Vid 23 års ålder 1656 blev Baruch Spinoza bannlyst. Ingen i den judiska gemenskapen i fick längre umgås med honom.

Man hade länge utövat påtryckningar på honom att han skulle dra tillbaka sina kontroversiella texter. Han vägrade och till slut blev han således utesluten ur gruppen. Han försörjde sig som glasslipare och skrev på sina filosofiska verk. Jorge Luis Borges inleder en dikt om Spinoza med orden:

Med marmorbleka händer juden för

till slipad formfulländning sin optik.

Den judiska gemenskapen hade ett eget regelverk i 1600-talets Amsterdam. De följde de sekulära lagarna, men hade också en uppsättning lagar som bara gällde dem. Som i Spinozas bannlysning skedde domar genom medling och en diskussion som senare verkställdes.

I ett sekulärt samhälle ses det som ett problem när olika kulturer försöker skapa sig ett utrymme för sina interna regler och lagar. Ett bra exempel i Sverige är diskussionen kring shari’ah. På hemsidan Islam Svarar tar man upp frågan kring skillnaden mellan muslimsk lag och civil lag.

Det finns ett antal varierande nivåer av detta koncept i många nationer, men all lag, regering och civila auktoriteter vilar på det och det är en del av den islamiska religionen. Det finns civila lagar i muslimska nationer för muslimer och för icke muslimer. Shari’ah gäller endast muslimer. (min markering) Islamsk lag – Myter och realiteter

Jag ser det inte som ett problem per se utan snarare som positivt att ett samhälle kan innehålla olika former av lagar. Problem sker när den ena sfären skär över i den andra. Ett intressant exempel är den egyptiske kristne mannen som vägrade att låta sig biträdas av en muslimsk kvinna hos migrationsverket. Först avslogs begäran, men efter en tredje protest gav migrationsöverdomstolen honom rätt att byta biträde:

”Han får anses ha uppgett sådana asylskäl att hans upplevelse av situationen är förståelig.” skriver domstolen i beslutet. Statens stäms efter dom om slöja

Nu har dock det kvinnliga biträdet i sin tur stämt staten.

Den judiska domstolen jag nämnde ovan heter Beth din. I monografin Diamond Stories av antropologen Renée Rose Shield står följande om Beth din:

The Beth Din in Antwerp and elsewhere handled disputes using Jewish laws attuned to the particular disputes at hand. Not only where the clashes hidden from the prying eyes of the surrounding community; many Jewish conflicts required Jewish understanding. s. 186 Diamond Stories: Enduring change on 47th Street

I diamanthandeln 47th Street i New York har man övertagit den traditionen.

Grunden var att från början var många av diamanthandlarna judar. Man undvek de civila domstolarna, en tradition som man fortsatt med i USA. Mellan diamanthandlarna, judar och icke-judar, slöts avtal genom handslag och med det hebreiska uttrycket Mazal und broche, vilket betyder lycka och välsignelse. Förunderligt nog har icke-judar anslutit sig till den traditionen. Handelsspråket var länge jiddisch, oberoende om man var japan, sydafrikan eller chassid. Om kontrakt bröts inkallade man en domstol som fungerade som medlare i konflikten. Var part för sin egen talan och sen avgör ett råd som består av anförtrodda män vem som har rätt och vad förlikningen ska bestå i.

Skälet till att man fortsatt den här traditionen, även om det sker förändringar, är just att man anser att en utomstående inte kan förstå och döma i de många komplikationer som uppstår i en värld som regleras av handslag och rykte mer än skrivna kontrakt.

Liknande domstolar står alltså inte över ett lands domstolar, men i vissa fall, som rör den egna traditionen och tillhörande bekymmer sköter man det inom gruppen. I våra multikulturella samhällen kommer vi att få mer av sådant.

Frågan är hur Sverige och Europa ska reagera på det?

Personligen tycker jag att man ska se på det med nyfikna, positiva och öppna ögon.