Jag har blod upp till armbågarna låter titeln till ett reportage i Fokus om Ramzan Kadyrov. Under och efter läsningen av reportaget begrundade jag inte särskilt att Ryssland stöttar denna anakronism, som likt en renässansfurste regerar i Tjetjenien.

I Tjetjenien är hans ord lag. Kadyrovkulten påminner om Stalins dito och överallt i Groznyj syns jättetavlor med hans ansikte. Sedan två år tillbaka är han envåldshärskare i denna lilla ryska delrepublik med en miljon invånare. Efter två krig mot Ryssland är Tjetjenien totalt sönderslaget. Det är en av dessa historiens konstiga nycker att Kadyrov är före detta rebelledare och slogs mot Moskvastyrkorna i det första av krigen mot Ryssland. Han är också son till Achmed Kadyrov, den förre presidenten som dödades i ett bilattentat 2004.

Då jag skrev den här funderingen hade jag precis läst delar av en essä av Fredrik den Store angående Machiavellis bok Fursten (Der Antimachiavelli oder Undersuchungen zum ”Fürsten” von Machiavelli).  Fredrik II skriver:

Det finns, skriver Machiavelli, inget säkrare medel att behålla ett land än att förstöra det.

Fredrik konstaterar retoriskt:

Det är det säkraste medlet för att inte behöva frukta en uppresning.

Längre ner polemiserar han och skriver:

Vad har dock denna erövring egentligen åstadkommit?

Två sidor senare skriver han:

Målet för en furste måste därför vara att göra ett land folkrikt och livskraftigt och inte förödat och förstört.

Fredrik den Stores tankar kring Fursten fick mig att åter tänka på Kadyrov och varför Ryssland låter honom husera fritt? Även undrade jag över deras egentliga taktik i Tjetjenien?

Varför söndra och inte följa Fredrik den Stores råd och försöka skapa en blomstrande region?

Min tanke är att Ryssland är egentligen för svagt för att kunna åstadkomma något bättre. För mig intellektuellt känns det irrationellt att försöka åstadkomma en instabil region med mening.

I en debattartikel i New York Times får jag stöd i mina tankar kring Ryssland.

President Dmitri Medvedev has publicly stated that Russia needs to change course if it does not want to end up as a third-world country. Igor Shuvalov, the first deputy prime minister, recently told investors that although Russia had suffered its worse recession in a decade, it would be transformed into a “new country” by 2020 through innovation and investment in “human capital.” Dead-End Russia

Kommer Medvev att kunna ändra kursriktning?

I debattartikeln börjar Fraser Cameron med Putins tid:

The problem is that we’ve heard this before. When Vladimir Putin moved into the Kremlin a decade ago he promised to ensure the rule of law and to tackle corruption. But under his watch there has been no progress toward an independent judiciary, and the corrupt bureaucracy has been allowed to expand.

Sen radar han upp problem på problem. Intressant läsning.

I en artikel i New York Times står det att läsa att Rysslands president Medvedev har utnämnt en ny ledare för Dagestan, delstaten som gränsar i norr till Tjetjenien.

“It is an admission of the fact that the republic is not under control,” Mr. Shvedov said, adding that for decades leading up to Mr. Aliyev’s presidency, leaders in Moscow secured the loyalty of the most powerful of Dagestan’s clans by letting them profit from lucrative, tax-free businesses. Russia appoints new leader for Republic of Dagestan

Utnämnandet av den nya ledaren tycks alltså vara ett försök till stabilitet. Likaså tycks mig Kadyrov vara ett försök till att skapa stabilitet. Frågan jag ställer mig är hur lång tid Ryssland klarar av att upprätthålla kontrollen över dessa områden?

Rysslands svaghet tar sig oroväckande uttryck vilket man kan läsa i DN:

Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev godkände på fredagen en ny militärdoktrin som definierar Natos utvidgning som ett nationellt hot och fastslår Rysslands rätt att använda kärnvapen om landets existens är hotad. Medvedev godkände ny försvarsdoktrin