Funderingar från fåtöljen

Dunkelt regn 21.01.12

Tyskarna är Europas kineser, skrev författaren och nobelpristagaren Günter Grass i en essä en gång. Jag satt på ett bibliotek i Dublin och läste den. Egentligen tyckte jag den var ganska korkad, men idag får jag erkänna att den hade sina poänger.

I dagarna var det 300 år sen Fredrik II (1712-1786) föddes, senare kallad Fredrik den Store. Fredrik II var kung av Preussen. Han kallade sig själv för en upplyst despot och brevväxlade med Voltaire, som även en längre tid bodde hos honom.

Det intressanta är att tyskarna inte vet hur de ska hantera denne historiske man.

Han stod som symbol för det krigiska Tyskland, det som hade ödelagt Europa två gånger. Och han var en stor härförare, även om han led ett nederlag mot Ryssland under sjuårigakriget  som höll på att kosta honom riket om inte den unge tsaren Peter III hade varit en sådan Preussenfantast.

Han skrev symfonier som är väl värda att lyssna på. Hans politiska essäer har jag nämnt tidigare här. Han ritade palatset Sanssouci (utan bekymmer) i Potsdam. Där ville han bli begravd vid sidan av sina hundar, en önskan som inte uppfylldes förrän 1991. Sankt Hedwigskyrkan bakom Bebelsplaten i Berlin ritade han för katolikerna. Själv var han protestant. Kort sagt en komplex och mångtydig man, vars eftermäle är beaktansvärt, vore det inte för kopplingen till nazismen.

Den gamle Fritz, som han kallades i folkmun, upptogs av nazisterna som en av deras föregångare. Undanskymda antisemitiska uttalanden togs fram, hans ärorika krigsmakt och den plikttrogna preussiska soldat tjänade som förebild.

Tyskarna kommer inte över Andra Världskriget. Möjligen på goda grunder och det är nu det är dags att återvända till Grass essä och begrunda Stor- och Lilltyskland.

Österrikaren Fürst von Metternich var en av de stora diplomater som var verksam under Napoleonkrigen och 1848. Årtalet 1848 var revolutionernas år. Jag har stött på texter där journalister jämför 1848 med 2011.

I Berlin och i andra europeiska städer utkämpades det strider mellan överheten och folket. Folket krävde sina rättigheter. Karl Marx och Richard Wagner stod på barrikaderna, fast i olika städer. Båda var senare tvungna att gå i landsflykt. Men inte bara lika rättigheter krävde man. Det fanns också en nationalistisk diskussion.

Man ville ena Tyskland. Detta kämpade fursten von Metternich emot. Ett Stortyskland, dvs. Tyskland och Österrike tillsammans skulle betyda att det industrialiserade Preussen skulle ta makten över hela riket, ansåg han. Det som senare skedde.

Österrikes makt skulle falna, ansåg han. och för att undvika det kämpade von Metternich för Lilltyskland. Han sökte ett Europa där de mäktiga delade på makten.

Hans vision och arbete höll till junkern von Bismarck trädde fram och ledde Preussen till att ta makten över hela Tyskland, dvs. det lilla Tyskland utan Österrike.

Senare skulle Hitler och nazisterna kämpa för ett Stortyskland, vilket lockade de olika tyskarna till sig, därav segerintåget till jublande massor i Österrike.

Europa fruktar Tyskland. Denna fruktan är tyskarna väl medvetna om och därför är man orolig för att fira en man som Fredrik den Store.

Själv tänker jag i senare inlägg återvända till denne store man.

Share

Varför stödjer Ryssland Kadyrov?

Jag har blod upp till armbågarna låter titeln till ett reportage i Fokus om Ramzan Kadyrov. Under och efter läsningen av reportaget begrundade jag inte särskilt att Ryssland stöttar denna anakronism, som likt en renässansfurste regerar i Tjetjenien.

I Tjetjenien är hans ord lag. Kadyrovkulten påminner om Stalins dito och överallt i Groznyj syns jättetavlor med hans ansikte. Sedan två år tillbaka är han envåldshärskare i denna lilla ryska delrepublik med en miljon invånare. Efter två krig mot Ryssland är Tjetjenien totalt sönderslaget. Det är en av dessa historiens konstiga nycker att Kadyrov är före detta rebelledare och slogs mot Moskvastyrkorna i det första av krigen mot Ryssland. Han är också son till Achmed Kadyrov, den förre presidenten som dödades i ett bilattentat 2004.

Då jag skrev den här funderingen hade jag precis läst delar av en essä av Fredrik den Store angående Machiavellis bok Fursten (Der Antimachiavelli oder Undersuchungen zum ”Fürsten” von Machiavelli).  Fredrik II skriver:

Det finns, skriver Machiavelli, inget säkrare medel att behålla ett land än att förstöra det.

Fredrik konstaterar retoriskt:

Det är det säkraste medlet för att inte behöva frukta en uppresning.

Längre ner polemiserar han och skriver:

Vad har dock denna erövring egentligen åstadkommit?

Två sidor senare skriver han:

Målet för en furste måste därför vara att göra ett land folkrikt och livskraftigt och inte förödat och förstört.

Fredrik den Stores tankar kring Fursten fick mig att åter tänka på Kadyrov och varför Ryssland låter honom husera fritt? Även undrade jag över deras egentliga taktik i Tjetjenien?

Varför söndra och inte följa Fredrik den Stores råd och försöka skapa en blomstrande region?

Min tanke är att Ryssland är egentligen för svagt för att kunna åstadkomma något bättre. För mig intellektuellt känns det irrationellt att försöka åstadkomma en instabil region med mening.

I en debattartikel i New York Times får jag stöd i mina tankar kring Ryssland.

President Dmitri Medvedev has publicly stated that Russia needs to change course if it does not want to end up as a third-world country. Igor Shuvalov, the first deputy prime minister, recently told investors that although Russia had suffered its worse recession in a decade, it would be transformed into a “new country” by 2020 through innovation and investment in “human capital.” Dead-End Russia

Kommer Medvev att kunna ändra kursriktning?

I debattartikeln börjar Fraser Cameron med Putins tid:

The problem is that we’ve heard this before. When Vladimir Putin moved into the Kremlin a decade ago he promised to ensure the rule of law and to tackle corruption. But under his watch there has been no progress toward an independent judiciary, and the corrupt bureaucracy has been allowed to expand.

Sen radar han upp problem på problem. Intressant läsning.

I en artikel i New York Times står det att läsa att Rysslands president Medvedev har utnämnt en ny ledare för Dagestan, delstaten som gränsar i norr till Tjetjenien.

“It is an admission of the fact that the republic is not under control,” Mr. Shvedov said, adding that for decades leading up to Mr. Aliyev’s presidency, leaders in Moscow secured the loyalty of the most powerful of Dagestan’s clans by letting them profit from lucrative, tax-free businesses. Russia appoints new leader for Republic of Dagestan

Utnämnandet av den nya ledaren tycks alltså vara ett försök till stabilitet. Likaså tycks mig Kadyrov vara ett försök till att skapa stabilitet. Frågan jag ställer mig är hur lång tid Ryssland klarar av att upprätthålla kontrollen över dessa områden?

Rysslands svaghet tar sig oroväckande uttryck vilket man kan läsa i DN:

Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev godkände på fredagen en ny militärdoktrin som definierar Natos utvidgning som ett nationellt hot och fastslår Rysslands rätt att använda kärnvapen om landets existens är hotad. Medvedev godkände ny försvarsdoktrin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share