Funderingar från fåtöljen

Vladslav Ardzinba

Innan jag läste dödsrunan hade jag ingen aning om Vladslav Ardzinba var. På fotot, som New York times publicerade till dödsrunan, Vladislav Ardzinba, Once Led Abkhazia, Dies at 64 ser jag en man jag gärna pratat med. Han verkar lugn och trevlig. Inbjudande och en man som lyssnar och inte vill framhäva sig.

Han var en akademiker som hade forskat om det antika Mellanöstern och mytologi. Under en period av 8 år arbetade han i Moskva på den österländska institution, läser jag på den engelska Wikipedias inlägg om Ardzinba. Av intresse är att han arbetade under Yevgeny Primakov. Denne arbetade för KGB och har hållit sig i toppen av rysk politik under sovjettiden och efteråt.

På den svartvita bilden har han visionära ögon, liksom som om han ser in i fjärran.

Hans karriär förändrades efter 1989. Han återvände till Georgien och blev vald till talman i Abchazien:

A year later he was elected chairman of Abkhazia, an autonomous enclave of ethnically diverse Soviet Georgia on the Black Sea coast. ibib

En tid av konflikter med Georgien gjorde att Ardzinba 1992 proklamerade Abchazien för självständigt. För att skydda sin autonomi betalade han legosoldater för att skydda den lilla regionen. Från Moscow Times dödsruna:

In 1992, Ardzinba proclaimed Abkhazia’s independence, saying he was “strong enough” to fight Georgia, and actively recruited mercenaries from neighboring Chechnya.

Fast att rekrytera legosoldater har alltid sin risk.

One of the recruits was Shamil Basayev, who later led Chechen separatists and was dubbed Russia’s most-wanted terrorist for his leadership in the mass hostage-takings in Moscow’s Dubrovka theater in 2002 and Beslan School No. 1 in 2004. First Abkaz leader Ardzinba dead at 64

Den trevlige mannen på bilderna ovan börjar nu föra en alltmer hänsynslös politik.

By late 1993, after the Georgian Army left Abkhazia, Mr. Ardzinba’s government orchestrated an ethnic cleansing campaign that resulted in the expulsion of about 250,000 ethnic Georgians, more than half of Abkhazia’s population. New York Times

1994 väljs han till president i Abchazien. Med hjälp av Ryssland blir Abchzien en de facto stat. Rita Lundin och Anna Lundin har skrivit en intressant B-uppsats om de factostater där de använder sig av Abchazien som fallstudie, De facto-staters uppkomst och etablering
En fallstudie av de facto-staten Abchazien
.

Då jag själv inte visste vad termen betydde innan jag läste uppsatsen vill jag snabbt förklara vad det är för slags stat.  Det är områden vilka i praktiken fungerar som självständiga stater men som inte är erkända av det internationella samhället och alltså saknar suveränitet. Andra de factoländer är t.ex. Puntaland i norra Somalia.

Om små länders vara möjliga tyngd har jag skrivit om i inlägget Även dvärgar började små.

Även uppsatsförfattarna tar upp det i en av förklaringarna varför Ryssland stödjer Abchazien:

Genom att stödja Abchazien underminerar Ryssland deras territoriella integritet och försvagar på så vis den georgiska staten.

Georgien berättar de var ett av de första länderna som valde att gå ur unionen efter Sovjets fall.

Längre ner på sidan skriver de:

Dock vill Ryssland inte att Abchazien når fullständig framgång och blir en suverän stat då det kan få implikationer för Ryssland och exempelvis Tjetjenien, som under perioden 1997-1999 mellan de båda krigen fungerade som en de facto-stat.

Uppsatsen är skriven 2007 och mitt inlägg refererar jag till artikeln i New York Times som beskriver Rysslands kamp för att få världssamfundet att erkänna Abchaziens suveränitet, dvs. som ett självständigt land, Abkhazia is recognized – by Nauru.

På bilden till höger är Ardzinba den förste från vänster. Bilden är från Moscow Times dödsruna och visar upp en helt annan sida av den avlidne. Fortfarande har han blicken i fjärran. Det är 1992 och kampen mot Georgien ska inledas. Han drar på munnen, men  ler inte. Lyssnar han till det Georgiens dåvarande ledare Eduard Shevardnadzes säger? Man kan nästa tro, med vissheten om det som komma skall, att han fnyser.

2005 steg Ardzinba ned från sin position på grund av den allt sämre hälsan. Han hann se hur Ryssland kämpade för att hjälpa landet till att nå en suverän status.

Share

om världshistorien vid skottning

Det hade fallit mycket snö och det var tvunget att skotta parkeringen på hotellet jag jobbar på. Jag och ryskan fick uppdraget. Av henne lär jag mig ryska. Medan vi skottade undrade jag om hon visste varför Tyskland heter Germania på ryska, emedan tyska heter nemechkij. Hon visste inte. Jag föreslog att det kunde vara av ett historiskt skäl, liksom Sverige på andra språk heter Sweden, Schweden osv. på grund av att man utgick från det gamla namnet Svitjod. Hon sa att det kanske stämde, men visste inte.

Jag frågade om Putin och hon svarade undvikande att han var väl bra. (Jag pratar med många gäster om dagshändelser i deras länder jag undrar över. Fördelen med att jobba på hotell är att man kan fråga människor direkt från länderna det sker i och deras intryck brukar skilja sig från tidningarnas. Ibland är det riskabelt, mer om det nedan.) Hon berättade att hon var egentligen från Georgien. Genast skämtade jag om att Stalin var därifrån. Och Berija, skrattade hon. Bara hjältar, fortsatte jag skämtandet.

Då kom hon in på något allvarligare. Hon var nämligen både georgier och ryss. Som barn, berättade hon, spelade det ingen roll vad man var. Vi lekte med alla. (Hon växte upp under sovjettiden). Ingen undrade vad man var för någon. Men sen Georgien blev självständigt blev det plötsligt väldigt viktigt. Sydossetien började bråka. Jag förstår inte varför.

Jag blev väldigt förvånad över det hon sa. Sån naivitet! Läs t.ex. vad DN skrev i ett reportage för två år sen:

Mer än tre månader har gått sedan femdagarskriget mellan Geor­gien och Ryssland. Men avtalets kanske viktigaste punkt – att den ryska militären ska dra sig tillbaka till sina ställningar före den 7 augusti – är inte uppfylld. I stället har den ryska krigsmakten mångdubblat sin närvaro, från cirka 500 man till mer än 7.000. Dessutom har den ryska armén expanderat ockupationen till ett område som går långt utöver vad de sydossetiska separatisterna kontrollerade före den 7 augusti. (EU stöter på rysk patrull i Georgien)

Senare begrundade jag det hon sagt och kom på att sådan naivitet har jag bara hört från amerikanare. De förstår inte heller varför många icke-amis inte bara gillar dem. Eller hur ett terrorister kunde komma på tanken att vilja spränga amis i luften. Jag tror det är brist på förståelse av omvärlden som kommer kanske från för mycket propagandaknarkande.

Efter en stunds funderande på vad jag skulle svara på hennes kommentar. Sen sa jag att jag förstod det ganska väl med tanke på hur Stalins gränsritande i Kaukasus var enbart för att slå split, hur det tog ihjäl ett par miljoner bönder i Ukraina. Jo, svarade hon, men varför bryr sig vanliga människor om sådant? (t.ex kunde man läsa för ett halv år sen i DN artikeln Rebeller dödade i Kaukasus.)

Men människor gör det, kontrade jag och berättade om den cypriotiska gästen jag hade mött någon dag tidigare. Jag hade berättat för honom att jag varit på ”Kibris”, fast på den turkiska sidan och inte den grekiska och att jag tyckte det varit jättefint. När han hade gått, undrade min turkiska kollega om jag hade märkt att cyprioten inte hade svarat när jag hade använt det turkiska namnet på Cypern. Naivt hade jag trott att en tjugoåring inte skulle bry sig om det som hänt på 70-talet. Hon hade varit lika nöjd som han missnöjd med att jag hade sagt ”Kibris”.

Historien, sa jag till ryskan, är ständigt närvarande.

Vi skottade vidare under tystnad.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share