Han var en trevlig ung man. Han hette Kemal. Han var ny på jobbet. Vi stod och pratade lite. Han hade en märklig tyska. Ibland var jag tvungen att be honom upprepa sig. Jag frågade hur länge han varit i Tyskland. Det visade sig att han var född och uppvuxen i Berlin. Jag bad om ursäkt för min klumpiga fråga.

Han är inte den första turken jag träffar som inte behärskar språket i det land de är medborgare i. Jag förvånas ständigt över det.

I ett äldre reportage i Berlinmagasinet Zitty läste jag om hur de som en gång vurmade för multikulti, numera flyttar i från invandrartäta stadsdelar som Kreuzberg när deras barn ska börja skolan. De är rädda att deras barn inte ska lära sig korrekt tyska och bli förfördelade senare i livet.

Borgmästaren i stadsdelen Neukölln i Berlin, Herr Buschkowsky, är känd för att uttrycka sig skarpt mot mödrar som inte skickar sina barn till förskolan. Han ville till och med dra in barnbidraget till de invandrare som inte skickar sina barn till förskolan. Se Neuköllner Bürgermeister attackiert Migranten und Unterschicht i en artikel i Der Spiegel om hans tänkande.

Jag har varit starkt emot sådana idéer eftersom de går emot ett fritt och multikulturellt samhälle, något jag fortfarande starkt tror på. Samtidigt har jag efter en bok av Världsbanken blivit betänksam. Boken heter Roma in an expanding Europe: Breaking the poverty cycle (som PDF fil: roma_in_expanding_europe). Boken gavs ut 2005, men problemen med fattigdom och diskrimenation består. Lyssnar t.ex på Konflikts program om romerna i Europa: Europas oberörbara.

Det som författarna framför allt understryker i boken är hur viktig utbildning är. Många romer som kommer till skolorna behärskar in det nationella språket. De skickas i många fall till särskolor. (Tycks även förekomma i Sverige, se här.)

Även föräldrar skickar sina barn frivilligt till dessa skolor. Det gör att deras framtida chanser kraftigt begränsas. Man visar också med statistik att de få som har kommit vidare i skolan också klarar sig mycket bättre. Ju högre utbildning desto mindre skillnad gentemot majoritetskulturen på jobbmarknaden.

I boken Race and History av antropologen Claude Levi-Strauss, skriven i uppdrag av UNESCO från 1952 tar han upp frågan varför kulturer skiljer sig från varandra. Det märkliga, skriver han, är att de närliggande tycks vara noggrannare i att skilja mellan varandra än de som skiljer sig betydligt. En annan antropolog, Edmund Leach, föreslår i en essä, Ritual as an expression of social status att vissa ritualer hos kulturer tycks grunda sig mer i viljan att skilja sig från den närliggande kulturen.

… the maintenance and insistence upon cultural differences can itself become a ritual action expressive of social relations.

Inom den romska kulturen finns ett namn på den andre. I Spanien heter icke-romen payo, i Rumänien gadjo. Det är en negativ term. Det finns i fiendeskap till den närliggande kulturen och man kämpar för att inte bli en del av den, för att kunna behålla den egna kulturen. Det är inte utmärkande för romerna utan gäller t.ex. svenskar i Spanien. Flashback har en rolig tråd som heter Fucking Suecos där det blandas friskt med invektiv.

För några år sen var blattesvenskan på tapeten i och med med den numera insomnade tidskriften Gringos påhopp på Ebba Witt-Brattström, se Vem äger svenskan?. Jag anser att Witt-Brattström förde en högst relevant argumentation.

Mångkultur är viktigt. En kultur utan förändring utan nytt blod stagnerar. Det är min tro. Men kulturer som bygger på attribut som särskiljer dem från det större samhället, bör begrunda om de inte också bör tacka nej till annan hjälp. Jag pratar inte om slöjor och andra yttre attribut. Snarare handlar det om att ta del i utbildningen, lära sig språket, kort sagt att bli en del av bildningsidealet.

Jag tror till och med att det kan vara riktigt i att utöva samhälleliga påtryckningar på familjer som inte låter barnen gå i förskolan.