längs Spree 24.03.12

Jag var ledig. Solen sken. Man kunde inte häcka i lägenheten. Vi gick på en promenad och den skulle ta 7 timmar. Det visste vi inte när vi slog oss ner på café Impala på Senefelderplatz och drack varsin kaffe. Jag läste om Mitt Romney i New Yorker och E bläddrade i en berlintidskrift.

Vi gick sen ner mot Torstraße och då jag var hungrig, åt sommarrollar hos vår favoritvietnames på Rosenthalerplatz, fortsatte till videoaffären och lämnade tillbaka Pedro Almodóvars film, Huden jag bor i, en märklig film.

E ville gå längs Spree och därför gick vi åt det hållet. Jag ville västerut och hon österut. En polisbil passerade och vi såg att det var en folksamling utanför Tacheles. Nu skulle tydligen konstnärscentret utrymmas. Men konstnärer och sympatisörer hade låst in sig i huset. De gav sig inte frivilligt. Det spelades musik. Polisen stod lugna. Privata säkerhetsfolk hade handskar på sig. Det var spännande. Vad skulle ske?

Dagen efter läste vi om stormning och våld, Der letzte Kampf ums Tacheles, den sista kampen om Tacheles.

Fast på våldet orkade vi inte vänta utan snirklade oss ner mot floden. Men våra tankar höll sig kvar kring Tacheles.

Det Berlin vi lärt känna under vår tid här är på väg bort.

Pengarna kom med populariteten. Gamla klubbar och fria ytor håller nu på att tas över av de med kapital. De hyr, som i fallet Tacheles, säkerhetsfolk och tar hjälp av polisen för att driva igenom sin vilja.

Jag argumenterade för att de hade rätt till det. De äger ju byggnaderna och platserna. Grunden i det västerländska samhället bygger på ägandet, predikade jag.

E protesterade. Det gamla håller på att försvinna. Det som gjorde Berlin populärt håller på att dö. Det kan ju inte vara så att bara för att någon har pengar så vinner de.

Samtalet fortsatte medan vi gick förbi Karl Marx och Friedrichs Engels på Alexanderplatz. Ingen av oss kunde vinna diskussionen.

I Nikolaiviertel var vi i Berlins kärna. Vid vadstället över Spree uppstod två tvillingbyar som växte till en enda stad. Minnet av Cölln finns bara kvar i namnet på stadsdelen Neuköln.

Här stod en gång en kvarn, slussarna står kvar. Från här skulle vår väg kantas av gamla industrilokaler. En gång delade Spree här på ett land.

I den gamla utblåsta byggnaden vid Jannowitzbrücke är nu klubben Katerholzig. För fem år sen kunde man klättra längs med stranden för att ta sig mellan de övergivna byggnaderna. Nu går inte det. Man har spärrat av och jag blev uppmanad att inte försöka.

Det är pengarna som förändrar Berlin. Pengar som staden behöver. Men många värjer sig. Guggenheim BMW Lab har försökt att starta ett projekt i Kreuzberg som skulle bidra till dialog om hur staden utvecklas. Det är ett prestigeprojekt för Berlin. Innan var det i New York, nu Berlin och sen flyttar det till Mumbai.

Berlin vill så gärna vara som London och New York. Här hade man nu chansen, så nära. Men projektet har svårt att komma igång. Protester och hot från vänstern gjorde att polisen varnade människorna bakom projektet. Allt avblåstes, men nu söker man efter en ny plats.

Man protesterar mot rädslan att hyrorna kommer att stiga, att Berlin kommer att locka till sig ännu fler investorer och att driva bort de mindre bemedlade.

Det finns en märklighet i förändringen som vi upptäckt där vi nu bor i Prenzlauerberg.

Pengastinna flyttade hit för att det var hippt, häftiga barer och en utescen. Men sen upptäckte de pengatjocka att det hippa var högljutt och genast började man bekämpa det som gjort platsen lockande.

Några industrilokaler läng Spree står fortfarande öde. Vi klättrade över stängslet och gick in i en av dem. Det var bara väggarna kvar och de var fulla av graffiti. Överallt var det glas.

Vi tog oss ut på Köpenickerstraße. Där har ockupanter byggt ett fort. Ingen oinbjuden har rätt att komma in. Kapitalister hatas och nyfikna gör bäst i att hålla sig borta. Fotografering är förbjudet.

En punkare satt utanför på asfalten med sin stora dogg. Den kom fram och hälsade på E. Jag hälsade på punkaren. Sen gick vi vidare.

Vid Bethaniadamm står en egenhändigt byggd jättekoja. Det var en turkisk gästarbetare som byggde den mot Muren. Där odlade han en liten trädgård och planterade träd. Efter hans död vet man inte vad man ska göra av byggnaden. Sönerna odlar fortfarande i trädgården.

I Berlin möts man av staden och dess invånares tankar och önskningar. Staden är i dialektisk förändring. Förändringen är inte bara fridsam. På få platser i världen tvingas man begrunda vad det är att vara medborgare, vad man vill önskar av staden och hur den ska gestaltas. Det är en kamp och den utspelas på öppen gata.

bortgjord två gånger 19.02.12

Två italienare anländer. Den ene står ett stycke bakom den andre. Medan jag checkar in dem upptäcker jag att de har blivit tilldelade ett rum med dubbelsäng.

Jag frågar om de verkligen vill ha en dubbelsäng?

Han som checkar in vänder sig mot sin vän och frågar. Ja, svarar denne och jag checkar in den.

Det var den första gången.

Två män checkar senare in hos min kollega. Innan de går upp på rummet frågar de mig något som jag nu har glömt bort. Men minns gör jag att jag frågar om de verkligen vill ha en dubbelsäng som min kollega har gett dem? Det hör till saken att min kollega kan ibland vara lite förvirrad och känner inte heller till hur rummen ser ut.

Ja, svarar de.

Det var den andra gången jag gjorde bort mig.

För många år sen gick en serie på svensk teve om de homosexuellas vardag. Jag strötittade en gång för att ett par bekanta till mig var med i ett av programmen.

I ett inslag visade de exempel på hur heteronormen regerar i samhället.

Två kvinnor checkar in på ett hotell. De blir ledda till sitt rum. Där upptäcker pagen att sängarna står ihop.

Han ber om ursäkt och flyttar isär dem.

Ajajaj, det skulle han inte ha gjort. Han utgick nämligen från heteronormen.

Då jag själv arbetar på hotell, och som läsaren redan läst gått i samma fälla och det två gånger på samma dag, har jag ofta begrundat inslaget. Jag tycker nämligen att inslaget är orättvist.

Erfarenheten säger mig att de gånger man har råkat ge två män eller två kvinnor ett rum med dubbelsäng kommer de snabbt ner och vill ha ett nytt rum. Så rent praktiskt ville jag bespara mig mödan att hitta ett nytt rum.

Till detta hör att homosexuella är en minoritet. Därför är det enklare och energisparsammare att utgå från heteronormen. Hade jag jobbat på ett hotell runt Nollendorfplatz hade jag naturligtvis varit tvungen att utgå från det motsatta.

Reseföretaget Der Tour har nu släppt en ny katalog med resor som helt inriktar sig på homosexuella, Gay Travel. Jag läste intervjun med Dieter Malcherek, den katalogansvarige i den tyska resebranschtidningen FVW. Intervjun finns i förkortad form på engelska här: First holiday brochure for gays.

En av grunderna till katalogen är att många homosexuella känner sig fördomsfullt behandlade på hotell och på turistmålen. Jag brukar tycka att de överdriver. Men otaliga händelser visar på att jag har fel.

En incident på hotellet får illustrera.

Två äldre herrar bodde några dagar på hotellet. Den ene var noggrann med sin klädsel, var till och med lite snofsig, emedan den andre var mer avspänd. Båda var väldigt trevliga. När de gick förbi receptionen höll den ene den andre under armen.

En dag kom de tillbaka från doktorn. De visade sig att den ene var sjuk och blev behandlad här i Berlin. Den snofsigt klädde var upprörd. Han hade blivit anklagad för att vara homofil.

Det visade sig att sjuksköterskan hade utgått från att de var ett homopar, liksom vi i receptionen förövrigt, och påpekat detta. Men det var de då alls inte. Att mannen höll om sin vän var bara för att han hade svårt att gå. Och homofiler kunde han absolut inte tolerera, berättade han för min kvinnliga kollega.

Nu var det bara så att bredvid henne satt hennes arbets- och rumskamrat, som är homo. Skyggt tittade han in i bildskärmen och arbetade vidare utan att säga något.

denna jädra multikulti 02.01.12

Nyår firade vi hos en studiekamrat till E.

Jag hade jobbat tidigt och var inte särskilt sugen. Istället för att fira årets slut låg jag hellre på soffan och vilade ögonen. Men vi var trots allt inbjudna och tackat ja hade vi också.

Innan vi åkte hade jag lagat norska potatispannkakor och värmt några wienerkorvar. Istället för ketchup försökte jag truga på E min hemmagjorda ajvar. Hon vägrade och höll sig till Heinz. Till drack jag tjeckisk pilsner.

Vi var oroliga vilken mat vi skulle få på kvällen. T. hade sagt att det skulle bli köttbullar och kokta grönsaker, inte särskilt uppmuntrande. E stod för efterrätten, en chokladkaka.

Med onda aningar satte vi oss på tunnelbanan och åkte söderut, från hippa Prenzelbergen till Hermannstraße, södra Neukölln som inte alls är hippt utan nedgånget. Vi var tvungna att byta tre gånger innan vi kom fram.

Hos T möttes vi av ett kök fyllt med folk. Vänner från Hamburg lagade sushi, Ts tunisiske sambo lagade halal köttbullar. Sambons vän, också från Tunisien, gjorde en rysk sallad. Vi blev bjudna på tyskt öl och hjälpte till att falafel som sen nedsänktes i olja.

När vi äntligen satte oss till bords frossade vi i läckerheterna. Musiken som ackompanjerade frossandet var nigeriansk afrobeat.

För att fira tolvslaget och årets slut åkte vi till Unter den Linden. Där sköts det raketer och smällare, det skrattades ock kräktes. Ambulansen tjöt, glassplitter knastrade under sulorna. Det var fullt av folk och ett jädra liv. När tolvslaget kom pussades och kramades det. Och fred på jorden utlovades.

Det blev alltså en underbar nyårsfest.

Julmarknaderna äro här 02.11.11

På Alex (Alexanderplatz) står julmarknaden med Nikolaushaus i mitten. Där träffade jag världen.

Mina arbetskamrater från hotellen som vår chef äger drack Glühwein, öl och varm choklad med rom.

Vid dessa tillfällen saknar jag inte Sverige med sin restriktiva alkoholpolitik.

Vi var ryssar, polacker, en svensk, tyskar, en palestinier, fransyska och några mischlinge.

Vi snackade skit om jobbet och chefen, diskuterade politik, åt pommes och en gulasch.

Det var en underbar känsla att sitta bland dessa normala människor som vred och bände på tyskan så att Jacob och Wilhelm Grimm hade vridit och vänt sig i sina gravar i Schöneberg.

H. berättade att han var från Palestina, föräldrarna hade flytt därifrån 1948. Han hade fötts i Libanon och sen 17 år hade han bott i Tyskland. Han kunde tala alla arabiska varianter, svor på polska, skrattade på ryska och berättade på tyska. Vi skålade och pratade politik.

Ingen vill kriga, sa han. Jag trivs bra här i Tyskland. Här vill jag stanna.

J., från Polen, som bott i Sverige innan hon kom till Berlin, retades för att hon inte kunde uttala Ordnungsamt riktigt.

En tysk man satte sig på andra sidan bordet. Han fick kramar. Ansiktet var fårat, trötta ögon.

N., från Ryssland, berättade att den tyske mannen hade otur i kärleken. Han hade träffat en spanjorska. De hade varit ihop ett år. Hon åkte till Kanada. Efter en månad fick han ett sms. Hon hade träffat en annan. Och, berättade N., han var professor i botanik.

Mer och mer folk hade kommit till vårt långbord. Det var dags för mig att gå. Svordomar på alla språk hördes. Rund om fötterna trampade jag på några jackor medan jag försökte ta mig förbi alla för att cykla hem till min E som satt med blodiga armbågar (ett spanskt uttryck) och pluggade fågelsjukdomar.

I papperskorgen vid brevlådorna hittade jag dagens FAZ.

Berlin är en mötespunkt för världen. Leve mångfalden.

Varför vi evakuerades 27.11.11

Vi bor sen några månader inte längre granne med BND, Bundesnachrichtendienst, dvs tyska SÄPO. Vårt hus höll på att välta.

Nu bor vi i Prenzlauerberg och det tycker vi om.

Vårt gamla hus måste de staga upp och det går balkar igenom hela byggnaden.

Här har ni några bilder hur det ser ut nu:

Inget rättfärdigande 16.11.11

En grupp män kom in i biljardsalongen. De hade alla mustasch. Propert klädda var de också. De satte sig vid pokerbordet i hörnet, beställde espresso och rökte. Bartendern tilltalade de på ryska, men med varandra pratade de serbiska.

De såg ut som karikatyrer av serbiska terrorister i Habsburgska riket.

Jag och två arbetskollegor spelade biljard. Jag förlorade. Den ene av arbetskamraterna var jugoslav. Hans far var serb och modern kroat.

Jag hade nämnt att min kollega såg ut som en zigenare. Det hade stört honom. Han återvände ständigt till det. Kommentaren hade kommit medan jag diskuterade min balkanresa.

När männen hade kommit in hade han blivit uppspelt och viskade till mig att de var zigenare. Han ville visa att han inte var som dem.

Under hemvägen begrundade jag just varför han hade blivit så störd av att jag hade sagt att han såg ut som en zigenare. Vad jag hade påpekat var hans mörka hy och indiska framtoning och inte menat något negativt med det.

Det som slog mig var att hans bild av zigenaren mycket lite hade med folkslaget roma att göra. Snarare var det en grupptyp i samhället som jag placerade han bland.

Antropologen Mattijs van der Port som tillbringade en längre tid i Serbien innan inbördeskriget beskriver i sin bok Gypsies, wars and other instances of the wild att många serber såg zigenaren som den vilda aspekten av dem själva, skuggan för att använda Jungs typologi.

I Pristina, Kosovo, väntade jag på en vän på fel tågstation. Istället träffade jag en man som hade krigat för UCK. Vi drack öl och pratade. Han var nu en bortglömd krigare som levde på att han hade slagits för Kosovos frihet.

Efter ett par öl började han visa mig bilder på sin mobiltelefon från hans glansdagar. På ett kort hade han svept om sig den albanska fanan.

Under kriget, berättade han, skar vi halsen av zigenarna. Han visade med fingret på min hals.

Varför då? undrade jag.

För de är ointelligenta, svarade han.

Det anser inte jag, svarade jag och väntade på vad han skulle svara. Med blicken visade jag att jag var beredd på handegemäng om det skulle komma till det.

Nu kom det inte till den punkten utan polacken som var med sa skål och förde in sin ölflaska mellan oss. Vi slog ihop våra flaskor och skålade med varandra istället.

I Pristina kom ofta zigenare och tiggde pengar av oss.

Vårt språk och den tankevärld som vi med det manifesterar är skiljt från den faktiska världen. Inom språkvetenskapen skiljer man på dennotation och konnotation, dvs mellan vad ett ord enligt ordlistan betyder och hur ordet brukas.

För min kollega är zigenaren ett begrepp för en människotyp som är väldigt diffus och som konnoterar den samhälleliga skuggmänniskan. Fast detta behöver nödvändigtvis inte vara en negativ människotyp. Själv dricker han för mycket, håller på med spel och dobbel och han har släktingar som är tagna ur Pusherfilmerna. Han skrattar så han tjuter när han visar mig pusherklipp från Youtube.

Fördomar är komplexa då det är svårt att skilja på jargong, vad vi egentligen tycker och hur vi behandlar en medmänniska. Fördomar är mångtydiga, men just denna polysemism kan i handlandet konkretiseras så att en UCK-soldat skär halsen av zigenare för att han anser att de är ointelligenta eller att skrothandlare spöar tattare i Jönköping till allas glädje, hör P3 dokumentär om Jönköpingskravallerna 1948.

Nu lyssnar jag på flamencocantaoran Papa de Benito. I sången lider hon underbart.

Den judiska kyrkogården i Weißensee 14.11.11

Hans liv ägnades åt arbetet för folket och sitt tyska fadersland, stod det på gravstenen. Mannen dog 1934.

Jag hade gått runt på den vackra judiska kyrkogården i Weißensee och på vägen ut passerade jag den här mannens gravsten.

Höstsolen sken men det var kyligt.

Nationalsocialismen hade tagit över makten i Tyskland år 1933, ett år innan mannen dog.

Förföljelserna hade ännu inte börjat. Först 1938 var kristallnatten. Ännu var den nya tiden i sin linda. Likväl måste han ha märkt av förändringen i landet.

Den tyske filosofen Hans Jonas berättar i sin biografi Erinnerungen, Minnen, att han förstod vad nationalsocialisternas valseger 1933 betydde för landet. Först tog han sig till London för att därifrån bege sig till Israel.

Få var de som då förstod hans egensinniga beslut.

Kanske var det en trotsig akt att låta texten stå på gravstenen?

Jag tror inte det.

Förmodligen var han stolt att vara tysk. Kanske hade han slagits i Förstavärldskriget för Tysklands räkning? Orden på gravstenen betydde kanske jag är också tysk?

Den judiska kyrkogården i Weißensee fick stå oförstörd kvar under hela Andravärldskriget.

Den äldre och mycket mindre vid Große Hamburgerstraße har endast en grav kvar. Där ligger Moses Mendelssohn, mannen som öppnade upp för den judiska kulturen i Tyskland.

Herr Mendelssohn översatte Toran till tyska, men skrev med hebreiska bokstäver så att man skulle kunna läsa den, förstå det som stod i texten och lära sig tyska. Det var nog de mest envisa som lärde sig tyska på de sättet. I vilket fall så var det han som inledde den judiska emancipationen.

Judarna hade i flera hundra år bott i staden.

Många av dem kom på Kurfürsten Friedrich Wilhelm von Preußen inbjudan. Man behövde medborgare till det förstörda Berlin efter Trettioåriga kriget.

Mannen som gravstenen tillhörde, och Hans Jonas var en av alla dessa tyska emanciperade judars avkommor.

Hans Jonas disputerade om den kristna gnosticismen. Hans väninna Hanna Arendt disputerade om Augustinus. Båda var lärjungar till filosofen Martin Heidegger. Fru Arendt var också Herr Heideggers älskarinna.

I boken Heideggers Barn beskrivs de och två andra judiska filosofer som studerade för nazisten Heidegger.

Vissa säger att det var nazisterna som gjorde många till judar.

Michael H skulle t.ex. inte vara jude om det inte vore för Nürnberglagarna då hans mor inte var judinna.

Hans familj har samlat gamla brev från moderns sida. I ett av dem berättar Tant von B, som sitter på tåget med sin kusin, att två emanciperade rika judinnor kommer in i tågkupén. Judinnorna försöker prata med medpassagerarna. Men, skriver Tant von B, vi svarade dem inte.

Antisemitismen uppfann nazisterna inte.

Under min promenad på kyrkogården läste jag var de döda var födda. Namn som Breslau, Posen förekom, orter som numera heter Wroclaw och Poznan, platser som talade om ett annat Tyskland som inte längre existerar.

Mörderberg

Här bodde utbytesstudenter i DDR. Enligt en dam jag pratade med utanför var det många från Afrika. Det ser ut som ett vanligt miljonprojektsområde i utkanten av en medelstor svensk stad. Nu förfaller det bara.

Äntligen fungerar modemet 05.08.11

Efter att ha kommit hem från en 2h och 50mins löpning passar det att lyssna på albumet Hommage à Alain Peters. Han var en musiker som söp ihjäl sig i Reúnion. Det är så skönt gung.

En flottyrmunk har ett hål i mitten. I East London i Sydafrika stötte jag på begreppet donutsociety. Det var i The Economist och de diskuterade fattigdomen i städerna. Begreppet användes för att beskriva amerikanska städer. I mitten är ett hål, dvs. där bor de fattiga och i utkanterna av städerna bor de rika, för att uttrycka sig förenklat. I de flesta europeiska städer stämmer inte det. Därför roade sig veckotidskriften med att påpeka att europeiska ”donuts” har oftast mitten fylld med god söt sylt, vilket också överensstämmer med inkomstfördelningen.

Berlin liknar mer en svensk flottyrmunk eller donut. Det söta är på kanterna och i mitten är ett hål. Samtidigt är staden i omvälvning. Min joggingrunda kommer att visa hur jag menar.

Vi bor i norra delen av Mitte. Som jag tidigare berättat äter vi frukost med blick över muren mot Wedding. Jag springer söderut längs byggarbetsplatserna vid Nordbahnhof. Kontorsbyggnader byggs överallt. Jag springer mot mitt jobb för att plocka upp laddningskabeln till min mobil, jag glömde i går.

Turisterna flockas i turistkvarteren i Scheunenviertel, skjulkvarteret. För att minska brandrisken bestämde en preussisk kung att hö inte längre fick förvaras inne i staden, som då låg på andra sidan Spree. I Scheunenviertel samlades de fattiga. Efter progromerna i Östeuropa kom många judar från sin Shtetl, judisk by, till Berlin. De slog sig ner här.

Längs Oranienburgerstraße flockades gatusvalorna, de prostituerade. De står där också var kväll i dag. Varken nazistregimen eller DDRs regim lyckades städa upp. Numera är prostitution laglig och de betalar skatt. Samtidigt kommer många till Berlin för ett syndfullt nyp. Jag brukar se turister språka med dessa damer på väg från arbetet.

På andra sidan Spree joggar jag förbi det nya universitetsbiblioteket, under S-Bahnspåren, förbi Humboldthain, över Unter den Linden, Bebelplatz och förbi utrikesministeriet. Byggarbetsplatser hindrar min framfart. Vid Spittelmarkt, där hotell jag jobbar på är, är snart lyxlägenheterna färdiga. På Googles kartor kan man se hur det såg ut för 2 år sen. Då var det tomma obebyggda fläckar. De är nu bebyggda eller bebyggs.

Här lämnar jag Mitte och kommer ner i Kreuzberg, likväl hoppar jag över muren och är nu i gamla Västberlin. Det är valår i Berlin. På skyltarna lägger jag märke till att politikerna har turkiska namn. Reklamskyltarna berättar om var man ska ringa om ens mamma super, om barn far illa. De blandas naturligtvis med mer glättiga reklamskyltar. Men jag tycker ändå det är anmärkningsvärt.

Jag springer längs med Alte-Jakob-Straße, över Landwehrkanal och följer kanalen tills Blücherstraße som leder till Südstern. I Kreuzberg finns det små öar av välstånd. Südstern är ett sådan ö. Det fascinerar mig hur man kan gå över en gata och genast ser man exklusivare caféer, vinbutiker och medelklassens älsklingsaffärer, dvs de ekologiska affärerna. Där kan man köpa sig gott samvete.

Sen försvinner medelklasskvarteret och arbetarklassens Neukölln. Här i norra Neukölln arbetar man hårt för att Südsternmänniskorna ska föröka sig. Många undviker den här delen av Berlin. Den ska tydligen vara farlig. Det är skitsnack.

Jag springer genom Hasenheide där knarkhandlarna står. Det är ännu tidigt och de är ännu inte ute. Det gäller att inte titta på dem om man inte är intresserad av att köpa. Jag minns en gång jag cyklade förbi i min cykelmundering. En av dem ropade efter mig om jag ville köpa hasch. Jag blev väldigt förvånad.

Det duggar.

Jag är för långt österut för att springa förbi moskéen som står längs Columbiadamm. Bakom moskéen är den gamla flygplatsen Tempelhof. Den är nu stängd och man har gjort en park av den. En del är gjord till fågelskyddsområde. En annan del har hobbyodlare byggt lådor där de planterat jordgubbar och örter. De odlar inte direkt på marken då den är allmänt osund efter allt flygplansbränsle som hällts ut här. I ett hörn står den gamla skjutbanan där amerikanerna övade sig.

På andra sidan är Tempelhof. Jag överväger om jag ska springa åt det hållet men väljer att fortsätta i Kreuzberg mot Schöneberg. Nu är jag trött. Jag dricker lite vatten. På andra sidan vägen är Gartenstadt. Det byggdes i början av 1900-talet och planerades helt av Tempelhofs byggråd Fritz Bräuning. Det är byggt i medeltidastil, står det på Berlin.de. Jag trodde alltid det var i orientalisk stil.

Det finns två vägar att välja. Antingen längs Manfred-von-Richthofen-Straße eller Hoeppnestraße. Hade jag vetat då att Manfred von Richthofen var Röde Baronen hade jag valt den vägen. Men å andra sidan har jag redan cyklat där en gång längs mercedesbilar och advokatkontor. Hoeppnergatan är inte lika välskött och jag får passa mig för så jag inte trampar snett.

Stegen är trägna men trötta. Det är en timma kvar. Jag springer förbi Sudkreuz och upp mot Schöneberg, upp på Dudenstraße, Kolonnenstraße. Jag struntar i att springa över bron där Bruno Ganz stod och tittade på en biloycka i Himmel över Berlin. På kyrkogården här bredvid ligger bröderna Grimm begravda. Jag springer förbi ännu en av dessa medelklassöar för komma upp på Hauptstraße. Här är jag i multikultiberlin igen. Grönsaksstånd och kebabkök, vattenpipebarer och baklavabagerier.

Jag springer mot rött, men ser en polisbil och lubbar tillbaka. En ung man ser mig och skrattar åt mig. Jag hälsar vinkande på honom. När polisbilen är borta springer jag återigen mot rött.

Hauptstraße blir till Potsdamerstraße. Jag springer över Potsdamerbrücke. Där står det på en skylt att bron är tillägnad en sovjetisk officer som skyddade den under slaget om Berlin.

Philharmonin tyckte jag en gång var en ful byggnad, men efter att ha hört den fantastiska akustiken under diverse konserter kan jag bara rekommendera ett besök där.

Jag kommer in i Tiergarten som en gång var kungens jaktmarker. Jag funderar hela tiden på om jag ska springa den snabbaste vägen hem, men väljer att ta vägen om Hauptbahnhof och in i industriområdet som en gång ska byggas om till det nya Berlin. Berlins centrum flyttar sig hela tiden. Och vem vet kanske blir nedgångna Moabit den stadsdel där alla vill bo?

Den svagt lutande bron över Hohenzollernkanal tär på krafterna. Men jag stretar vidare, kommer in i Wedding och springer om Stettinerbahnhofparken i stället för att jogga ner mot Schaussestraße, vilket vore den kortare vägen.

Hemma igen är jag alldeles skakig men nöjd med joggingrundan.

Nu lyssnar jag på René Lacaille, också han från Reùnion.

Ute regnar det 29.07.11

Benen är möra, ryggen stel. Jag sprang i 150 minuter i går. Det är dags att öka på milen inför september. Nedan följer en beskrivning av min joggningstur och det Berlin som jag sprang i genom.

Det duggar medan jag springer upp mot Mauerpark längs med Bernauerstraße. Den gatan kallades för Dödsstreckan. På få ställen i Berlin gick muren så brutalt genom två bostadsområden. På högra sidan var Prenzlauerberg och på andra sidan Wedding. Den ena sidan är nu hipp och lägenheterna är dyra. I Wedding är hyrorna fortfarande relativt låga. Båda var arbetarstadsdelar under Weimar.

På högra sidan när man springer uppför är tunnlar utmärkta. I de försökte man fly.

Jag viker av och springer i genom Mauerpark. Det är en öppet gräsområde, där det är en loppmarknad varje söndag. Frågan är hur länge det komme fortsätta? Markena är köpt av en österrikisk firma. De vill bygga dyra lägenheter. Man säger att man vill bygga i hop Wedding med Prenzlauerberg. Men parken är populär och loppmarknaden är ett populärt turistmål.

Norr om Prenzlauerberg är Pankow. Jag springer under Bornholmerstraße. Det var där den första öppningen i muren var i november 1989. I Pankow föll inte bomberna så tätt och många av de äldre husen står kvar. I en gammal sockerfabrik har man byggt bostäder. Det är ett populärt område att flytta till. Hyrorna stiger.

När Berlin Airport öppnas i andra änden av staden och Tegelflughafen stängs kommer bullernivån från de inflygande planen att försvinna och området blir förmodligen ännu populärare.

I stället för att springa genom Burgerpark bär fötterna mig mot Schlosspark, slottsparken. Där är ett av Fredrik den Stores slott. Under DDR tjänade det som mottagning för dignitärerna. Nu är det ett museum. Här i närheten jobbade jag också en gång på ett hotell.

Jag springer längs Panke, den å som har fått ge namn åt stadsdelen. Parken är i engelsk stil och de höga lummiga ekarna skyddar mot regndropparna.Jag kommer att följa Panke så långt det går.

På gränsen till Blankenburg joggar jag mellan dammarna, ett naturskyddsområde som går längs med den norra motorvägen från Hamburg som leder in i Berlin.

Efter dammarna springer jag längs mellan Panke och kolonilottor. I de små trädgårdarna står minivillor. En kollega funderade på att köpa en sådan villa och flytta in i.

Jag springer under motorvägen vid Fransösische Buchholz, svänger in i ännu ett kolonilottsomåde för att sen komma ut på ett vetefält. På andra sidan fältet på vänstersida ligger Mörderberg. Tomma lägenheter, med sönderslagna fönster blickar spökligt mot mig. Där bodde studenter och gästarbetare som kom till DDR. Det ser ut som ett övergivet miljonprojekt.

På vägen mellan vetefälten står äppel- och päronträd. Jag börjar bli trött. Hjärnan undrar om jag verkligen klarar av att springa så långt jag tänkt. Och så är jag ensam också. Tänk om jag bryter i hop! Jag dricker lite vatten och springer vidare. Tvekan finns fortfarande kvar.

Efter några kilometer bestämmer jag mig för att vända tillbaka. Jag har sprungit i ca 90 minuter. Men jag vill inte springa samma väg tillbaka utan följer en grov asfaltsväg. Jag passar mig för att sätta ner fötterna rätt så att jag inte trampar snett. Tankarn blir optimistiskare. Jag är på väg tillbaka.

På ena sidan är vetefälten, på andra sidan är höga träd. Jag viker in på Brüdergrimmweg. Det är en allé med rött grus som går i genom ännu ett koloniområde.

Träget fortsätter jag. Jag kommer in i ett bostadsområde, som blir till ett industriområde, för att komma tillbaka in Prenzlauerberg. Trots att jag nu är väldigt trött springer jag inte upp längs Danzigerstraße, vilket skulle varit kortare, utan fortsätter mot tevetornet och Alexanderplatz.

Jag har nu sprungit i över två timmar. Hjärnan har gått in i ett tillstånd där jag endast tänker på vad jag ska äta när jag kommer fram. Jordnötssmör står överst på listan.

Längs med Torstraße går det många i vägen. Jag får springa slalom. Det är en intressant gata. Under min tid i Berlin har den gått från att ha varit en genomfart till att nya butiker har öppnat. Hippa Berlin har lämnat Hackerschermarkt och Kastanienallee och möts nu på Torstraße. Här öppnas ständigt nya butiker. Många slår igen. Restauranger öppnas och slås igen.

Jag svänger in på Chaussestraße. Nu kommer viljan tillbaka. Det är nu en och en halv kilometer kvar. Jag springer förbi restauranger. Mina sinnen är hyperkänsliga och jag känner matos från dem. Jag är snart hemma, tänker jag.

Innan jag svänger in på min gata springer jag förbi BNDs nya byggnader. Tyska SÄPO, Bundesnachrichtendienst, bygger här sina lokaler. Förr var det en park. Pionjärernaspark hette den och syftade på den scoutliknande ungdomsrörelse som fanns i DDR.

På svarta marknaden har alla ritningarna från BND-byggnaden kommit ut. Den redan dyraste byggnaden i Tyskland kommer att bli ännu dyrare, då man är tvungen att bygga om stora delar.

Jag är hemma och stegar helt slutkörd upp för trappan till lägenheten. Tidtagaruret visar 2:28.

Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: Berlin