Förvisso hade man lagt artikeln på samma sida som en lång intervju med populisten Thilo Sarrazin (Berlin wird jede Regierung überleben). Det är andra gången jag läser om problemen med den spontana invandringen vid den turkisk-grekiska gränsen. Första gången var i vänstertidningen TAZ (Europas größtes Loch) och nu var det i Berliner Morgenpost (Griechenland baut Zaun an der Grenze zur Türkei). Man kan läsa en introduktion kring problematiken i debattartikeln av Marie Weibull Kornias på Europaportalen: Pressa Turkiet att ta ansvar för sin gränsbevakning.

Eurofiler utanför Europa har upptäckt ett hål i den europeiska gränsen. Det är än en gång grekerna som skapat problem i Europa. Hålet är längs den östra gränsen mot Turkiet, längs floden Evros, kommer nu människor från Asien och Afrika och tar sig in över gränsen. För att få hjälp har grekerna tillkallat Frontex. Strömmen av lycksökare fortsätter.

Jag undrade varför folk i så fall inte inte går genom Bulgarien eller Rumänien. Men då läste jag att de länderna ännu inte är med i Schengen och inte heller ska få inträde där, se här.

Nu, skriver Berliner Morgenpost, vill man bygga ett stängsel. Som förebild har man muren som går längs gränsen mellan USA och Mexiko. Jag vet inte varför man inte låter sig inspireras av gränsen mellan Marocko och de spanska enklaverna Ceuta och Melilla? Eller varför inte gamla Berlinmuren?

Den korta artikeln i Berliner Morgenpost gjorde mig betänksam. Det stod att runt 300’000 är illegalt i Grekland. Var tionde person i Grekland är en utom-europé.

Kring siffror är det lätt att reagera. Det finns en anledning att Sarrasins bok är statistikspäckad, att SD slår till med ekonomiska tal, att Goldman-Sachs förklarar världen med hjälp av vågor och staplar. På Europaportalen läser jag om siffror i artikeln Migrationskostnader Neutrala. Men samtidigt ska man nog bli mer konfunderad än att påstå att man nu vet hur sakerna ligger till när någon börjar stapla siffror.

Snarare än att snurra in mig på siffrorna handlar det mera om vad som håller på att hända och i vilken riktning EU och Europa vill vandra. Vänstern har länge varnat för Fästning Europa. Om de döda längs Europas kuster finns det otaliga artiklar, reportage och böcker. Som liberal ska man också begrunda och kritisera den mur vi bygger upp kring EUs gränser.

Att låta populister som Thilo Sarrazin göra frågeställningen är farligt, men jag gör det ändå.

Det är få som bestrider att vi behöver invandrare i Europa om vi vill behålla vår levnadsstandard i framtiden. Vi är helt enkelt för få. Det vi främst behöver är kunniga fackmänniskor, med kunskaper som kan utveckla Europa. De främsta är i Indien och i Kina.

Men, säger Sarrazin, de vill inte komma hit utan emigrerar hellre till USA och Kanada. Vi får de som blir över. Det som ligger dem till last som kommer från den muslimska länderna är att de har ”kulturellt bagage” som gör det svårt för dem att anpassa sig. Det kulturella bagaget gör att kostnaderna kan bli högre än förväntat, hävdar Sarrazin.

Främst har han hängt upp sig på huvudduken och vad den symboliserar: kvinnoförtryck, bakvändhet och kulturellt belastat förflutet. Personligen förstår jag inte varför man hänger upp sig på ditoattribut? Men jag har förstått att det är väldigt många som irriterar sig.

Europa är i förändring. Men inte på det sätt som Sarrazin påstår. Invandring och utvandring, inre rörelser och kulturer som möts och förändras. Kompositören Béla Bartók har skrivit en underbar essä om kulturväxlingen över gränserna angående folkvisor. Ingen kan riktigt säga var den hör hemma eftersom den ständigt har förändrats på sin väg. Orden översattes och ändrades, melodin behölls. I en biografi om Joseph II, som regerade i Hapsburgskariket under en omvälvande tid, skriver författaren Francois Fejtö att under t.ex. under 30-åriga kriget och fram till Napoleons krig i Europa brydde man sig inte om var man hörde hemma utan det land man tjänade. Engelsmän tjänade vid Katarina den stores hov. Nederländare byggde slott i Sverige osv.

Jag anser att det är den tiden vi måste söka oss tillbaka till. Vår nationalistiska tillhörighet måste få allt mindre vikt. Istället ser jag ett slags, ursäkta uttrycket, legokneckts ideal. Man är trogen den man arbetar för. Landet är en miljö man befinner sig i. Man definierar sig utifrån sin umgängeskrets och sin tillhörighet. De gamla idealen som våra europeiska länder har itutat oss är förlegade. Vi måste helt enkelt bliva kosmopoliter.

Andra inlägg om Sarrazin och invandring på min blogg kan ni läsa:

Vi vill bara ha de goda.

Tyskland och Herr Sarrazin & Tysklands egen Ian Wachtmeister.