Hur ska man fråga en hackare 14.04.12

Förra veckan gjorde jag något urbota dumt.

Det började med att jag ville uppdatera min blogg med ett program. För en liten slant skulle jag få en perfekt uppdatering.

Så jag betalade in pengarna och laddade ned programet och skulle sen få in det på servern. Det var där jag gjorde massor av fel. Inte nog med det jag pillade och grejade utan att ha någon koll på hur jag skulle gå till väga.

Till min hjälp hade jag ett par Youtubevideor, vars instruktioner jag försökte följa. Många var inte alls tokiga.

Det hela slutade lyckligt då mitt webbhotell Binero tar uppdateringar och de kunde återställa alltihop.

Detta visste jag dock inte om när jag försökte fixa problemen själv.

Min föresats var god. Ty den som inte försöker kan heller inte lära sig något.

Under mitt informationsökande stötte jag på Eric Steven Raymonds essä om hur man ska ställa frågor på ett intelligent sätt, How to ask question the smart way.

Han är författaren bakom boken Cathedral and the Bazaar: Musings on Linux and Open Source by an Accidental Revolutionary.

Internet är fyllt av forum och människor villiga att hjälpa till. De flesta misstag man har gjort har även andra gjort. Om man tar sig tid hittar man svar på det mesta. När jag har haft problem med min Acer One har jag t.ex. tagit hjälp av Macles.

Det är här Raymonds text tar sin början.

Innan man har tagit sig tid att söka efter information på egen hand har man inte rätt att ställa frågor till okända människor. Allra helst ska man överhuvudtaget inte yttra sig innan man själv har läst igenom föregående frågor och svar på de olika hemsidorna.

Detta tar tid och det är tid man ska ta sig.

För, skriver Raymond, om inte du har tagit dig tid att förstå och lära, varför ska då någon annan använda sin tid för att hjälpa dig?

I och med informationssökandet börjar också en grundförståelse att formas. Sidoeffekter är att man dessutom lär sig lite vid sidan om som för stunden inte är så viktigt, men ett kunskapsfrö blir till som senare kan utvecklas.

Informationssökande tar tid. Bäst av allt vore om man hade en pipa, stort skägg som man kunde dra i och en stol på en altan där man kan sitta och begrunda problemet. På trägolvet bredvid gungstolen ligger en bok eller några utskrivna afyror som man plockar upp då och då och ännu en gång läser igenom.

Först när man inte kommer någon vart, eller när man har gjort bort sig så mycket (som jag hade gjort) att det är bättre att man låter allting ligga för att inte göra sönder mer, då är det dags att fråga hackarna på nätet.

Jag skickade istället ett mejl till support på Binero med överskriften Inte så lyckat.

Efter några dagar var problemet ordnat.

Jag gillar hackaretiken.

Det handlar om att ta ansvar, att se sin roll och försöka göra något åt det genom kunskapsinsamlande och att utveckla färdigheter. Därigenom blir vi också mer självständiga. Vi frigör oss.

Frigörelse kommer inifrån. Det tar tid och kräver hårt arbete. Man måste se till sin situation och därefter handla. Den som beskyller miljön för sin olycka bör antingen nyttja sin fotkraft eller sakta utveckla färdigheter i tänkande och handlande för att göra något åt sin situation.

Nyttiga verktyg för slöa analytiker 06.04.12

Analyser handlar inte om att stappla ord och meningar på varandra. Det handlar om funderingar, slutledningar, kvalificerade gissningar och fantasi. Hur världen kommer att bli vet man inte.

Information är det man behöver och den nyttiga informationen har de som är riktigt nära händelserna, men ändå på så långt avstånd att de kan blicka klart.

Blackrock är ett företag som nyttjas av länder som det håller på att gå riktigt illa för. Irland använde dem och nu har Grekland bett om deras hjälp, A Wall St. Firm Advises Greece, With Discretion.

Trots att Blackrock bedyrar att de inte utnyttjar sin inblick i länders ekonomi, genom sina egna föreskrifter, har man påpekat att de kan hjälpa folk i deras investeringar, vilket de händelsevis också sköter.

In the United States, the firm — which makes most of its profits by managing money for investors, pension funds, endowments and other institutions — has been criticized for buying and selling some of the same securities that its BlackRock Solutions unit is valuing for the government. Few firms have such access to a vast amount of market-moving information, and that, some critics say, presents a potential conflict of interest. ibid

De flesta analytiker har inte den inblick och inte heller de resurser som krävs.

Jag minns ett inslag på svensk teve där man kritiserade en tevekrönikör som skorrande berättade kväll efter kväll i svensk teve om hur det gick på Wall Street. Jag har glömt vad han heter.

Han visade sina slitna skor som bevis på hur hårt han arbetade. Att hans analyser och krönikor inte innehöll mycket matnyttigt stämde inte alls.

Men nu finns hjälpen där.

Evgeny Morozov berättar i krönikan Silicon Demokratie i FAZ om robotjournalistiken, Texte in null Komma nichts, Texter i noll komma inget.

Robotjournalistiken är dagstidningarnas räddning. På Forbes har man bloggen Narrative Science. Det är ingen människa bakom texterna utan ett dataprogram som samlar in information och för ihop det till en mer eller mindre begriplig text.

Narrative Science, an innovative technology company, turns data into stories. Narrative Science has developed a technology solution that creates rich narrative content from data. ibid

Fördelen är att jag som inte betalar informationen hos Forbes kan gå in och läsa om t.ex. om aluminium företaget Alcoa vars framtid robotjournalisterna inte ser med blida ögon på, utan att betala en spänn.

För att få tillgång till Blackrocks information krävs det en pekiär insats. Fast så var det ju att de är ytterst diskreta med sin information så där hjälper ju inte ens pengar.

Morozov, i krönikan från Silicon Demokratie som jag nämner ovan, är inte särskilt positiv till utvecklingen.

Googles uppsamling av information över våra intressen, vad vi surfar och vilken information vi söker, samt utvecklingen av översättningsprogram, textarbetarprogram som ovan nämnda robotjournalister, kan alla skapa en värld där vi likt John D. Rockefeller som det berättas i anekdoten, i sina äldre dagar fick en tidning i sin hand till frukosten där endast de artiklar förekom som inte störde hans matsmältning. Fast det är väl bara en barnslig dystopisk vision.

jag vill också pladdra 02.04.12

I det senaste numret av Aktiesparen läste jag en onyttig krönika.

Författaren var Annika Winsth, chefsekonom i Nordea. Krönikan hette Riksbanken behöver sänka räntan.

Dags att pumpa in mer steroider i systemet, alltså.

Det började bra i år. Herr Draghi gav ekonomin genom bankerna en rejäl dos pengar. Big Bertha, kallade han det efter förstavärldskrigskanonen.

Börserna går bättre än på länge.

Det är skönt att Winsth konstaterar det, för det visste jag inte. Nej jag skojade bara. Mina aktier går för tillfället förbannat bra och jag är nöjd.

Men det är inte det som jag blir bekymrad över, utan det hon skriver i mitten. Eller har jag missförstått något?

Internationellt ser vi en avmattning, skriver hon. Med tanke på det nyss lästa blir jag fundersam. Fast för att gardera sig lägger hon till att en svag inkommande makrostatistik kan ge avslag på börsen, även om en del är redan prissatt (Amatörekonom som jag är vet jag inte riktigt vad hon menar, men det låter positivt).

Framför allt är det USA som har överraskat positivt, skriver hon. Så trots det märkliga spelet om budgettaket så litar investerarna på USA. Finemang!

Nu kommer dock det härligt konfysa för, som hon skriver det finns mycket som talar för en svag inledning på året. Så det första kvartalet har tydligen varit illa trots stegrande börsindex och resultaten på mina aktier. Det är nog en tjurfälla, som Cornucopia tror.

Ett av problemen hon ser är att hushållens sparande har fallit tillbaka oroväckande. Och det är just det här som är gör mig förvirrand och får mig att misstänka att jag är en idiot.

Jag håller med om nyttigheten i att spara. Men samtidigt är det ju handlandet som driver ekonomin. Och det som jag främst är förvånad över är just att det tycks motsäga det hon tidigare sagt. Fast å andra sidan har hon inte sagt mycket, men däremot dravlat t.o.m. värre än de andra analytikerna i Aktiespararen.

Kanske är det jag som inte begriper bättre?

Fast sakta börjar jag komma till slutsatsen att det vore bättre att läsa en bra dagstidning och själv begrunda läget för analytikerna, inte bara Winsth, verkar mest pladdra.

Egentligen är det få analytiker som skriver intressant och ögonöppnande. Analyser handlar om att begrunda världen utifrån en teori som man använder som ett förstoringsglas. De riktigt skickliga vet att man bäst presenterar analysen som en saga. Om de är riktigt bra kan man själv över en kopp kaffe fundera över det nyss lästa.

En analytiker jag gillar att läsa är George Friedman, grundaren till Stratfor. Hans analyser av världsläget är alltid intressanta, Geopolitical weekly.

Han följer en mall som han begrundar världen utifrån, geografi och historia. Bilden är grov men ger ständigt en ny öppning som tillåter den mindre vetande att själv begrunda, dvs. han ger verktyg att bruka och använda.

Pratmakarna på Aktiespararen kan man skicka i soptunnan.

den tredje och den fjärde 31.03.12

James Simon innehar tredje platsen och Kennth Griffin den fjärde på Absolute Returns lista över de rikaste hedgefondarna i världen.

För att komma med på listan måste man ha tjänat över 100 miljoner dollar förra året, skriver FAZ i dagens artikel Jährlicher Miliardensegen, årlig miljardseger.

Det intressanta med de två är de pysslar med robothandel, dvs. de använder datasystem för att hitta prisskillnader som de kan utnyttja för att snabbt köpa och sälja och därmed tjäna pengar på den rörliga aktiemarknaden.

James Simon var matematiker som arbetade med kryptering för den amerikanska militären. Han övergick senare till att starta hedgefonden Renaissance Technologies.

Simon och kollegorna studerar det vita bruset på marknaden, dvs. bland marknadstjattret försöker de finna tendenser som de kan utnyttja för att tjäna pengar. Att de är en av världens genom tiderna främsta pengafångare visar att det fungerar.

Med honom följde otaliga andra som inte främst var ekonomer utan statistiker, informatiker och matematiker, däribland den ovan nämnde Griffin med sin fond Citadel LLC.

Dessa matematiker och fysiker brukar gå under namnet kvantare och i inlägget Dags att spekulera i undermåliga lån igen beskriver jag hur krisen 2008 delvis kom till på grund av dem.

Framför allt var de när de kom en ny slags människor på börsen. Som illustration vill jag berätta om lögnarens poker.

Börshajarna hade som lek att slå vad med varandra om hur många av samma nummer de hade gemensamt på deras hundradollarsseldlar. Den med högst rang fick börja och kunde säga fyra nollor. Ingen fick gå under. Sen fortsatte man att försöka bräcka varandra tills någon synade. Då kunde någon ha sagt fjorton nior. Skulle man syna eller ej?

Börshajarna gick mest på känsla. Men en kvantare hade räknat på det och kommit fram till att om man t.ex. hade fyra treor på sin sedel så var sannolikheten stor att fjorton treor mycket väl kunde stämma.

Marknaden, beskrev den underhållsamme ungernfödde spekulanten André Kostolany, är som en promenad med en hund. Ibland befinner sig hunden efter husse, ibland före och ibland följs de åt, s k random walk. Men de kommer hem samtidigt. Det är dessa skillnader mellan varans egentliga värde och det pris marknaden erbjuder som aktiespekulanter och robothandlare utnyttjar.

Vi människor är inte rationella och ser inte mönstren i det vita bruset. Där är datorer effektivare och oslagbara. Men de algoritmer som brukas bygger på matematiska och ekonomiska teorier.

När svarta svanar dansar in på scenen, vilket Nassim Nicholas Taleb, Black Swan: the impact of highly improbable, kallar de oförutsedda händelser som ingen trodde skulle hända, då går det åt skogen.

Å andra sidan visar Simons och Griffins placering på listan att det kan också vara temporära nedgångar och att de relativt snabbt kan återhämta sig till skillnad från många andra hedgefondares misslyckande återkomst eller svårigheter att gå med vinst visar.

I artikeln Morgan Stanley Yoga-Troubadour-Crossword-Math Pro Muller Flees kan man läsa om den excentriske och väldigt intressante personligheten Peter Muller som gillade att spela musik i tunnelbanan för förbipasserande. Se även Quants and Morgan Stanley to part.

Intressanta journalistiska böcker att läsa om Hedgefonder och kvantar är två böcker jag rekommenderat i tidigare inlägg:

The Quants: How a breed of Math whizzers conquered Wall Street and nearly destroyed it av Scott Patterson. Recension av boken i NY Times: In practise, stock formulas weren’t perfect.
More money than God: Hedge funds and the making of a new elite av Sebastian Mallaby.

Daydream Nation 30.03.12

Det var vinter. Jag var 20 år och hade förlorat mitt arbete . Jag bodde i London och gatorna var ruskigt kalla. Dagarna drev jag runt på gatorna. Mina pengar höll på att ta slut och på pubarna jag frågade inga jobb.

Kom tillbaka om en månad, uppmanade de mig. Det var januari, den torra månaden då ingen hade råd att dricka öl eftersom de hade spenderat för mycket under julhelgen.

Det var en tidsbefristad frihet jag hade. Ett kort moratorium, ett andhål där jag tvingades och likvisst kunde begrunda mitt liv och vart jag var på väg.

Guds tre frågor stod inför mig och jag förstod att det var dags att ändra på mitt liv och vandra i en annan riktning.

Vilken visste jag inte.

Jag hade kommit till London för att ta mig vidare till Afrika. Det hade gått åt helvete. Istället fick jag återvända till Sverige. Tiden som följde var en svår tid. Allt som jag hade förutsatt mig att göra, drömmarna, hade gått raserats.

London var en bra skola. Jag var erfarenheter rikare. Den livskrisen jag gick igenom är ingen jag vill vara utan.

Jag hade varit min egen kapten. Felbeslut, vindar och strömmar hade drivit mig vilse.

För att fortsätta min metafor kring kaptenen på havet ser jag individer som handlande varelser. Vi är skapade med fantastisk förmåga att begrunda och kontemplera vår livssituation och sen fatta beslut. Det betyder dock inte att vi inte är tvungna att ta hänsyn till havet vi befinner oss på.

Besluten består i att bestämma ett mål, studera sjökortet och bestämma kompassriktning. I vår existens finns det en grundläggande otrygghet och räddning: Vi ska alla dö.

Vi måste ingenting utom att dö, som elektrikern sa till mig när jag hade sagt att han måste skriva under närvarolistan. Jag gillade honom direkt.

Tills vi har dött fattar vi beslut som får konsekvenser. Även till synes goda beslut kan få dåliga konsekvenser. Det är en del av livet.

En skiva jag ständigt lyssnade på i London var Sonic Youths Dreamday Nation.

prekär situation 28.03.12

Medan jag läste religionsvetenskap i Göteborg jobbade jag extra på ett vårdhem. Jag fick studiebidrag och tog studielån (inte helt klokt) och var därför inte helt beroende av timmarna jag fick på vårdhemmet. Samtidigt bodde jag billigt med min bror. Jag sparade till ännu en resa.

Då jag vikarierade var jag beroende av att vara nåbar. Först valde jag att inte ha på mobilen under föreläsningarna, men sen lät jag den vara på men utan ljud så jag kunde ringa upp så fort lärdomstimmen var över.

Jag var populär på jobbet och ständigt beredd att hoppa in, därför var jag en av dem de ringde först. Likafullt var det en klurig tid av pussel och ständiga val om jag skulle jobba eller studera.

Under fem år levde jag som vikarie. Senare och tidigare har jag också haft liknande osäkra jobb. Det passade min livstil då. Jag var hemma en kort tid i Sverige och jobbade så mycket jag kunde för att när pengahögen växt tillräckligt återigen ge mig av ut i världen.

När jag fick mitt jobb på hotellet i Berlin erfor jag något underbart. Jag funderade en dag på hur mycket jag skulle behöva spara inför min semester. Jag hade planerat en resa till Sverige. Medan jag räknade kom jag plötsligt på att jag har ju för helvete fast jobb med betald semester. Jag behövde inte spara.

Det var en lyckokänsla.

Trots det försöker jag leva sparsamt. I inlägget Något familjärt nämner jag mitt mål att ha en dra-åt-helvete-kassa eller ett wibblekonto. Där diskuterar jag också en recension av boken Prekaritet 2.0 av Ivor Southwood.

Min far skickade mig boken och jag läste ut den idag.

Southwood driver bloggen Screened Out. Där har han antecknat tankar och funderingar som han sen arbetat ihop till en bok. Jag har ännu inte läst något inlägg på bloggen.

Han beskriver i boken en postfordistisk värld av ständiga tillfällighetsjobb och sökande efter ett nytt. Detta osäkra levnadstillstånd som allt fler lever i upplevs som prekär, alltså den sociologiska termen prekaritet.

Boken ställer ett par intressanta frågor kring välfärdsstatens förändring och den efterindustriella tiden.

Industrijobben flyttar till andra länder. Man arbetar med allt mindre lager och är uppkopplade till det aktuella läget. Det betyder att lagren där Soutwood har arbetat på blir allt mindre, men att då det är rush behöver de korttidsanställa personal för att ta hand om större leveranser.

Samhället behöver enligt ekonomen Milton Friedman arbetslösa. De är samhällets outnyttjade resurs.

Att det sen inte är så roligt att vara arbetslös, bekymrade honom inte och inte heller hur nedgörande det kan vara för individen.

Jag minns de månader jag var arbetslös och hur hyperkänslig jag var. En enkel fråga från E vad jag hade gjort under dagen kunde göra att jag blev ursinnig över den upplevda anklagelsen att jag bara gick runt och drev till ingen nytta.

Jag har inte fastnat i den situation han lever i. Vi får se hur det blir i Sverige när vi flyttar tillbaka.

Hur han hamnade där begrundade jag ständigt under läsningen av boken?

Att jag just begrundar hans skuld till sin situation visar just på hur såld jag är på samhällets diskurs.

Southwood skriver att arbetslöshetsfrågan betraktas ”numera som ett ansvar som åligger individen snarare än samhället” (s. 68).

Här visar sig också hur olika våra grundideologier är i vår syn på samhället, där jag utgår från individens ansvar för sin egen situation (med förbehåll vilket jag tar upp i t.ex. Sabkah, då det är en alldeles förenklad tankekonstruktion). Men vi diskuterar tankeformare nu.

Southwood skjuter över ansvaret på samhället, vilket jag tycker är en väldigt problematisk utgångspunkt. Se t.ex. Rätten till bil.

Jag vill avsluta med ett citat som jag fann väldigt träffande och som vi humanister ständigt bör begrunda och bekämpa. Vi är trots allt inga funktionsmänniskor.

Om jag hade låtit bli att förkovra mig genom att söka mig till högskolan – om jag bara hade lärt mig någon praktisk färdighet som hade kunnat göra mig anställbar istället för att fylla mitt huvud med oanvändbar kunskap, eller om jag ägnat tiden mellan föreläsningarna åt deltidsjobb istället för studier eller (ännu värre!) skrivande – kanske hade jag kunnat undvika att bli arbetslös och fastna i skuldfällan. (s. 112)

Sabkah 25.03.12

Bordet var fyllt av kakor. Kaffet ångade ur kopparna. Michaels syster var på besök i hans lägenhet. Vi pratade om tillståndet i Berlin.

Systern J. hävdade att det blivit allt hårdare för människor. Hon berättade att hennes dotter som var student inte ens hade råd med ett ID-kort. Det kostade 50 EUR. Michael nickade och höll med.

Det började bli för enat kring bordet.

Hur kan det egentligen vara så svårt? sköt jag in. Det räcker ju att lägga undan 5 EUR i månaden. Efter 10 månader har hon det.

Det är lätt för dig att säga, försvarade Michael sin syster.

Och? undrade jag.

Och jag tyckte verkligen det jag sa.

Fast i sammanhanget fanns det samtidigt en annan problematik. Det visade sig att dottern även hade problem med att öppna brevlådan. För det kom bara dåliga post.

Hon hade fått hjälp, men när hon äntligen fick mod att öppna brevlådan, var där tragikomiskt ett brev från fastighetsägaren att hon var tvungen att flytta.

I vårt samhälle tar man sällan hänsyn till problematiken hos människor. Det är ett klurigt tema, då de som har svårigheter att klara sig inte bara har otur utan det finns saker i deras liv som försvårar enormt.

I Denna osäkerhet berättade jag om en av mina kollegor som inte byter jobb för att tanken på att vara arbetslös skrämmer vettet ur honom och det trots att jobbet han nu har är nedbrytande för honom.

En annan av mina kollegor har ständigt problem med karlar. Hennes största önskan är att han en pojkvän. Hon ser bra ut och är noga med hur hon klär sig. Men under sminket är hon ett ras. Hon går ständigt i samma fälla. Männen utnyttjar henne. Hon vägrar lära sig.

Sin ångest skjuter hon undan genom att köpa. Ständigt nya kläder som hon inte ens använder. Många har prislapparna kvar. Hon ber mig att titta på det hon köpt och vill ha min beundran. Om det är snyggt säger jag det också.

Hon är vårt samhälles största tillgång. Hon har jobb, ett knäckt inre som hon döljer genom konsumtion. Hon driver samhället framåt. Genom henne lindras arbetslösheten.

längs Spree 24.03.12

Jag var ledig. Solen sken. Man kunde inte häcka i lägenheten. Vi gick på en promenad och den skulle ta 7 timmar. Det visste vi inte när vi slog oss ner på café Impala på Senefelderplatz och drack varsin kaffe. Jag läste om Mitt Romney i New Yorker och E bläddrade i en berlintidskrift.

Vi gick sen ner mot Torstraße och då jag var hungrig, åt sommarrollar hos vår favoritvietnames på Rosenthalerplatz, fortsatte till videoaffären och lämnade tillbaka Pedro Almodóvars film, Huden jag bor i, en märklig film.

E ville gå längs Spree och därför gick vi åt det hållet. Jag ville västerut och hon österut. En polisbil passerade och vi såg att det var en folksamling utanför Tacheles. Nu skulle tydligen konstnärscentret utrymmas. Men konstnärer och sympatisörer hade låst in sig i huset. De gav sig inte frivilligt. Det spelades musik. Polisen stod lugna. Privata säkerhetsfolk hade handskar på sig. Det var spännande. Vad skulle ske?

Dagen efter läste vi om stormning och våld, Der letzte Kampf ums Tacheles, den sista kampen om Tacheles.

Fast på våldet orkade vi inte vänta utan snirklade oss ner mot floden. Men våra tankar höll sig kvar kring Tacheles.

Det Berlin vi lärt känna under vår tid här är på väg bort.

Pengarna kom med populariteten. Gamla klubbar och fria ytor håller nu på att tas över av de med kapital. De hyr, som i fallet Tacheles, säkerhetsfolk och tar hjälp av polisen för att driva igenom sin vilja.

Jag argumenterade för att de hade rätt till det. De äger ju byggnaderna och platserna. Grunden i det västerländska samhället bygger på ägandet, predikade jag.

E protesterade. Det gamla håller på att försvinna. Det som gjorde Berlin populärt håller på att dö. Det kan ju inte vara så att bara för att någon har pengar så vinner de.

Samtalet fortsatte medan vi gick förbi Karl Marx och Friedrichs Engels på Alexanderplatz. Ingen av oss kunde vinna diskussionen.

I Nikolaiviertel var vi i Berlins kärna. Vid vadstället över Spree uppstod två tvillingbyar som växte till en enda stad. Minnet av Cölln finns bara kvar i namnet på stadsdelen Neuköln.

Här stod en gång en kvarn, slussarna står kvar. Från här skulle vår väg kantas av gamla industrilokaler. En gång delade Spree här på ett land.

I den gamla utblåsta byggnaden vid Jannowitzbrücke är nu klubben Katerholzig. För fem år sen kunde man klättra längs med stranden för att ta sig mellan de övergivna byggnaderna. Nu går inte det. Man har spärrat av och jag blev uppmanad att inte försöka.

Det är pengarna som förändrar Berlin. Pengar som staden behöver. Men många värjer sig. Guggenheim BMW Lab har försökt att starta ett projekt i Kreuzberg som skulle bidra till dialog om hur staden utvecklas. Det är ett prestigeprojekt för Berlin. Innan var det i New York, nu Berlin och sen flyttar det till Mumbai.

Berlin vill så gärna vara som London och New York. Här hade man nu chansen, så nära. Men projektet har svårt att komma igång. Protester och hot från vänstern gjorde att polisen varnade människorna bakom projektet. Allt avblåstes, men nu söker man efter en ny plats.

Man protesterar mot rädslan att hyrorna kommer att stiga, att Berlin kommer att locka till sig ännu fler investorer och att driva bort de mindre bemedlade.

Det finns en märklighet i förändringen som vi upptäckt där vi nu bor i Prenzlauerberg.

Pengastinna flyttade hit för att det var hippt, häftiga barer och en utescen. Men sen upptäckte de pengatjocka att det hippa var högljutt och genast började man bekämpa det som gjort platsen lockande.

Några industrilokaler läng Spree står fortfarande öde. Vi klättrade över stängslet och gick in i en av dem. Det var bara väggarna kvar och de var fulla av graffiti. Överallt var det glas.

Vi tog oss ut på Köpenickerstraße. Där har ockupanter byggt ett fort. Ingen oinbjuden har rätt att komma in. Kapitalister hatas och nyfikna gör bäst i att hålla sig borta. Fotografering är förbjudet.

En punkare satt utanför på asfalten med sin stora dogg. Den kom fram och hälsade på E. Jag hälsade på punkaren. Sen gick vi vidare.

Vid Bethaniadamm står en egenhändigt byggd jättekoja. Det var en turkisk gästarbetare som byggde den mot Muren. Där odlade han en liten trädgård och planterade träd. Efter hans död vet man inte vad man ska göra av byggnaden. Sönerna odlar fortfarande i trädgården.

I Berlin möts man av staden och dess invånares tankar och önskningar. Staden är i dialektisk förändring. Förändringen är inte bara fridsam. På få platser i världen tvingas man begrunda vad det är att vara medborgare, vad man vill önskar av staden och hur den ska gestaltas. Det är en kamp och den utspelas på öppen gata.

för äventyrlig 22.03.12

Tvivlande studerade han personen han pratade med. Blicken hade något finurligt, som om han visste bättre. Håret var tunt och vitt. Han hade levt länge, rörde sig långsamt och grävde med en lång lillfingernagel i örat.

Till Berlin hade han kommit för att lösa en konflikt med en hyresgäst. De bråkade inför tinget om 800 €.

Jag frågade om det verkligen lönade sig?

Det tyckte han, trots att utkomsten av rättegången var oviss. Den som förlorar får betala. Till det kom hotelkostnader och mat.

Jag hade svårt att förstå syftet, utöver viljan att vinna.

Jag hade väckt hans nyfikenhet.

Vad gjorde jag, en svensk, på ett tyskt hotell?

Det är en del av din utbildning, konstaterade han.

Nä, svarade jag.

Så du arbetar bara här?

Ja.

Det var svårt att begripa för honom. Jag måste ha något annat skäl, ansåg han.

Det roade mig att verka mystisk och det irriterade honom.

Du är en äventyrare, sa han. Ingen tysk skulle göra det du gör. De gör sin utbildning, skaffar sig ett bra jobb och tänker på pensionen. Beteckningen äventyrare uttryckte hans misstycke.

Hur ska du klara dig?

Mina kollegor, som roat hade lyssnat, skrattade när han hade gått.

Du är en riktig förlorare Gustaf, skojade de.

Dagen efter kom han ner igen och vi pratade om fastighetsmarknaden i Berlin.

Han kunde inte undvika att ge mig rådet att satsa på informatik. Jag svarade att det inte passar alla.

Jag förblev en gåta för honom.

Minnet av mannen väcktes när jag läste en kommentar i FAZ av historikern Yehuda Bauer angående en bok av Götz Aly, Warum die Deutschen, warum die Juden, Varför tyskarna, varför judarna, som väckt debatt i Tyskland.

I den begrundar Aly varför förintelsen skedde just i Tyskland och boken beskriver judarnas historia i Tyskland mellan 1880 och 1933.

Tyskland var ett nytt land 1880. Det hade enats efter att ha bekrigat, Danmark, Österrike och Frankrike. Preussen hade vunnit över de andra tyska furstendömen och länder. Det som Fürst von Metternich hade fruktat hade skett, Lilltyskland hade uppstått. Se inlägget Dunkelt regn.

Det var oenat land påbörjade nationaliseringens arbete. Den industrialiella revolutionen nådde äntligenTyskland i och med enandet.

I denna bryttid var minoriteter bättre anpassade, skriver Aly enligt Bauer i debattartikeln, Götz Aly hat nicht nur gute Quellen, Götz Aly har inte bara goda källor (ej online). Judarna kunde läsa och skriva. De hade inriktat sig på handel och hantverk och de var intellektuellt uppmärksamma.

I tider av omvälvning krävs nya strategier. Vissa har bättre grundförutsättningar för att kunna följa vågernas färd. Andra missar våg på våg. Enligt Aly, och det är det som kontroversen med boken bygger på, så var tyskarna avundsjuka på judarnas framgång och det ledde till förintelsen.

I boken Shadows of war, berättar antropologen Carolyn Nordstrom, om hur kvinnor förbättrar sin situation i Afrika söder om Sahara. Det sker i olika steg där det första steget är att utnyttja prisskillnader på marknaden och att sälja en produkt till en liten vinst, som i sin tur sparas för att kunna utveckla till ett allt större handelsverk. Det är få som blir framgångsrika, men strategin finns där och följs träget.

Världen vi lever i är omvälvande. Det är en spännande tid. Den som har lyckats illustrera den bäst för mig är William Gibson boken Virtual Light.

Dess stålskelett och tvinnade senor var vilse i en anhopning av drömmar: tatueringsverkstäder, spelarkader, dunkelt upplysta bås med travar av sönderfallande tidskrifter, fyverkeriförsäljare, försäljning av fiskeagn, vadslagningsbyråer, sushikiosker, pantbanker utan tillstånd, örtmedicinförsäljare, frisörer, barer. Kommersiella drömmar, oftast belägna på vägbanor där fordonstrafiken förr gått fram.

den ljuva tryggheten 20.03.12

Kanske kommer den ekonomiska krisen vi nu lever i att inte bara vara frihetens tid, istället kommer andra krafter att framgångsrikt bemäktiga sig tidsandan.

Deras lockar med trygghet. Då i tider av osäkerhet, söker man efter en varm och skyddande famn.

I ett program av Sverigedemokraterna pratade man om förr och nu och hur man numera inte längre känner igen personerna i kvarteret. Affärsinnehavaren är okänd, sade mannen med den tillförlitliga rösten. Och grannarna pratar inte med varandra.

(Jag har inte hittat inslaget på nätet, men om någon vill hjälpa till så var så god.)

I inslaget postulerade de att vårt samhälle blivit otryggt och osäkert.

Dagissamhället finns där vid horisonten, lockar man.

Denna önskan efter trygghet ser jag även i önskan tillbaka till folkhemmet och tiden då Palme reagerade. Då var Sverige tryggt verkar vissa ha fått för sig.

Jag minns personer jag träffat i ex-diktaturer som Spanien och Portugal som vurmar för Francos och Salazars dagar. De hatar och fruktar det kaos som breder ut sig på gatorna, dvs. kaos i deras ögon.

I ett tidigare inlägg, Från blått till brunt, hänvisade jag till en recension av Magnus Lintons nya bok De hatade : om radikalhögerns måltavlor.

Enligt recensenten Jenny Aschenbrenner så följer Linton i ett kapitel några ungdomar under de där timmarna på ön då deras vänner dog omkring dem medan den norske dynamitarden och galningen sköt dem.

Ensamma galningar tror jag inte är träffande exempel på tidsandor. De är snarare avarter.

Jag minns några sufis från norra England jag träffade i en derga på Cypern. Vi var hos sufimästaren shejk Nazim.

De berättade att de hade tidigare varit muslimska extremister. Innan dess hade de varit punkare. Nu var de alltså sufier.

Att koppla ihop dessa muslimska extremister med al-Qaida, bringar lite reda i förståelsen av världen.

I gårdagens funderingar skrev jag om Syrien och tyranniets trygghet, Hellre tyranneri än kaos. Vi lever inte i någon diktatur eller ens i närheten. Vårt samhälle är tryggt och säkert och ändå är människor rädda. Det förstår jag inte.

Jag tror att människor projicerar sin egen innerliga osäkerhet på världen. Emot den hjälper inte fler poliser på gatorna, utan endast ihärdigt arbete mot sina egna demoner.