På klippor av marmor 07.05.12

Det är med förvåning jag läser en pennfäktning mellan två kämpar jag gärna följer, vilka befinner sig på motsatta sida av politikerskalan.

Jag måste dessutom ge vänstermannen rätt för jag förstår mig inte på vad tusan Johan Lundberg har emot Göran Greiders debattartikel Även konservatismen läcker.

Greider påpekar att den norske terroristen åsikter har gemensamma rötter med konservativa stämmor i 20- 0ch 30-talets Tyskland.

De unga preussiska anarkister, även kallade radikalkonservativa, som i tjugotalets skakiga Weimar influerade den begynnande nazismen var tempelriddare i en modern värld. ibid

En av de mest framträdande i gruppen, påpekar han, var författaren och tänkaren Ernst Jünger.

Denne var tvivelsutan till en början nazist.

Han hade skrivit boken I stålstormen om sina upplevelser i skyttegravarna och utgavs efter första världskriget. Denna bok uppskattades av Hitler personligen och räddade livet på Jünger då han i tysthet började motarbeta nazisterna. Men skyddet fadern åtnjöt skyddade inte hans son. Han skickades till fronten i Italien, vid marmorklipporna, där han blev dödad.

Lundberg går till storm mot Greider i sitt debattsvar Konservatismen är icke revolutionär.

Men han gör det på ett så konstigt sätt att jag inte begriper mig på honom.

Först garderar han sig:

Men vilka borgerliga opinionsbildare i Sverige har någonsin uttryckt stöd för den sorts fascism som lyser igenom i Breiviks manifest? ibid

Men stannar han i Sverige? Först ja och sen lite hitan och ditan för att sen beskydda Jünger för att denne i god tid tackade nej till nazisterna.

Liksom många andra i det radikalkonservativa lägret tog Jünger i god tid före maktövertagandet 1933 avstånd från nazismen, som han uppfattade som vulgär och föga förenlig med hans aristokratiska ideal. ibid

Sannerligen öppnade Greidar garden när han angav fel titel på Jüngers bok.

På Marmorklipporna heter den och inte På Marmortrapporna, vilket utöver en dålig titel, missar tanken med titeln.

Min fråga är om de på DN inte har någon som läser igenom det inskickade debattartiklar?

Men varför beskydda Jünger? Det är dennes märkliga ideologiska resa, där han än upphöjer krigaren, sen arbetaren för att sen dra sig tillbaka in i skogen och vandraren, som är så fascinerande med honom.

På sin egen blogg påminner Lundberg återigen om Vänstern och våldet. Det han däremot inte tar upp i ilskan mot vänstern är de nu forna militärdiktaturer i Europa, som Spanien eller Grekland, vilka grundades på ärkekonservativa idéer om att behålla den mysiga borgen av gamla hederliga värderingar.

Nu vill jag inte påstå att Lundberg stödjer dessa avarter av konservatism, men om man ändå ständigt ska riva och gräva i vänsterns brokiga och blodiga 1900-tals historia, så bör man för allt i världen inte låta högern ha sina garderober välordnat stängda.

Det är det Greider vill säga.

Läser man det svenska högerpartiets partiprogram från långt in på femtiotalet slår en mycket gammaldags konservatism emot en: ”Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.” ibid

Att sen koppla ihop det med den tossige norrmannen är väl överdrivet.

Jag tror jag börjar förstå Lundbergs poäng.

för äventyrlig 22.03.12

Tvivlande studerade han personen han pratade med. Blicken hade något finurligt, som om han visste bättre. Håret var tunt och vitt. Han hade levt länge, rörde sig långsamt och grävde med en lång lillfingernagel i örat.

Till Berlin hade han kommit för att lösa en konflikt med en hyresgäst. De bråkade inför tinget om 800 €.

Jag frågade om det verkligen lönade sig?

Det tyckte han, trots att utkomsten av rättegången var oviss. Den som förlorar får betala. Till det kom hotelkostnader och mat.

Jag hade svårt att förstå syftet, utöver viljan att vinna.

Jag hade väckt hans nyfikenhet.

Vad gjorde jag, en svensk, på ett tyskt hotell?

Det är en del av din utbildning, konstaterade han.

Nä, svarade jag.

Så du arbetar bara här?

Ja.

Det var svårt att begripa för honom. Jag måste ha något annat skäl, ansåg han.

Det roade mig att verka mystisk och det irriterade honom.

Du är en äventyrare, sa han. Ingen tysk skulle göra det du gör. De gör sin utbildning, skaffar sig ett bra jobb och tänker på pensionen. Beteckningen äventyrare uttryckte hans misstycke.

Hur ska du klara dig?

Mina kollegor, som roat hade lyssnat, skrattade när han hade gått.

Du är en riktig förlorare Gustaf, skojade de.

Dagen efter kom han ner igen och vi pratade om fastighetsmarknaden i Berlin.

Han kunde inte undvika att ge mig rådet att satsa på informatik. Jag svarade att det inte passar alla.

Jag förblev en gåta för honom.

Minnet av mannen väcktes när jag läste en kommentar i FAZ av historikern Yehuda Bauer angående en bok av Götz Aly, Warum die Deutschen, warum die Juden, Varför tyskarna, varför judarna, som väckt debatt i Tyskland.

I den begrundar Aly varför förintelsen skedde just i Tyskland och boken beskriver judarnas historia i Tyskland mellan 1880 och 1933.

Tyskland var ett nytt land 1880. Det hade enats efter att ha bekrigat, Danmark, Österrike och Frankrike. Preussen hade vunnit över de andra tyska furstendömen och länder. Det som Fürst von Metternich hade fruktat hade skett, Lilltyskland hade uppstått. Se inlägget Dunkelt regn.

Det var oenat land påbörjade nationaliseringens arbete. Den industrialiella revolutionen nådde äntligenTyskland i och med enandet.

I denna bryttid var minoriteter bättre anpassade, skriver Aly enligt Bauer i debattartikeln, Götz Aly hat nicht nur gute Quellen, Götz Aly har inte bara goda källor (ej online). Judarna kunde läsa och skriva. De hade inriktat sig på handel och hantverk och de var intellektuellt uppmärksamma.

I tider av omvälvning krävs nya strategier. Vissa har bättre grundförutsättningar för att kunna följa vågernas färd. Andra missar våg på våg. Enligt Aly, och det är det som kontroversen med boken bygger på, så var tyskarna avundsjuka på judarnas framgång och det ledde till förintelsen.

I boken Shadows of war, berättar antropologen Carolyn Nordstrom, om hur kvinnor förbättrar sin situation i Afrika söder om Sahara. Det sker i olika steg där det första steget är att utnyttja prisskillnader på marknaden och att sälja en produkt till en liten vinst, som i sin tur sparas för att kunna utveckla till ett allt större handelsverk. Det är få som blir framgångsrika, men strategin finns där och följs träget.

Världen vi lever i är omvälvande. Det är en spännande tid. Den som har lyckats illustrera den bäst för mig är William Gibson boken Virtual Light.

Dess stålskelett och tvinnade senor var vilse i en anhopning av drömmar: tatueringsverkstäder, spelarkader, dunkelt upplysta bås med travar av sönderfallande tidskrifter, fyverkeriförsäljare, försäljning av fiskeagn, vadslagningsbyråer, sushikiosker, pantbanker utan tillstånd, örtmedicinförsäljare, frisörer, barer. Kommersiella drömmar, oftast belägna på vägbanor där fordonstrafiken förr gått fram.

den ljuva tryggheten 20.03.12

Kanske kommer den ekonomiska krisen vi nu lever i att inte bara vara frihetens tid, istället kommer andra krafter att framgångsrikt bemäktiga sig tidsandan.

Deras lockar med trygghet. Då i tider av osäkerhet, söker man efter en varm och skyddande famn.

I ett program av Sverigedemokraterna pratade man om förr och nu och hur man numera inte längre känner igen personerna i kvarteret. Affärsinnehavaren är okänd, sade mannen med den tillförlitliga rösten. Och grannarna pratar inte med varandra.

(Jag har inte hittat inslaget på nätet, men om någon vill hjälpa till så var så god.)

I inslaget postulerade de att vårt samhälle blivit otryggt och osäkert.

Dagissamhället finns där vid horisonten, lockar man.

Denna önskan efter trygghet ser jag även i önskan tillbaka till folkhemmet och tiden då Palme reagerade. Då var Sverige tryggt verkar vissa ha fått för sig.

Jag minns personer jag träffat i ex-diktaturer som Spanien och Portugal som vurmar för Francos och Salazars dagar. De hatar och fruktar det kaos som breder ut sig på gatorna, dvs. kaos i deras ögon.

I ett tidigare inlägg, Från blått till brunt, hänvisade jag till en recension av Magnus Lintons nya bok De hatade : om radikalhögerns måltavlor.

Enligt recensenten Jenny Aschenbrenner så följer Linton i ett kapitel några ungdomar under de där timmarna på ön då deras vänner dog omkring dem medan den norske dynamitarden och galningen sköt dem.

Ensamma galningar tror jag inte är träffande exempel på tidsandor. De är snarare avarter.

Jag minns några sufis från norra England jag träffade i en derga på Cypern. Vi var hos sufimästaren shejk Nazim.

De berättade att de hade tidigare varit muslimska extremister. Innan dess hade de varit punkare. Nu var de alltså sufier.

Att koppla ihop dessa muslimska extremister med al-Qaida, bringar lite reda i förståelsen av världen.

I gårdagens funderingar skrev jag om Syrien och tyranniets trygghet, Hellre tyranneri än kaos. Vi lever inte i någon diktatur eller ens i närheten. Vårt samhälle är tryggt och säkert och ändå är människor rädda. Det förstår jag inte.

Jag tror att människor projicerar sin egen innerliga osäkerhet på världen. Emot den hjälper inte fler poliser på gatorna, utan endast ihärdigt arbete mot sina egna demoner.

denna oro 02.03.12

Jag läste i Handelsblatt att det är goda tider för rustningsindustrin, Die Welt rüstet auf, Världen rustar upp. Det är inte bara Ryssland och Kina utan också västvärlden, med USA i fronten som upprustar.

USA har haft som mål att kunna föra två krig samtidigt, numera vill man inskränka sig till att föra ett åt gången och förhindra andra. Det kan man läsa i en av delartiklarna till temat, Die amerikaner sind noch größter waffenexporteur, Amerikanarna är fortfarande den största vapenexportören.

I de andra kan man läsa att Indien förbereder sig för ett tvåfrontskrig mellan Kina och Pakistan. Kina vill fördubbla storleken på armén. Tyskland säljer Leopardstridsvagnar till Saudiarabien som sen sattes in i Bahrain. Ryssland vill återvända till Sovjetunionens vapenstyrka.

Det är en spännande värld vi lever i.

George F. Kennan var en amerikansk diplomat som lyckades få inreseförbud i Sovjetunionen medan han var USAs ambassadör där. Han ville få bort moralen i det geopolitiska tänkandet och förespråkade ett realistiskt tankesätt.

I en recension den nyutkomna biografin George F. Kennan: An American Life i New Yorker, Getting real, skriver Louis Menand angående Kennans tänkande:

We need to be realists because we cannot trust ourselves to be moralists. ibid

Förra året påbörjades arabellion. Det pågår fortfarande. Nyhetsfokus är på Syrien.

En syriansk väninna till mig vet inte var 30 styck av hennes släktingar är. Hennes 70-åriga farbror och två till av hennes släktingar är dödade.

På det diplomatiska planet och i media uppmanar man Ryssland och Kina till att inte kämpa emot viljan att gå in i Syrien.

Jag måste säga att jag är bekymrad över denna önskan från väst att ge sig in i andra länders angelägenheter.

Skälen är flera.

Ett är att jag är osäker på varför man vill gå in?

Det är fruktansvärt det som sker, men om man jämför med Kongos ständiga inbördeskrig, där över en miljon dödade redan har estimerats, är alarmet kring händelserna i Syrien märkligt.

Människoliv är sällan det största skälet till att man intervenerar.

I Syrien tror jag hellre på en koppling till den krigstrumma som nu pågår mot Iran. Men det är bara mina funderingar.

Det andra är eftereffekterna.

I norra Mali har stridigheter mellan tuareger och regeringen återigen blossat upp. Det var länge fredligt. Men efter Libyenkriget har välutbildade soldater återvänt till Mali. Den gamla konflikten om tuaregisk självständighet har börjat brinna igen.

Under det Jugoslaviska inbördeskriget läste man om vidriga massakrar. På tåget till Serbien förra augusti läste jag Slavenka Drakulics bok Balkanexpress, om hennes erfarenheter under inbördeskriget. Det är en tragisk historia som ännu inte är löst vilket jag upptäckte under min resa. Se mina inlägg under temana Balkan och Kosovo.

Var det rätt att intervenera?

I en öppnare värld, där gränser inte särskiljer människor, utan där flyktingar mottas, kan de under förtryck överge sina hem för horisonten. Människor kommer då att kunna ställa sig frågan om de verkligen vill stanna eller ej. I DDR gjorde människorna valet att det var dags att ge sig av. Då kom muren.

Men Europa skickar hellre soldater och krigsmaterial, eller skriver om hjältedåden mot förtrycket än hjälper flyktingarna. Se t.ex. Flyktingkris i Nordafrika från förra året.

Realisten begrundar verkligheten och handlar därefter. Moralens självrättfärdigande dom är sällan en god måttstock, att ha som vägledare dock inte orätt.

Något familjärt 29.02.12

Alla borde ha ett dra-åt-helvete-konto, var rådet min mor fick under manusutbildningen av den nu bortgångne Lars Molin.

En gång i tiden sa Anne Wibble att alla borde ha en årslön på sitt bankkonto. Conucopia kallar det för Wibblekonto.

Lars Molin och Anne Wibble pratade om samma sak.

Jag räknade ut att det skulle ta mer än tio år för mig att lyckas.

Tio år det är lång tid, men å andra sidan har jag inte tänkt att trilla av pinn de närmaste 80 åren.

Jag tycker det fattas ett tidsperspektiv i dagens högt stående europeiska civilisation. Grunden till mitt funderande är en recension av två böcker utgivna på förlaget Tankekraft. En kusin till mig är en av personerna bakom förlaget.

Mattias Hagberg recenserar böckerna Den endimensionella kvinnan och Prekaritet 2.0 i GP. Jag har inte läst böckerna utan diskuterar helt utifrån recensionen.

Ju noggrannare jag läser recensionen desto mer förvirrad blir jag eftersom det finns en inkonsekvens i tänkandet.

Hagberg skriver att friheten som vi alla har blivit lovade inte har blivit verklighet.

Liberalismen skulle låta oss alla sväva fritt – fria att välja våra liv.

Men den stora valfriheten – samtidens enda credo – förefaller allt oftare vara ett nyord för sin raka motsats: ofriheten. ibid

De alltför många valmöjligheterna skapar bara stress istället för ett liv där alla är glada. Men valmöjligheterna visade det sig var illusoriska. Egentligen är allt samma sak, fast annorlunda pyntat.

Problemet är kommersialiseringen:

Såväl Nina Power som Ivor Southwood menar att dagens samhälle präglas av två tendenser: dels en tilltagande osäkerhet, dels en växande kommersialisering av livets alla delar. Enligt båda är denna utveckling allra tydligast på arbetsmarknaden. Där håller osäkerheten på att slå undan alla möjligheter till frihet, eller frigörelse.

För det första anser jag att det inte stämmer. För det andra anser jag att det hela grundar sig på en missuppfattning kring medborgaren och samhällets relation.

Samhället ska inte var medborgarens dagisfröken utan ska endast upprätthålla lag och ordning och skydda de svagaste. I dagens samhälle finns det också en tendentiös minnesförlust. Folk glömmer bort sina skyldigheter och kommer endast ihåg sina rättigheter.

Och friheten, var den större förr?

Vissa känner sig lockade tillbaka till löpande bandet och 50-talets säkra arbetsförhållanden där man i slutet fick en guldklocka i avskedspresent. Inte jag. Och vad spelar det för roll? Den tiden är borta. De industrier som finns kvar i Europa har effektiviserats och allt färre människor krävs för driften.

Men nu var det inte det som jag ville ta upp utan det var det historiska tänkandet, det diakronistiska. Få är de som föds med silversked i munnen. Vi andra måste arbeta och det träget.

I dagens frihetliga samhälle måste vi också vända oss inåt och begrunda vad vi själva vill ha och själva arbeta mot de målen.

Jag får intrycket när jag lyssnar på människor och läser i medier att folk hellre söker sig efter andras ideal och livsstilar. Och då är det klart som fan att de blir konflikt inombords. Men ska man projicera sin egen osäkerhet på samhället?

Det tar tid att nå mål och att hitta sig själv. Det tycks folk ha vetat i alla tider utan de som strövar runt på de europeiska gatorna nu för tiden och klagar på att valmöjligheterna är alltför otaliga.

Liknande teman diskuterar jag här:

Han håller inte med 23.01.12

På bordet stod en gryta med vita bönor, på tallrikarna upplagt knaperstekt bacon, nürnbergkorvar, inlagd purjolök och nystekt potatis. Ett flätat russinbröd med påströdda mandelflarn låg fortfarande ouppskuret mellan oss. Till drack vi stora koppar kaffe. Det var en riklig frukost.

Michael H och jag diskuterade det tyska traumat, Andra Världskriget.

Jag berättade om mina funderingar att Andra Världskriget används av den tyska intelligentians för att hålla tillbaka dagens Tyskland. Om det skrev jag här, då i relation till trehundra årsdagen av Fredrik II som är i morgon.

Han tystnade och funderade.

Jag och Micha har börjat skriva en gemensam självbiografi. Den är i brevform. Två av mina brev kan man läsa på min facebooksidas anteckningar. De är på tyska.

Det är främst en intellektuell biografi, där vi begrundar efterkrigstidens Europa utifrån hans och mitt liv och det som skett sen murens fall.

Igår lyssnade jag på hans idéer och jag fick svindel. Det finns så mycket jag måste lära mig och begrunda.

Grundfrågan som ställs är den intellektuelles situation i ett diktatoriskt samhälle. Det tar jag upp i ”anteckningarna”.

Hur ska jag som växte upp i västvärldens frihet kunna förstå vad det innebär att stå för sin åsikter och riskera fängelse och ond bråd död?

Att försöka förstå det tyska traumat är att förstå Tyskland, men frågan vidgar sig och man tvingas att begrunda vad Europa är, dvs. hennes historia och hennes olika länders relation och historia.

Jag presenterade mina funderingar kring svårigheterna att närma sig Fredrik II utan att nämna den koppling nazisterna hade gjort till honom och intelligentians försök att tona ner Tysklands styrka. Han satt tyst och bligade. Frågan berörde honom och han sablade inte ner idéen direkt.

Istället refererade han till en intervju med författaren och filmaren Alexander Kluge som var i förra numret av Spiegel, Die konjunktiv des kriges, Krigets konjunktiv.

Kriget är ett trauma, som vi ännu inte har bearbetat tillräckligt, sade Micha.

Tanken finner jag märklig.

Idag läser jag i FAZ, som jag numera prenumererar på och inte längre plockar upp ur papperskorgen, om en bok som handlar om tyskarnas framfart I Litauen under Andra Världskriget. Häromdagen var en essä om Wanseekonferensen.

Det förgångna är ständigt närvarande, inte som ett minne utan som ett sår som inte vill läkas.

Dunkelt regn 21.01.12

Tyskarna är Europas kineser, skrev författaren och nobelpristagaren Günter Grass i en essä en gång. Jag satt på ett bibliotek i Dublin och läste den. Egentligen tyckte jag den var ganska korkad, men idag får jag erkänna att den hade sina poänger.

I dagarna var det 300 år sen Fredrik II (1712-1786) föddes, senare kallad Fredrik den Store. Fredrik II var kung av Preussen. Han kallade sig själv för en upplyst despot och brevväxlade med Voltaire, som även en längre tid bodde hos honom.

Det intressanta är att tyskarna inte vet hur de ska hantera denne historiske man.

Han stod som symbol för det krigiska Tyskland, det som hade ödelagt Europa två gånger. Och han var en stor härförare, även om han led ett nederlag mot Ryssland under sjuårigakriget som höll på att kosta honom riket om inte den unge tsaren Peter III hade varit en sådan Preussenfantast.

Han skrev symfonier som är väl värda att lyssna på. Hans politiska essäer har jag nämnt tidigare här. Han ritade palatset Sanssouci (utan bekymmer) i Potsdam. Där ville han bli begravd vid sidan av sina hundar, en önskan som inte uppfylldes förrän 1991. Sankt Hedwigskyrkan bakom Bebelsplaten i Berlin ritade han för katolikerna. Själv var han protestant. Kort sagt en komplex och mångtydig man, vars eftermäle är beaktansvärt, vore det inte för kopplingen till nazismen.

Den gamle Fritz, som han kallades i folkmun, upptogs av nazisterna som en av deras föregångare. Undanskymda antisemitiska uttalanden togs fram, hans ärorika krigsmakt och den plikttrogna preussiska soldat tjänade som förebild.

Tyskarna kommer inte över Andra Världskriget. Möjligen på goda grunder och det är nu det är dags att återvända till Grass essä och begrunda Stor- och Lilltyskland.

Österrikaren Fürst von Metternich var en av de stora diplomater som var verksam under Napoleonkrigen och 1848. Årtalet 1848 var revolutionernas år. Jag har stött på texter där journalister jämför 1848 med 2011.

I Berlin och i andra europeiska städer utkämpades det strider mellan överheten och folket. Folket krävde sina rättigheter. Karl Marx och Richard Wagner stod på barrikaderna, fast i olika städer. Båda var senare tvungna att gå i landsflykt. Men inte bara lika rättigheter krävde man. Det fanns också en nationalistisk diskussion.

Man ville ena Tyskland. Detta kämpade fursten von Metternich emot. Ett Stortyskland, dvs. Tyskland och Österrike tillsammans skulle betyda att det industrialiserade Preussen skulle ta makten över hela riket, ansåg han. Det som senare skedde.

Österrikes makt skulle falna, ansåg han. och för att undvika det kämpade von Metternich för Lilltyskland. Han sökte ett Europa där de mäktiga delade på makten.

Hans vision och arbete höll till junkern von Bismarck trädde fram och ledde Preussen till att ta makten över hela Tyskland, dvs. det lilla Tyskland utan Österrike.

Senare skulle Hitler och nazisterna kämpa för ett Stortyskland, vilket lockade de olika tyskarna till sig, därav segerintåget till jublande massor i Österrike.

Europa fruktar Tyskland. Denna fruktan är tyskarna väl medvetna om och därför är man orolig för att fira en man som Fredrik den Store.

Själv tänker jag i senare inlägg återvända till denne store man.

Rätten till bil 18.01.12

Jag stod på trappan utanför St. Pauls i London och tittade på ockupanterna. de flesta av iglootälten var tomma, men ett band jazzade medsvängande. En man gav information till nyfikna.

Jag frös. Det var kallt.

Jag och min syster gick förbi dem, slank in på ett café, drack en kopp kaffe och vandrade sen vidare genom de tomma bankkvarteren. Det var lördag och allt var stängt.

Protesterna i arabvärlden förstår jag mig på. Man kämpar mot förtryck, för rätten att säga sin mening och mot fattigdom. Man riskerar gummikulor, misshandel och fängelse.

Men vad protesterar man emot i Europa och i USA? Jo bankerna, dessa sammansvärjade, hala sällar som lever för sina bonusar. Det handlar bara om rikedom och för den är man villig att sälja sin farmor, i alla fall hennes hus, om det skulle löna sig. Bankerna och finansvalparna demoniseras.

Jag tycker det är bra att man protesterar mot enprocentarna. Men demoniseringen begriper jag mig inte på. Framför allt finns det en märklig syn på vad ett gott liv är.

Ett liv bygger på val och konsekvenser. Jag tror att människan fattar val fritt. För många är valen mindre genomtänkta än hos andra. Trots det är valet ändå individens ansvar.

De bedrövligaste valen fattas under jämförelsens påverkan. Hans bil är större och häftigare än min. Jag har också rätt till en Porsche.

Avundsjukan duperar och vägleder inte. Ändå känns det som om just avundsjukan i vårt samhälle har gjort att vi hellre ser till rättigheter än skyldigheter.

Thilo Sarrazin, som jag tidigare diskuterat här, väcker rabalder i Tyskland genom sina snara uttalanden.

De flesta uttalanden är svåra att ta på allvar. Men då och då kläcker han några roliga underfundighet som t.ex. att de utan pengar ska duscha kallt och inte värma upp sina lägenheter. Det är nyttigt, säger han, och man sparar pengar.

Uttalandet tycks groteskt, men bygger på att individen ska ta ansvar för sin ekonomiska situation. Och det är just här jag jag menar att man ska begrunda avundsjukans roll i hur man uppfattar orättvisorna i Europa.

En gång i tiden var jag syndikalist. Vissa av idealen tror jag fortfarande på. Jag åkte på läger. Vi diskuterade politik och världens orättvisor.

Jag minns hur sned jag blev när en tongivare sa att fattigdomen i Bergsjön i Göteborg är strukturellt densamma som i Bangladesh. Befängt, sa jag, men blev snabbt tystad för min ignorans.

Det man missar i en diskussion kring strukturer är hur komplex verkligheten är. Bara för att jag inte har råd att åka till Seychellerna, är jag inte fattig. Att jag endast har råd att tälta vid närmaste sjö eller inte har råd till en bil, betyder inte att jag är fattig.

Jag minns en äldre debattartikel från Rädda Barnen som för mig är helt bisarr, men symptomatisk för vårt samhälle.

Den får avsluta det här inlägget.

Om några veckor kommer landets lärare be sina elever att berätta om sommarlovet. Det riskerar att bli torftiga berättelser. Anledningen är att 229 000 stycken, nästan 12 procent, av Sveriges barn idag lever i ekonomisk utsatthet. Många av dem har sannolikt tillbringat sommarlovet hemmavid, ja inte ens åkt till ortens badhus – bussen dit kostar och inträdet med. Barn i fattiga familjer diskrimineras

Flygresan hem 17.01.12

Märkligt är det, med tanke på all tid jag tillbringat i flygplan under mitt liv, men jag har blivit flygrädd. Jag förstår mig inte på det; intressanta är våra hjärnor.

Jag stod kön till Berlinplanet på Stansted och läste Financial Times. Klockan var sex på morgonen och jag hade redan varit uppe i tre timmar.

Är man i England måste man läsa två tidningar The Guardian och Finacial Times. Jag prövade under det här besöket The Times, men fann den inte var lika bra, för inhemsk.

Jag var nervös och läste för att hålla mina tankar borta från den stundande flygresan. Då och då tittade jag upp. Ett tag blev jag orolig att jag var i fel kö.

Skälet var, och det var ett underbart skäl för en kosmopolit som jag, samt ett bevis för hur härligt enat EU är, kön var en väldig blandning av nationaliteter.

Jag hörde väldigt lite tyska och engelska. Istället var det italienska, portugisiska och spanska.

Människor, begrundade jag, rör sig inte längre mellan sitt ursprungsland och ett annat land utan mellan länder. Vår födelseort är inte längre vår utgångspunkt.

Ett typiskt exempel är jag som är svensk, men bor i Berlin, och hade besökt min syster som bor i London.

I FT hade jag läst några dagar tidigare att Goetheinstitutet har fått sig en uppsving i Italien. Då Tyskland, förutom några andra länder som t.ex. Sverige, är ett av de länder där ekonomin växer, börjar italienare lära sig tyska för att ge sig av norrut.

De som åker är inte de som förr kom från södra Italien och som blev fabriksarbetare och pizzabagare, utan också unga nyutexaminerade studenter och ingenjörer. Det som sker är alltså att de som Italien behöver, överger landet för den gyllene horisonten i norr.

Att rösta med fötterna får en helt ny innebörd. Människor som är missnöjda med sitt land överger det. EU har gjort att det blivit möjligt på ett helt annat sätt än förr.

Den ungerske författaren Györgi Konrad begrundar Ungern i dagens FAZ, Ramsch-Land mit Ramsch-Regierung, Skräpland med skräpregering.

Ett problem han ser är oförståelsen som finns mellan de i provinsen och de intellektuella och urbana. Det är de provinsialla som fått makten och som nu hämnas för att ha blivit kränkta av de intellektuella.

Detta kan givetvis diskuteras, men det som jag ser som betydande är när han skriver att de unga börjar se sig om efter en framtid i Västeuropa, en exodus som är jämförbar med efter revolutionen 1956.

Skillnaden mellan då och nu är att de unga inte behöver fly som matteläraren jag hade på gymnasiet, utan det räcker att de tar ett billigflyg, buss eller tåg. Ingen kommer att stoppa dem vid gränsen.

Kapitalet rör sig fritt över gränserna. Men så gör också människorna. Dagens ekonomiska kris är inte bara finansiell.

Den gula faran 08.01.12

På mitt skrivbord står en evig stapel dåligt samvete. Det är gamla Economist, Times, New Yorker och Der Spiegel, några utrivna artiklar för senare tillfällen, samt resebranchmagasin. Det tragiska är att vissa är flera år gamla. Dessutom står ett par dammsamlande biblioteksböcker som jag inte förmår mig att lämna tillbaka.

Ett annat problem är att jag prenumererar på flera av tidskriftern också; de blir bara fler.

E klagar på oredan. Men jag ska ju läsa dem. All denna kunskap kan man inte kasta bort.

Samtidigt medger jag att det är psykiskt belastande. Det dåliga samvetet begnags oupphörligen. Det påminner mig lite om samlarna jag stötte på när jag jobbade i psykiatrin. Tack och lov behöver jag ännu inte medicineras.

Saken är dock den att jag läser dem tids nog. Som idag då jag plockade fram ett decembernummer av Times.

Jag läste att Ecuador idkar utpressning mot världen. De har i östra delen ett orört naturskyddsområde där man hittat ofantliga mängder olja. Men att pumpa upp oljan skulle betyda att naturområdet förstörs. Men, säger säger den ecuadorianska staten, det är inget problem. Världen måste bara betala tillräckligt mycket så lämnar de området orört.

Få länder är dock beredda att göra det. Rainforest for ransom

I tidningen fanns det två andra artiklar som blev särskilt intressanta när man kontemplerade skillnaderna och likheterna dem emellan. Den ena var Power steering: How the boss of Fiat and Chrysler is driving an auto-industry revival och den andre Feasting on Europe.

De som festar på Europa är kineserna och den som hjälper Chrysler är en italienare. Redan här märker ni det intressanta.

Kineserna utnyttjar krisen i Europa. De kommer som gamar in över vår kontinent och roffar åt sig. Europa ligger pyrt till.

Chryslers hjälpare i nöden är Sergio Marchionne. Fast han lyckades få Vita Huset att betala för omstruktureringen och slapp själv stå för notan. Han använde de anställde för att reparera fabriksbyggnaderna. Även han utnyttjade krisen.

In the depths of the finacial crises in 2009, he muscled the White House auto task force into handling over everything but the keys to the presidential limousine before he would take the wheel of Chrysler.

Italienaren är ingen gam. Han är en örn som seglar in och med en härförares styrka gör en vinnare av det som en dag ansågs som hopplöst förlorat.

För den gula faran varnar man alltså fortfarande.

Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: Europa