriminalitet som en social funktion, rimligen inte längre borde finnas.

Många människor kanske tror att våra böcker är så kallade deckare, skriver Maj i texten som jag i inledningen hänvisar till.

Vad vi i själva verket arbetar med är en allvarlig sociologisk studie av polisens relationer till deras kamrater i samhället. s. 94

Det är det en otäck vision de har av polisen i Sverige, vilket de visar i den dramatisering som avslutar texten om den gåtfulla grisen. Där är nämligen en kvinna oskyldigt anklagad för att ha stulit en buljongtärning och riskerar att utsättas för tortyr.

I böckerna är de tack och lov inte lika ideologiskt ensidiga, förutom i den avslutande boken, eller kapitlet i Romanen om ett brott, Terroristerna, vilken är oläslig. Snarare är det en styrka hos dem att trots att de ser ner på grisarna, alltså polisen, lyckas de skriva underhållande och nyanserat om dem som yrkesmän. Jag tror det är för att de inte ser ner på poliserna som individer utan institutionen polisen, dvs. det västerländska förtryckarsamhällets exekutiva makt.

Per Wahlöö var döende under arbetet av den sista boken och han hann inte skriva klart den innan han dog. Som Maj berättar i en intervju i SVD.

Per skrev in i det sista, fast han var mycket sjuk och gick ned i vikt. Han var väldigt envis och han skrev och skrev. Till 80 procent är det Pers bok. Jag fick göra en hel del redigering efteråt för han var så ivrig att få med allt han ville säga. Det blev lite mycket politisk pamflett över det. Deckardam

Med i Sista resan är ett brev från 25 oktober 1962 som Per skrev till Maj som är väldigt märkligt. Han har gömt sig för att skriva på en bok de skriver tillsammans. Han förväntar sig att få skrivit 150 sidor om jag kör med tabletter hela tiden.

Det taskigaste är att inte ha nån att prata med och det marigaste att inte ha nån att ligga med, jag är ju så ruskigt beroende av det. (Kära MAJ!) s. 79

Här visar sig den romantiska konstnären, revolutionären med de köttsliga behoven. Någonstans på vägen verkar han ha försvunnit.