Funderingar från fåtöljen

Vi vill bara ha de goda

I sitt första årstal till kongressen sa USAs nye president Thomas Jefferson 1801:

And shall we refuse the unhappy fugitives from distress that hospitality which the savages of the wilderness extended to our fathers arriving on this land? Shall oppressed humanity find no asylum on this globe? Jefferson av Saul K. Padover, 133:1952

Men trots öppenheten var han  orolig för konsekvenserna en för stor grupp immigranter kunde ha. Hans största oro var att de inte hade levt i frihet utan hade levt under diktatur. Frihet och demokrati lärde man sig under sin uppväxt och under sin levnad. De preussare, fransmän, britter och andra européer kunde genom sin närvaro förstöra den amerikanska kulturen:

In proportion to their numbers they will share with us the legislation.They will infuse into it their spirit,warp and bias its directions, and render it heterogeneous, incoherent, distracted mass. Ibid

Det skrev han redan 1792 som USAs andra utrikesminister, nyligen hemkommen från Paris och den franska revolutionen. Allra bäst tyckte han om italienare berättar Padover i biografin Thomas Jefferson jag nyligen läst. De ansågs vara flitiga och skickliga hantverkare.

Debatten om invandringen i dagens Europa handlar just om de frågor Jefferson tar upp i de tankar jag här återger. Rädslan för att den europeiska kulturen, våra värden etc. ska förstöras av den hord muslimer, som varken känner till demokrati eller rätten till kvinnlig självständighet, som ständigt tar sin innanför våra gränser, samt önskan att rätt invandrare kommer hit.

Jag  tycker debatten är intressant, emedan tämligen idiotisk. Kanske är det jag som är naiv? Visserligen var jag inte ens född när jugoslaver kapade flygplan och dödade ambassadörer i Sverige under 1970-talet. Dessa ustasjakvarlevor drog med sig sina konflikter till lugna Sverige. Invandrarna då, hjälpte inte bara till att bygga upp den svenska industrin.

Ändå kan jag inte låta rädslan för flygkapningar eller att mina döttrar en dag går i hijab stå i vägen för min tro på den fria invandringen. Men inte bara blind ideologi ska visa vägen. Det finns nämligen några praktiska argument till fördelen med invandring och då framförallt i från invandring från Mellanöstern.

Bernd Ziesmar kommenter i sin kolumn Chefetage, i Handelsblatt, den invandrardebatt som nu pågår i Tyskland. Han påstår i Unsere Leitkultur und die ökonomische Realität, Vår kultur och den ekonomiska realiteten, att muslimerna från Mellanöstern är de som står oss till förfogande.

Det handlar först och främst om födelsetal. Européerna blir äldre och färre barn föds. Fram tills nu, skriver han, hoppades vi på östeuropéerna, men de kommer inte att räcka. Kineserna har själva snart demografiska problem genom sin en-barns-politik. Indien vill behålla de sina. Därför står Irak och Iran där som goda alternativ, för trots mullor och president Husseins styre, har de lyckats skapa en välutbildad ung befolkning som Europa behöver för att behålla vårt nuvarande välstånd.

I Las Vegas för några år sen sökte jag olagligt jobb, vilket jag berättar om i reportaget Laglydnad straffar sig i Tidningen Kulturen. Jag minns en afghan jag träffade. Han hade långt skägg och en afghansk hatt på huvudet. Han stod i en tobaksaffär där jag sökte jobb. Han sa: USA det är bra. Här kommer man alltid upp fötterna igen.

Trots att vi bara pratade i några minuter tyckte jag genast om honom och han är en av de många muslimer jag mött som formar min bild av den s k muslimhorden som demagoger som Thilo Sarrazin och andra vill göra till syndabockar för den förändring som Europa nu går i genom.

Share

Spinozas bannlysning och mångkultur

Vid 23 års ålder 1656 blev Baruch Spinoza bannlyst. Ingen i den judiska gemenskapen i fick längre umgås med honom.

Man hade länge utövat påtryckningar på honom att han skulle dra tillbaka sina kontroversiella texter. Han vägrade och till slut blev han således utesluten ur gruppen. Han försörjde sig som glasslipare och skrev på sina filosofiska verk. Jorge Luis Borges inleder en dikt om Spinoza med orden:

Med marmorbleka händer juden för

till slipad formfulländning sin optik.

Den judiska gemenskapen hade ett eget regelverk i 1600-talets Amsterdam. De följde de sekulära lagarna, men hade också en uppsättning lagar som bara gällde dem. Som i Spinozas bannlysning skedde domar genom medling och en diskussion som senare verkställdes.

I ett sekulärt samhälle ses det som ett problem när olika kulturer försöker skapa sig ett utrymme för sina interna regler och lagar. Ett bra exempel i Sverige är diskussionen kring shari’ah. På hemsidan Islam Svarar tar man upp frågan kring skillnaden mellan muslimsk lag och civil lag.

Det finns ett antal varierande nivåer av detta koncept i många nationer, men all lag, regering och civila auktoriteter vilar på det och det är en del av den islamiska religionen. Det finns civila lagar i muslimska nationer för muslimer och för icke muslimer. Shari’ah gäller endast muslimer. (min markering) Islamsk lag – Myter och realiteter

Jag ser det inte som ett problem per se utan snarare som positivt att ett samhälle kan innehålla olika former av lagar. Problem sker när den ena sfären skär över i den andra. Ett intressant exempel är den egyptiske kristne mannen som vägrade att låta sig biträdas av en muslimsk kvinna hos migrationsverket. Först avslogs begäran, men efter en tredje protest gav migrationsöverdomstolen honom rätt att byta biträde:

”Han får anses ha uppgett sådana asylskäl att hans upplevelse av situationen är förståelig.” skriver domstolen i beslutet. Statens stäms efter dom om slöja

Nu har dock det kvinnliga biträdet i sin tur stämt staten.

Den judiska domstolen jag nämnde ovan heter Beth din. I monografin Diamond Stories av antropologen Renée Rose Shield står följande om Beth din:

The Beth Din in Antwerp and elsewhere handled disputes using Jewish laws attuned to the particular disputes at hand. Not only where the clashes hidden from the prying eyes of the surrounding community; many Jewish conflicts required Jewish understanding. s. 186 Diamond Stories: Enduring change on 47th Street

I diamanthandeln 47th Street i New York har man övertagit den traditionen.

Grunden var att från början var många av diamanthandlarna judar. Man undvek de civila domstolarna, en tradition som man fortsatt med i USA. Mellan diamanthandlarna, judar och icke-judar, slöts avtal genom handslag och med det hebreiska uttrycket Mazal und broche, vilket betyder lycka och välsignelse. Förunderligt nog har icke-judar anslutit sig till den traditionen. Handelsspråket var länge jiddisch, oberoende om man var japan, sydafrikan eller chassid. Om kontrakt bröts inkallade man en domstol som fungerade som medlare i konflikten. Var part för sin egen talan och sen avgör ett råd som består av anförtrodda män vem som har rätt och vad förlikningen ska bestå i.

Skälet till att man fortsatt den här traditionen, även om det sker förändringar, är just att man anser att en utomstående inte kan förstå och döma i de många komplikationer som uppstår i en värld som regleras av handslag och rykte mer än skrivna kontrakt.

Liknande domstolar står alltså inte över ett lands domstolar, men i vissa fall, som rör den egna traditionen och tillhörande bekymmer sköter man det inom gruppen. I våra multikulturella samhällen kommer vi att få mer av sådant.

Frågan är hur Sverige och Europa ska reagera på det?

Personligen tycker jag att man ska se på det med nyfikna, positiva och öppna ögon.

Share

Nalin Pekgul och de korta kjolarna 3/3

I Sverige är det tillåtet att ha egna åsikter. Det är till och med en rättighet. En människa får inte hindras att utöva sin demokratiska åsikt. Då är det förtryck. En grupp får inte hindra egna medlemmar att uttrycka sig hur de vill.

Det sista är den andra invändningen Nalin Pekgul har mot islamistiska grupper. Hon tar upp det i en debattartikel i DN. Mina citat kommer dock från Socialdemokraternas egen hemsida.

Kaddafi Hussein är en ung somalisk man som bildade en hiphop-grupp. Rinkeby Folkets hus gav honom och hans vänner möjlighet att träna i deras lokaler, men när han skulle ordna alkoholfria fester för ungdomar där mötte han starkt motstånd från strängt religiösa muslimer. De spred ut rykten att han var en dålig muslim som skulle brinna i helvetet och det gick till och med så långt att en stor grupp ställde sig utanför Folkets hus och hindrade ungdomar att gå in till festen. Vi måste ifrågasätta den religiösa extremismen

Efter påtryckningar och utan hjälp från polisen stängde Kaddafi Hussein ner festen. Grunden anses vara de ”fanatiska muslimerna”. Sen jämför hon det hela med den apartheidliknande rasismen som pågick i södra USA.

Historien ger många exempel på att kampen mot extremismen blir effektiv först när alla samhällsnivåer sluter upp. Lagstiftaren, rättsväsendet, opinionsbildare, alla måste involveras. Rinkeby 2009 får mig att tänka på Little Rock 1957. Sedan högsta domstolen i USA på 1950-talet förbjudit segregerade skolor försökte vita ändå hindra svarta barn och ungdomar att börja i de skolor som dittills varit reserverade för vita. I Arkansas hotades nio svarta ungdomar som skulle börja i Little Rock High School av en vit mobb och hindrades att komma in i skolan. Efter ingripanden från justitiedepartementet och president Eisenhower inkallades polis och militär för att upprätthålla ordningen och se till att de svarta ungdomarna kunde gå till sina klassrum. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby år 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio i Little Rock 1957. (Min markering) Ibid

För det första är jämförelsen helt sned. I amerikanska södern var det en samhällsstruktur. I Rinkeby var det en fest som på grund av problem med några ungdomar tvingades att stängas. Varför gjorde inte polisen något? De såg sig inte nödgade att göra det. Se polisens svar i Konflikts avsnitt Bakom Rubrikerna i Rinkeby.

Att peka på enskilda incidenter och göra sådana jämförelser är bara försök till demagogi.

Senare skriver hon:

En av de viktigaste frågorna i Europa är hur vi ska få våra samhällen att hålla ihop och inte falla sönder av etniska och religiösa motsättningar. Det hade därför varit lämpligt om Fredrik ­Reinfeldt under sitt halvår som ordförande för Europeiska unionen hade tagit upp frågan om hur vi ska forma ett samhälle där alla får plats oavsett religion eller etnisk bakgrund. Dessvärre har jag aldrig hört honom säga något insiktsfullt om detta. Tvärtom vägrar han att öppna ögonen för de problem som religiösa friskolor kan skapa och fortsätter på denna väg genom att göra det möjligt att öppna segregerade religiösa vårdcentraler. (Min markering) Ibid

Diskussionen är viktig, men inte som hon menar. Mer om det längre ner. Men först ett annat inlägg där hon skriver:

De som vill splittra samhället vet att utnyttja den fundamentalistiska våg som sköljer över Europa. Samhället vacklar i sin hållning till extremisterna. Vi anser att man tydligt måste ta ställning mot det som drar isär vårt samhälle. Acceptera inte heltäckande slöjor

Hon fortsätter resonemanget med att inleda kring en annan ytterst liten svensk minoritet, plymoutbröderna. Hon varvar mellan plymouthbröderna och muslimer angående en diskussion om kvinnor ska få ta i hand eller inte. Samma retoriska knep gör hon även i det här inlägget: Sveket mot invandrar tjejerna. Att ta i hand eller inte är ett ställningstagande som är ett eget val. Detta val hedras inom gruppen men ses som suspekt utifrån vilket det här exemplet visar: Cherid Awad blir första advokaten i slöja. Argumentet är därför idiotiskt.

Diskussionen kring kultur och värderingar är viktig. Jag är verkligen för en diskussion om Europa, Sverige och hur kulturer ser ut och förändras. Se t.ex. här och här.

Nalin Pekgul går dock till väga på helt fel sätt. Hon påstår att våra samhällen riskerar att”falla sönder av etniska och religiösa motsättningar”. Det europeiska samhället förändras, det är sant. Det ställs för en mängd intressanta problem.

Men det hon gör är att angripa en ytterst små grupper i samhället, som t.ex. plymouthbröderna och islamister, vars hot mot Sverige anses som ringa av t.ex. Malena Remberg, chefsanalytiker vid Säkerhetspolisens, Säpos kontraterrorenhet, se Konflikt Bevis och rykten om islamistisk rekrytering. Och det i frihetens namn!

Och att måla upp en bild av sönderfall är ett löjligt politiskt trick som jag trodde höll hemma på extrem kanterna och inte hos socialdemokraterna.

Tidigare inlägg här & här.

Share

Nalin Pekgul och de korta kjolarna 2/3

En muslimska jag kände var en helt vanlig tjej. Hon var klädd i jeans och t-tröja. Hon skrattade ofta och var väldigt söt. Hon var en ung somaliska. Vi träffades på Röda Korset där vi ett tag arbetade frivilligt tillsammans. Efter ett tag slutade jag på Röda Korset.

En dag när jag var på stadsbiblioteket i Göteborg vinkade en ung svart vacker kvinna klädd i hijab åt mig. Jag blev naturligtvis väldigt förvånad och trodde inte jag var menad. Men visst var det mig hon menade och då kände jag igen henne, somaliskan jag hade förlorat kontakten med. Jag minns inte om vi kramade om varandra, men i alla fall tog vi i hand. Hon presenterade mig för sin väninna, också klädd  hijab. Vi tog i hand när vi presenterades för varandra.

Nyfiket frågade jag direkt om slöjan och om den nya klädstilen hon hade valt. Hon berättade att hon börjat gå hos en predikant och blivit religiös. Nota bene att det här var innan elfte september. Hon hade nog alltid varit en sökare och nu hade hon stött på rätt i livet och klädde sig därefter. Ett val jag respekterar och tycker är helt rätt. Hon hade valt tro och följt sin egen livsväg.

Vi stötte på varandra allt oftare efter det då vi båda studerade vid universitetet, jag antropologi och hon till lärare. Vi pratade alltid om ditten och datten som man gör.

Jag har ofta tänkt på henne när jag hör slöjdebatten i Sverige och Europa. Jag tycker den är förbannat inskränkt!

Jag bor i gränsen till mångkulturella Wedding i Berlin. Där är jag ofta och handlar. Många från Mellanöstern bor där och jag ser olika varianter av slöjor. Därför ser jag hur fel debatten är.

Jag minns en dag i Steglitzpark. Jag såg en muslimsk familj. Mormor i grå traditionell dräkt, modern i t-tröja och jeans, en dotter i bikini och en annan tonårsdotter i en snygg och smakfull slöja som jag ofta såg kvinnor med i Istanbul.

Jag minns en arbetskamrat till mig. Han var libanes. Jag tror inte hans fru hade slöja. Han sa det störde honom i slöjdebatten att folk inte hade med att göra hur folk klädde sig. Jag håller med honom. Varför lägger sig folk i hur folk klär sig? Nu ska man till och med lagstifta i flera länder om folk får bära religiösa symboler eller ej.

Även i Sverige har jag varit ute i förorten och det finns en väldig blandning av olika folk. Folk kommer från olika kulturer där man har andra värderingar.

Första delen här.

Share

Nalin Pekgul och de korta kjolarna 1/3

Nalin Pekgul har av princip börjat ha på sig kort kjol. Hon förklarar sin princip med att hon kämpar för muslimska kvinnors frihet och berättar om hur det var i Turkiet för 50 år sen. Hon hedrar dessa kvinnors kamp. Att hon kämpar för kvinnor rättigheter är rätt. Men sättet hon gör det och gruppen hon ger sig på är helt fel.

Inledningen till beslutet om korta kjolar var följande:

Den 5 september hade jag lovat Mona Sahlin att vi skulle gå på Tensta marknad tillsammans. När jag klädde mig skrek min åttaåriga dotter att jag inte fick ta någon av de korta kjolarna för ”det här är inte Norra Ängby där Einars familj bor, utan det här är Tensta och det finns talibaner där ute”. Dumt nog gjorde jag som hon sa och bytte till en lång kjol. Sedan blev jag besviken på mig själv som inte hade insett vilken dålig förebild jag måste vara för min dotter om jag accepterar att andra ska bestämma hur jag ska vara klädd. (Bakgrunden till mina korta kjolar, Mina markeringar)

Så istället för att slå hål på sin dotters fördomar bekräftar hon dem.

Sedan dess har jag konsekvent haft korta kjolar. Tyvärr får jag ofta bevis på att det ändå låg något i min dotters oro. Senast berättade Maria Hassan, politiker och tenstabo liksom jag själv, att häromkvällen när hon var på väg till en fest klädd i kort kjol, kom en man fram och spottade på henne. Hon blev rasande men ville inte missa tåget för att ta strid med honom. ibid

Jag lärde mig om hennes tankar i radioprogrammet Konflikt: Bevis och rykten om islamistisk rekrytering.

Först slog de i programmet hål på debatten om den islamistiska rekryteringen, men det som främst gjorde mig upprörd var när jag hörde hur Nalin Pekgul och de socialdemokratiska kvinnoförbundet har gjort det islam och dess attribut till en politisk fråga.

För det första anser jag att det är fördomar som har blandat sig i debatten. Framförallt är det oroväckande att socialdemokratiska arbetarpartiet ger sig på minoriteter i det svenska samhället.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share