Nej, jag tänker inte datumet till trots begrunda Muren. Det finns fortfarande murar i världen, och fler planeras. Snarare är det en annan fråga som jag inte berörde i mitt inlägg om frustrationen i att försöka förstå det som sker i världen.
Tankarnas källa kommer från flera bäckar. Tillåt mig att inleda med en italienare jag pratade med.
Han hade precis checkat ut. Men då han ännu hade ett par ärenden i Berlin innan han flög tillbaka till Rom ville han lämna in väskorna på tågstationen som han skulle åka ut till flygplatsen i från.
Är det säkert? undrade han.
Jag tittade förvånat på honom och sa att det var det.
Inte i Italien, suckade han. Det stjäls direkt. Man kan, fortsatte han, inte längre bo i Italien. Jag ska flytta till min bror i Schweiz.
Denna misstro mot samhället är ännu inte så stark här i norra Europa och det kanske visar sig i uteblivna kravaller i Baltikum under deras ekonomiska kris, vilket Anders Åslund och Mats Johansson berömmer i sin debattartikel Baltikum visar vägen i skuldkrisens Europa.
I två artiklar i Handelsblatt läser jag att t.ex. Estland sparade genom att sänka de offentliga lönerna med 40%., Lettland schüttelt die Krise ab, Lettland skakar av sig krisen, samt i den aktuellare Keine Spur von Krise beim ”EU-Musterschüler” Estland, Inget spår av krisen hos EUs mönsterelev Estland. Kanske borde de ha protesterat mer? En viss form av misstro är sund.
I tidningarna beskrevs det som om det var brutala kravaller i Grekland, emedan de greker jag pratat med hävdade att det såg värre ut i medierna än det egentligen var. Likväl lyckas inte regeringen med vad de säger sig företa.
Mario Matteoni visar i inlägget Nyliberal dogmatism om Greklands problem att det finns skäl att tveka till rapporteringen i svensk media:
Den överlägsna svenska attityden gentemot Greklands problem som somliga visar, t.ex. genom att hänvisa till det är överbetalda arbetare med lyxiga arbetsförhållanden som orsakar krisen, är därför tämligen okunnig eller rent av grundfalsk.
I inlägget fördelen med aktier refererar jag till George Friedmans text Global Economy: A crisis of political economy. Där för han i hop tre strömningar i dagens politiska klimat, Tea Party, europeisk högerpopulismen och kritiken mot regimen som frodas i Kina.
I grunden, hävdar han, bygger det på en uppfattning i allmänheten att eliten har misslyckats. De har förlorat sin trovärdighet.
The way I look at it, the political and the economic system are constantly interacting. In 2008, one segment of the economic system failed — that was the financial system, a subset of the economic system. In its failure you had both the financial problem but also the political problem that the financial elite lost all credibility. Agenda with George Friedman
Den tanken på misslyckande kan man också läsa i reportaget The tea party’s triumph i Times. Théfestdeltagarna tar sig rätten att förklara att de sitter inne med sanningen.
The Tea Party movement has proved not only that people can have their own facts but also that they can use them to vast tactical advantage, crashing through the taboos of political convention and changing the game along the way. The Tea Party’s triumph
Eliten i Europa har hanterat denna populism som far över kontinenten. I Norge ignoreras Framskrittspartiet trots att de är populära i valen, en taktik man verkar följa i Sverige med tanke på SD. I Danmark har det blivit tvärtom och Danskt Folkeparti har lyckats få igenom en hel del av sina idiotiska idéer. Det senaste att sätta upp gränskontroller emot Tyskland, Danskt Folkeparti eldar på gränsbråk, vilket irriterar EU.
Detta misstroende som populisterna ger uttryck för och den politiska och finansiella eliten inte lyckas hantera, möjligen på grund av arrogans, är begrundansvärd.
I grunden ser jag ytterst kritiskt på populisternas postmoderna sätt att resonera. Den makt som de grabbar åt sig vilket Michael Crowley beskriver i The Tea Party’s triumph är oroväckande. Likväl har vi på många sätt hamnat i ett läge där förändringar sker som är oöverskådliga och väcker framförallt min nyfikenhet.
