denna oro 02.03.12

Jag läste i Handelsblatt att det är goda tider för rustningsindustrin, Die Welt rüstet auf, Världen rustar upp. Det är inte bara Ryssland och Kina utan också västvärlden, med USA i fronten som upprustar.

USA har haft som mål att kunna föra två krig samtidigt, numera vill man inskränka sig till att föra ett åt gången och förhindra andra. Det kan man läsa i en av delartiklarna till temat, Die amerikaner sind noch größter waffenexporteur, Amerikanarna är fortfarande den största vapenexportören.

I de andra kan man läsa att Indien förbereder sig för ett tvåfrontskrig mellan Kina och Pakistan. Kina vill fördubbla storleken på armén. Tyskland säljer Leopardstridsvagnar till Saudiarabien som sen sattes in i Bahrain. Ryssland vill återvända till Sovjetunionens vapenstyrka.

Det är en spännande värld vi lever i.

George F. Kennan var en amerikansk diplomat som lyckades få inreseförbud i Sovjetunionen medan han var USAs ambassadör där. Han ville få bort moralen i det geopolitiska tänkandet och förespråkade ett realistiskt tankesätt.

I en recension den nyutkomna biografin George F. Kennan: An American Life i New Yorker, Getting real, skriver Louis Menand angående Kennans tänkande:

We need to be realists because we cannot trust ourselves to be moralists. ibid

Förra året påbörjades arabellion. Det pågår fortfarande. Nyhetsfokus är på Syrien.

En syriansk väninna till mig vet inte var 30 styck av hennes släktingar är. Hennes 70-åriga farbror och två till av hennes släktingar är dödade.

På det diplomatiska planet och i media uppmanar man Ryssland och Kina till att inte kämpa emot viljan att gå in i Syrien.

Jag måste säga att jag är bekymrad över denna önskan från väst att ge sig in i andra länders angelägenheter.

Skälen är flera.

Ett är att jag är osäker på varför man vill gå in?

Det är fruktansvärt det som sker, men om man jämför med Kongos ständiga inbördeskrig, där över en miljon dödade redan har estimerats, är alarmet kring händelserna i Syrien märkligt.

Människoliv är sällan det största skälet till att man intervenerar.

I Syrien tror jag hellre på en koppling till den krigstrumma som nu pågår mot Iran. Men det är bara mina funderingar.

Det andra är eftereffekterna.

I norra Mali har stridigheter mellan tuareger och regeringen återigen blossat upp. Det var länge fredligt. Men efter Libyenkriget har välutbildade soldater återvänt till Mali. Den gamla konflikten om tuaregisk självständighet har börjat brinna igen.

Under det Jugoslaviska inbördeskriget läste man om vidriga massakrar. På tåget till Serbien förra augusti läste jag Slavenka Drakulics bok Balkanexpress, om hennes erfarenheter under inbördeskriget. Det är en tragisk historia som ännu inte är löst vilket jag upptäckte under min resa. Se mina inlägg under temana Balkan och Kosovo.

Var det rätt att intervenera?

I en öppnare värld, där gränser inte särskiljer människor, utan där flyktingar mottas, kan de under förtryck överge sina hem för horisonten. Människor kommer då att kunna ställa sig frågan om de verkligen vill stanna eller ej. I DDR gjorde människorna valet att det var dags att ge sig av. Då kom muren.

Men Europa skickar hellre soldater och krigsmaterial, eller skriver om hjältedåden mot förtrycket än hjälper flyktingarna. Se t.ex. Flyktingkris i Nordafrika från förra året.

Realisten begrundar verkligheten och handlar därefter. Moralens självrättfärdigande dom är sällan en god måttstock, att ha som vägledare dock inte orätt.

just hemkommen 04.11.11

I vår trappuppgång söker jag alltid igenom sopkorgen vid brevlådorna när jag kommer hem. Vi har nämligen en förnämlig granne som brukar slänga sina FAZ där. De är alltid några dagar gamla, men det gör inget. Några dagar gamla nyheter är nästan intressantare, särskilt om man läser de i oordnad tidsföljd.

FAZ är en gammaldags tidning. Bilderna är få. Texterna är kompakt och intelligenta. Journalisterna knackkonservativa och samtidigt vidsynta. En vän till mig hävdar att det är den enda dagstidning man behöver läsa. Och jag är benägen att hålla med.

Idag hade jag tur och hittade två. Jag läste en av ledarna på väg upp till lägenheten. Alles oder nichts, allt eller inget. Den handlade om Greklandskrisen och att euroländerna blivit ursinniga på Papandreou som vill utlysa folkomröstning angående sparåtgärderna. Håll du din omröstning, säger de andra euroländerna, men i så fall får du inga pengar från oss. En härlig soppa.

Berthold Kohler tycker i ledaren att reaktionen från EU är märkliga. Papandreou står dock med ryggen mot väggen. Runt om i landet går folk man ur huse för att protestera mot nedskärningarna. Hans egen postition som premiärminister kan han förlora. Ingen, lägger Herr Kohler till, vet heller vad utgången av en sådan folkomröstning, även om man fruktar det värsta. Vilka andra val har Papandreou?

Och, lägger ledarskribenten Kohler till, betänk att i Tyskland gör man omröstning angående en tågstation för att lugna protestanterna.

Han syftar på en bisarr företeelse i Stuttgart, det s.k. Stuttgart 21, där man vill bygga om en tågstation. Protesterna mot ombygget har blivit våldsamma. Jag kan lägga till diskussionen om den nya Berlinflygplatsen som en liten klick högljudda motståndare demonstrerar emot.

Samtidigt, avslutar han spydigt, kan man fråga grekerna varför de får rösta, men inte tyskarna om de vill betala för grekernas skulder.

Också det kunde förklara varför upprördheten från Berlin över nyheterna från Athen så stora är. Auch das könnte erklären, warum das Entsetzen über die Nachricht aus Athen in Berlin besonders groß ist.

Lite Nils Petter Molvaer 21.10.11

Richard C. Hill avslutar sin bok The Balkan Wars 1912-1913: Prelude the First World War med orden:

At the end of the twentieth century, the Balkan Peninsula again became an arena for nationalist conflict… This suggests that national states are not the best means to structure the Balkan Peninsula politically… Only by finding a political framework that accomodates ethnic and cultural diversification can the Balkan Peninsula develop economically and politically enough to join the European community.

Detta är man mycket medveten om i Europas sydöstra hörn. I alla fall fick jag det intrycket från det man sa till mig i Kosovo och i Albanien.

Nationalfanor är sällan något jag begrundar. Då jag är uppvuxen på västkusten och varje sommar var ute med båten var det kul att se på var de andra båtarna kom i från. Mer tankemöda lade inte jag ner på det.

En tysk kompis reagerade på hur många svenska fanor det var i Sverige.

Det skulle man inte se i Tyskland, kommenterade han.

Efter VM i fotboll 2006 kan man inte längre påstå det. Numera hänger de till och med från bilarna i Tyskland.

I Kosovo och i Makedonien begrundade jag hur få nationalfanor man såg och hur många albanska fanor som hängde i trädgårdarna. Den albanska nationalismen är stark.

1913 blev Albanien ett självständigt land. Men stormakterna i Västeuropa aktade sig för ett Storalbanien och undvek att inkorporera stora delar av Kosovo och Makedonien där majoriteten var albaner.

Detta vill man numera ändra på och framförallt i Kosovo hävdar många jag pratade med att de inom några år kommer att bli en del av Albanien. På andra sidan gränsen är man mindre begeistrad.

Två unga män vi diskuterade frågan med i Shkodër, i norra Albanien, skrattade högt när vi berättade vad man sa på andra sidan gränsen.

Kommer aldrig att hända, svarade de.

Jag satt på ett café vänd bort från teven i Tirana. Albanien och Frankrike spelade mot varandra och jag var föga intresserad. I stället begrundade det jag varit med om under resan.

Du gillar inte fotboll? tilltalade mig en äldre man på tyska.

Nä, svarade jag och vände mig emot honom.

Det visade sig att han var ledamot i den albanska regeringen.

Inte heller han verkade vara särskilt intresserad och vi började prata om Albanien. En strid ström av frågor forsade ur mig. Framför allt undrade jag om Storalbanien.

Han svarade att ett Storalbanien måste komma till.

Vi är ju ett folk.

Fast, tillade han, snett leende, att sen måste vi bli medlemmar i EU. Det är räddningen för Balkan.

Just det var så intressant, för jag hade stött på det förr och skulle stöta på det senare. Målet är nationalstaten, men räddningen är EU. Och det är just det som är så viktigt med vad Hall skriver i citatet ovan. Den balkanska halvön består av så många olika folkslag och religioner och de är, trots fördrivningar, ännu ytterst uppblandade.

Och över allt hänger alla dessa albanska fanorna i Kosovo och Makedonien och det är inga oskyldiga fanor som i bohusländska skärgården.

Hemma igen frågade jag en av städerskorna på jobbet, som är makedonsk albanska, om det någonsin kommer bli genuin fred i ex-Jugoslavien.

Inte så länge man inte avväpnar alla, svarade hon. I varje hus finns det åtminstonde ett gevär.

Eller om de alla en dag blir medlemmar i EU, vill jag tillägga.

kallt om tårna 15.10.11

I går stod en kvinna framför mig i full vintermundering på hotellet. Hon försökte säga något på stapplande engelska. Jag hörde på brytningen att hon var spansktalande och tilltalade henne på spanska. Jag sa angående hennes klädsel: Vintern är ännu inte här.

Hon sa: I Argentina är det vår nu.

EU var ett projekt för att hindra Europa från att krigshärjas. Det har man lyckats med. I sina försök att utvidga Europa har allt fler länder blivit del av EU. Inget EU-land har ännu startat krig med ett annat. I Västeuropa har det varit fred sen 1945. Det är något fantastiskt när man betänker den europeiska historien.

Vi lär oss av historien. EU är ett brott mot historien. EU är ett försök att blunda för historien.

Genom kol- och stålunionen skapade man ett ekonomiskt enande som senare genom utvidgande och nya visioner började inkränkta på länders autonomi. Något som vi också sett exempel på i Sverige.

Resultatet av slutandet av ögonen för historien, inkorporerande av länder, byråkraters och visionärers klippande och klistrande har plötsligt ställts i klar dager. Att börja från början är naturligtvis inget alternativ, samtidigt krävs det att man börjar att begrunda vad EU egentligen ska ta vägen.

I en intervju, Wir müssen wieder mehr zuversicht geben, Vi måste skapa mer tilltro, med Helmut Kohl i Internationale Politik beskriver han hur dagens politiker förlorat visionerna. Detta tolkades som en direkt kritik mot sin skyddsling, Angela Merkel, i pressen. Samtidigt har han rätt i grunden. I efterkrigstiden fanns visionerna. Ruinerna var levande i minnet.

Nu tycks de alltmer försvinna och populismen blir allt skränigare.

Politiker pendlar mellan att vara folkets representanter och dess ledare. Det är en knivig situation mellan populism och elitism. Dock är saken den att politikerna är ditsatta för att ta ansvar. Inte för att följa vindriktningen. De måste kommunicera sin ståndpunkt utifrån de logiska argument de har.

Populismen, som nu finns i Europa, är ”Stammtischpolitik”, pubargumentation, som tillåtits inträde i parlamenten i Europa. På det kan man inte bygga ett fungerande EU.

Man blir fundersam 13.10.11

Jag och E satt i solen och drack kaffe. Jag hade precis kommit tillbaka från resan. Den nya lägenheten började komma i ordning. Det som störde, i Es värld, var att jag inte hade borrat upp hyllor och tavlor. Jag hatar att borra och drog ut på det. Det hela slutade med att en kompis till oss gjorde det och han och hans sambo blev bjudna på middag som tack. Jag lagade maten.

I alla fall njöt vi i solen och jag läste Der Spiegel. Det var ett reportage om Estland som Ein merkwürdiges Land, Ett märkvärdigt land. Det handlade om att Estland numera var ett euroland, om ”stålbadet” det gått i genom, om hur de ledande politikerna i landet hade sänkt sina löner med 40% för att visa sin lojalitet med medborgarnas eftergifter.

Det var visserligen ett vinklat reportage och handlade om att nordeuropéerna inte protesterar mot nedskärningar och stålbad. Detta har jag berört i ett tidigare blogginlägg. I samma nummer var en artikel om slovakerna, också EMU-medlemmar, som surade för de nedskärningar de gjort, Zornige Musterschüler, Ilskna mönsterelever, emedan grekerna inte gjorde hälften. Detta var naturligtvis illvillig propaganda emot grekerna.

I Slovakien stöp i dagarna koalitionen på grund av konflikten om man skulle hjälpa Grekland eller inte, se Slovakia rejects Euro bail out och Slovakia deal revives hope on fund to save Euro i NYTimes.

Jag minns de slitna husen i Bratislava jag såg från tåget till Budapest. Det såg inte ut att ha ändrat sig mycket från 2001 när jag var där första gången.

Konflikten om euron och om man ska undsätta länder eller inte har skapat en väldigt intressant diskussion kring vart den Europeiska Unionen är på väg. Jag är för EU och ser visionen om ett förenat Europa som positivt. Men som jag ser det så fanns det ett par frågor som politikerna bortsåg i från när man skapade valutaunionen och de handlade främst om makt.

Är länders politiker sugna på att ge upp makten och låta kommisionen dirigera länder i mycket större grad än vad man gör nu?

Jag tror inte det.

Vill man göra EU i allt högre grad till en transferunion? Ska, hårt draget, norr betala för söder?

EU har kommit till en punkt där man är tvungen att ställa ett par fundamentala frågor om vilken väg man är villig att ta. Länder måste begrunda om man verkligen är beredd att fortsätta resan.

Jag pratade med en grekisk gäst. Han var underbar. När han checkade in, sa han, att han var i Tyskland behövde han inte betala för rummet. Notan fick Tyskland ta hand om.

Senare frågade jag honom vad man ansåg om Frau Merkel i Grekland? Han sa att väldigt få beskyller Tyskland. De man är arga på är de ”30%” som stulit och förskingrat medborgarnas pengar. Sen frågade han sig om Grekland egentligen ens borde vara medlemmar i EU.

Vi är, sa han, ett helt annat land. Vi är jordbrukare och fiskare. Vi kan aldrig konkurrera med tyskarna.

Jag svarade honom att egentligen är Tyskland tacksamt för Greklands kassa ekonomi. Det trycker ner euron, vilket gör att tyskarna kan exportera sina varor bra mycket billigare än vad man egentligen kunnat annars.

Cornucopia? uttrycker sig dystopiskt i inlägget Källa: ”Det är mycket, mycket värre än vi kan berätta offentligt”, men har en hel del intressant punkter i sista tredjedelen av inlägget.

50 år sen Muren föll 13.08.11

Nej, jag tänker inte datumet till trots begrunda Muren. Det finns fortfarande murar i världen, och fler planeras. Snarare är det en annan fråga som jag inte berörde i mitt inlägg om frustrationen i att försöka förstå det som sker i världen.

Tankarnas källa kommer från flera bäckar. Tillåt mig att inleda med en italienare jag pratade med.

Han hade precis checkat ut. Men då han ännu hade ett par ärenden i Berlin innan han flög tillbaka till Rom ville han lämna in väskorna på tågstationen som han skulle åka ut till flygplatsen i från.

Är det säkert? undrade han.

Jag tittade förvånat på honom och sa att det var det.

Inte i Italien, suckade han. Det stjäls direkt. Man kan, fortsatte han, inte längre bo i Italien. Jag ska flytta till min bror i Schweiz.

Denna misstro mot samhället är ännu inte så stark här i norra Europa och det kanske visar sig i uteblivna kravaller i Baltikum under deras ekonomiska kris, vilket Anders Åslund och Mats Johansson berömmer i sin debattartikel Baltikum visar vägen i skuldkrisens Europa.

I två artiklar i Handelsblatt läser jag att t.ex. Estland sparade genom att sänka de offentliga lönerna med 40%., Lettland schüttelt die Krise ab, Lettland skakar av sig krisen, samt i den aktuellare Keine Spur von Krise beim ”EU-Musterschüler” Estland, Inget spår av krisen hos EUs mönsterelev Estland. Kanske borde de ha protesterat mer? En viss form av misstro är sund.

I tidningarna beskrevs det som om det var brutala kravaller i Grekland, emedan de greker jag pratat med hävdade att det såg värre ut i medierna än det egentligen var. Likväl lyckas inte regeringen med vad de säger sig företa.

Mario Matteoni visar i inlägget Nyliberal dogmatism om Greklands problem att det finns skäl att tveka till rapporteringen i svensk media:

Den överlägsna svenska attityden gentemot Greklands problem som somliga visar, t.ex. genom att hänvisa till det är överbetalda arbetare med lyxiga arbetsförhållanden som orsakar krisen, är därför tämligen okunnig eller rent av grundfalsk.

I inlägget fördelen med aktier refererar jag till George Friedmans text Global Economy: A crisis of political economy. Där för han i hop tre strömningar i dagens politiska klimat, Tea Party, europeisk högerpopulismen och kritiken mot regimen som frodas i Kina.

I grunden, hävdar han, bygger det på en uppfattning i allmänheten att eliten har misslyckats. De har förlorat sin trovärdighet.

The way I look at it, the political and the economic system are constantly interacting. In 2008, one segment of the economic system failed — that was the financial system, a subset of the economic system. In its failure you had both the financial problem but also the political problem that the financial elite lost all credibility. Agenda with George Friedman

Den tanken på misslyckande kan man också läsa i reportaget The tea party’s triumph i Times. Théfestdeltagarna tar sig rätten att förklara att de sitter inne med sanningen.

The Tea Party movement has proved not only that people can have their own facts but also that they can use them to vast tactical advantage, crashing through the taboos of political convention and changing the game along the way. The Tea Party’s triumph

Eliten i Europa har hanterat denna populism som far över kontinenten. I Norge ignoreras Framskrittspartiet trots att de är populära i valen, en taktik man verkar följa i Sverige med tanke på SD. I Danmark har det blivit tvärtom och Danskt Folkeparti har lyckats få igenom en hel del av sina idiotiska idéer. Det senaste att sätta upp gränskontroller emot Tyskland, Danskt Folkeparti eldar på gränsbråk, vilket irriterar EU.

Detta misstroende som populisterna ger uttryck för och den politiska och finansiella eliten inte lyckas hantera, möjligen på grund av arrogans, är begrundansvärd.

I grunden ser jag ytterst kritiskt på populisternas postmoderna sätt att resonera. Den makt som de grabbar åt sig vilket Michael Crowley beskriver i The Tea Party’s triumph är oroväckande. Likväl har vi på många sätt hamnat i ett läge där förändringar sker som är oöverskådliga och väcker framförallt min nyfikenhet.

Med atlasen uppslagen 06.08.11

På min turkiska kilim ligger min atlas uppslagen. Jag sökte efter Georgien. En italiensk vän till mig var där i ett tyskt projekt att utveckla vattenkraft. Han är vatteningenjör. Vi satt och diskuterade hans upplevelser på ett dönergatukök. Han är vegetarian och åt en salad. Jag åt en turkisk pizza och drack ayran.

Tyskland hade skänkt landet den senaste teknologin. De hade utbildat personal. Han hade åkt dit för att studera resultatet. Överallt fick han höra hur mycket man beundrade Tyskland och att man strävade efter att uppnå samma standard.

Men, skrattade han, de som arbetade på kraftverket fick aldrig något gjort. Än var det thépaus, cigarettpaus, snackpaus. Det var ett underbart arbetsklimat. Men, som sagt, det blev inget utfört.

Han skakade på huvudet och undrade om varför man ens skänkte dem teknologin? Var det bara bortkastade pengar?

Kriserna i södra Europa har bidragit till att man börjar tänka om. För ett tag sen läste jag i Handelsblatt att tysk industri ska hjälpa grekerna. Främst handlar det om energin.

Den tyske miljöpartisten Cem Özdemir skriver i gästkommentaren 04.08.11. i Handelsblatt, Das Europa der Energie, Energins Europa, att Europa måste återvända till de visioner som Conrad Adenauer och Robert Schumann hade om kol- och stålunionen.

Genom att Europa, skriver han, finansierar utvecklingen av förnybara energikällor i länder som Grekland, Spanien och Portugal, kan vi få ett Europa som är ännu mer enat. Länderna profiterar genom att de kan sälja ström, vilket medför att deras flerfaldigar sina inkomstmöjligheter.

Samtidigt, skriver han, skulle vi alla i EU tjäna på det eftersom vi skulle bli mer oberoenda av energi utanför EU.

Jag tycker idéen är bra. Utjämningspolitik borde vara ett av fundamenten i Europa och är ett positivt brott mot nationalism och nationaltänkande som politiker utnyttjar och medborgare har (se tidigare funderingar).

Med risk för att vara grovt fördomsfull är jag ändå tveksam till tanken. Skälen är vad jag läst om, framför allt Grekland. Märkliga arbetstider, nepotism och korruption.

En jag pratade med vars fru är grekiska berättade hur hans svärfar som är polis, beklagade sig över att man var tvungen att betala skatt, dvs han hade inte förstått varifrån hans lön kom.

Jag läste i Capital att greker, för att skydda sina pengar, köper fastigheter i Berlin.

Jag låter som en grå nordeuropé som inte förstår att livet är mer än att jobba. Och med risk för att låta som en kulturernaskampanhängare undrar jag hur det kommer att gå när de nordeuropeiska företagen, bolagen och koncernerna kommer till Grekland och kräver ordning och reda för att kunna skapa sina solarcenter och vindkraftverk?

Det finns en märklig samhällskultur som ren utjämningspolitik inte kommer att råda bot på.

Jag kom precis hem 30.07.11

Regnet yrde. Smådroppar likt myggor trängde in i ögonen medan jag cyklade hem från jobbet. Allt var mörkt. Jag såg dåligt. Men det känns ändå skönt att vara dum och vägra vara lat och tjuvåka tunnelbana. För lönen kommer inte förrän på måndag och jag är helt pank.

Det är tragikomiskt hur nazister och högerextremister, SD och andra anti-muslimska partier, försöker att undvika strålkastarljuset som den norske terroristen har åstadkommit med sina fruktansvärda dåd.

Expo hävdar att trots att SD vägran att sammankopplas med terroristen, så överstämmer deras världsbilder, Samma Världsbild. På Spiegel Online läste jag om andra som också värjer sig mot anklagelserna, Der Attentätet und die Hassblogger.En liten debatt kan man läsa på kommentarerna till Hur påverkas Sverigedemokraterna av det högerextremistiska terrordådet i Norge?, på Ulf Bjerelds blogg.

Kanske kommer terrordådet få motsatt effekt mot vad som var menat? Tänk om det sker en moteffekt och korkade uttalande om tredje världskrig, kulturkamp etc. tystnar?

Likväl tycker jag faktiskt att man gör orätt i att bunta ihop ett helt spektrum av åsikter. Jag minns när jag bodde i en muslimsk derga, en sufiorden. Jag träffade människor från hela världen.

En jag minns var en pakistanier från norra England. Han berättade att han förr var extrem islamist. Det var hans protestperiod. Innan dess hade han varit punkare. Nu hade han övergivit den delen av sitt liv.

I ett tidigare inlägg berättar jag om en söt somaliska som fann Allah. Hon gick från jeansklädd till slöjklädd.

En vän till mig var en gång en vänsterradikal. Han lyckades hamna i fängelse innan han lade av.

En annan vän till mig var gammalt skinnhuvud. Många av hans vänner var fortfarande nazister.

Jag minns kompisen som berättade att under en tid ville han bli ond. De lyssnade på dödsmetall och mediterade över ondskan. Han var i utkanten av den krets som Greven tillhörde, han som senare mördade Mayhems sångare Hieronymus.

För några av dem har det gått bra.

Vad jag med detta vill säga är att bunta ihop de som vurmar för en extrem åsikt ett tag, med personer som går och mejar med gevär är ett misstag. De flesta av oss kör som prästens kråka på det politiska fältet. Vissa kör så illa att de kör ner i diket, medan ett ytterst ynkligt antal mejar ner folk.

Jag tycker det är bra att Expo visar på likheten i resonemang och argumentation. Det är bra att Mona Sahlin och Co. skriver en debattartikel om att acceptera mångfalden, Eftertanke och tvivel – vapen mot fanatism.

Samtidigt, trots det hemska, måste vi tillåta att folk leker med tankar om armagedon, islamistiska hot, att USA är ondskan på jorden, etc. Trots terrordåd stannar det nästan alltid på pappret eller på någon bloggsida man som äldre ångrar.

Att SD vill kämpa politiskt för ett Sverige utan muslimer kan jag bara önska lycka till. Jag kommer inte att rösta på partiet.

Minns Pascals ord i fri översättning: Ondskan kommer från oviljan att sitta still i ett rum.

Ute regn, inne kaffe 22.07.11

Jag skriver mina datum på tyskt vis. När jag läser andra sätt att skriva datum, som t.ex. när vi har en svensk gäst på hotellet, måste jag tänka om. Jag har bott länge i Tyskland, men jag vet inte hur länge till.

Under mitt liv har jag ständigt flyttat. När jag slutade gymnasiet rörde jag på mig hela tiden, ständigt nya orter och nya länder. Jag kallar mig för svensk. Det står så i mitt pass.

I går diskuterade jag med en polsk gäst på vilken kontinent man borde bo. Han hade precis avslutat en MBA på Harvard. Han tänkte stanna i USA eftersom man där kunde tjäna mer än i Europa.

Men Europa är bättre, kommenterade jag.

Det handlar om pengarna, försvarade han sig.

Jag har bott här i Berlin i snart 5 år. Jag har arbetat en del svart, men de senaste tre åren kritvitt. Det var viktigt för mig för att jag vill en gång få en någorlunda pension. Förmodligen kommer jag dock inte att kunna tillgodoräkna mig mina tyska pensionspengar, då jag inte arbetat vitt tillräckligt länge.

Mina svenska pensionspengar kan jag behålla eftersom jag är svensk medborgare.

Det är en ganska torr inledning jag gjort för att säga några ord om en essä jag läste av den tyske filosofen Jürgen Habermas, Das Europa der Staatsbürger, Medborgarnas Europa, som publicerades i Handelsblatt 17./18.06.11.

I essän beskriver han den problematik som uppkommit när EU blev mer än ett fredsprojekt. Med Lissabonfördraget och andra fördrag blir de europeiska nationalstaterna än allt mer en del av en övernationell institution.

Det har bildats en klyfta mellan att tillhöra nationalstaten och EU. I den klyftan frodas populismen eftersom varken politiker eller media har bemödat sig att förklara vad det innebär för individerna som är en del varken de vill eller ej av EU.

Nationalstaten, skriver han, är mer än en bevarare av kulturella värden. Den står för frihet och rättvisa.

En nationalstat utgörs av dess medborgare, emedan en union urgörs av den sammanbindning av olika nationalstaters medborgare. Nationalstaten innehar de institutioner som bestämmer i landet, emedan en union endast har ansvar för redan förbestämda uppgifter. Nationalstaten har våldsmonopolet och unionen innehar ingen statlig karaktär. Av dessa anledningar är unionsborgarna inga medborgare.

I EU finns det människor som jag som bor en tid i olika länder, men inte stannar där. De är med Georg Simmels ord främlingar. Simmel skrev utifrån ett 1800-tals perspektiv, men tanken är aktuell och är en del av det EU som är i blivande.

Ännu har inte EU lyckats att följa med i den utvecklingen som de har strävsamt arbetat för.

thé på bordet 20.07.11

I dag var jag fruktansvärt trött på jobbet. Innan jag druckit tre koppar kaffe var jag nästan menlös. Jag överlevde dock dagen utan några värre snedtramp och nu är jag hemma och slappar i fåtöljen med en kopp thé.

Några artiklar har intresserat mig den senaste tiden. De handlar om Tysklands position i det moderna Europa och EU.

Kanske borde man till och med fråga sig om inte Tyskland kommer att överge EU före Grekland puttas ut?

När muren föll var varken Mitterand eller Thatcher särskilt nöjda. De motarbetade enandet. Ett Stortyskland i centrala Europa bådade inte gott för framtiden. Bättre var det innan Tysklands enandes 1871.

Diskussionen om Stortyskland och Lilltyskland kom dock till redan före 1871. Fursten von Metternich hade redan runt revolutionens dagar 1848 försökt att styra undan tankarna på ett Stortyskland eftersom Preussen var alldeles för starkt för det habsburgiska riket, som långsamt förlorade sin framträdande plats i Europa.

Ödet har dock en tendens att följa starka mäns viljor och Bismark lyckades ena Tyskland. Detta var inte tvunget att leda till världskrigen som vissa kallar det andra trettioåriga kriget.

Tyskland fruktas och beundras. Det benämns det som Europas motor. Tyskarna räddar Grekland etc. Samtidigt för det Europa österut, Europe’s economic powerhouse drifts east. Man investerar i Polen och utvecklar sina relationer med Ryssland. Russia and Germany bolster trade ties.

I The Guardian skriver man att Angela Merkel krossar hoppet om att äntligen nå en lösning.

Leaders such as Merkel believe that the private sector needs to take losses on its holdings of bonds to help shoulder the burden of rescuing Greece. ibid

Och varför inte? Frau Merkel synar korten helt enkelt.

Det intressanta för Sveriges del är att vårt land ligger alldeles förträffligt till för att kunna rida på den tyska vågen österut.

Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: EU