Funderingar från fåtöljen

Nyttiga verktyg för slöa analytiker 06.04.12

Analyser handlar inte om att stappla ord och meningar på varandra. Det handlar om funderingar, slutledningar, kvalificerade gissningar och fantasi. Hur världen kommer att bli vet man inte.

Information är det man behöver och den nyttiga informationen har de som är riktigt nära händelserna, men ändå på så långt avstånd att de kan blicka klart.

Blackrock är ett företag som nyttjas av länder som det håller på att gå riktigt illa för. Irland använde dem och nu har Grekland bett om deras hjälp, A Wall St. Firm Advises Greece, With Discretion.

Trots att Blackrock bedyrar att de inte utnyttjar sin inblick i länders ekonomi, genom sina egna föreskrifter, har man  påpekat att de kan hjälpa folk i deras investeringar, vilket de händelsevis också sköter.

In the United States, the firm — which makes most of its profits by managing money for investors, pension funds, endowments and other institutions — has been criticized for buying and selling some of the same securities that its BlackRock Solutions unit is valuing for the government. Few firms have such access to a vast amount of market-moving information, and that, some critics say, presents a potential conflict of interest. ibid

De flesta analytiker har inte den inblick och inte heller de resurser  som krävs.

Jag minns ett inslag på svensk teve där man kritiserade en tevekrönikör som skorrande berättade kväll efter kväll i svensk teve om hur det gick på Wall Street. Jag har glömt vad han heter.

Han visade sina slitna skor som bevis på hur hårt han arbetade. Att hans analyser och krönikor inte innehöll mycket matnyttigt stämde inte alls.

Men nu finns hjälpen där.

Evgeny Morozov berättar i krönikan Silicon Demokratie i FAZ om robotjournalistiken, Texte in null Komma nichts, Texter i noll komma inget.

Robotjournalistiken är dagstidningarnas räddning. På Forbes har man bloggen Narrative Science. Det är ingen människa bakom texterna utan ett dataprogram som samlar in information och för ihop det till en mer eller mindre begriplig text.

Narrative Science, an innovative technology company, turns data into stories. Narrative Science has developed a technology solution that creates rich narrative content from data. ibid

Fördelen är att jag som inte betalar informationen hos Forbes kan gå in och läsa om t.ex. om aluminium företaget Alcoa vars framtid robotjournalisterna inte ser med blida ögon på, utan att betala en spänn.

För att få tillgång till Blackrocks information krävs det en pekiär insats. Fast så var det ju att de är ytterst diskreta med sin information så där hjälper ju inte ens pengar.

Morozov, i krönikan från Silicon Demokratie som jag nämner ovan, är inte särskilt positiv till utvecklingen.

Googles uppsamling av information över våra intressen, vad vi surfar och vilken information vi söker, samt utvecklingen av översättningsprogram, textarbetarprogram som ovan nämnda robotjournalister, kan alla skapa en värld där vi likt John D. Rockefeller som det berättas i anekdoten, i sina äldre dagar fick en tidning i sin hand till frukosten där endast de artiklar förekom som inte störde hans matsmältning. Fast det är väl bara en barnslig dystopisk vision.

Share

jag vill också pladdra 02.04.12

I det senaste numret av Aktiesparen läste jag en onyttig krönika.

Författaren var Annika Winsth, chefsekonom i Nordea. Krönikan hette Riksbanken behöver sänka räntan.

Dags att pumpa in mer steroider i systemet, alltså.

Det började bra i år. Herr Draghi gav ekonomin genom bankerna en rejäl dos pengar. Big Bertha, kallade han det efter förstavärldskrigskanonen.

Börserna går bättre än på länge.

Det är skönt att Winsth konstaterar det, för det visste jag inte. Nej jag skojade bara. Mina aktier går för tillfället förbannat bra och jag är nöjd.

Men det är inte det som jag blir bekymrad över, utan det hon skriver i mitten. Eller har jag missförstått något?

Internationellt ser vi en avmattning, skriver hon. Med tanke på det nyss lästa blir jag fundersam. Fast för att gardera sig lägger hon till att en svag inkommande makrostatistik kan ge avslag på börsen, även om en del är redan prissatt (Amatörekonom som jag är vet jag inte riktigt vad hon menar, men det låter positivt).

Framför allt är det USA som har överraskat positivt, skriver hon. Så trots det märkliga spelet om budgettaket så litar investerarna på USA. Finemang!

Nu kommer dock det härligt konfysa för, som hon skriver det finns mycket som talar för en svag inledning på året. Så det första kvartalet har tydligen varit illa trots stegrande börsindex och resultaten på mina aktier. Det är nog en tjurfälla, som Cornucopia tror.

Ett av problemen hon ser är att hushållens sparande har fallit tillbaka oroväckande. Och det är just det här som är gör mig förvirrand och får mig att misstänka att jag är en idiot.

Jag håller med om nyttigheten i att spara. Men samtidigt är det ju handlandet som driver ekonomin. Och det som jag främst är förvånad över är just att det tycks motsäga det hon tidigare sagt. Fast å andra sidan har hon inte sagt mycket, men däremot dravlat t.o.m. värre än de andra analytikerna i Aktiespararen.

Kanske är det jag som inte begriper bättre?

Fast sakta börjar jag komma till slutsatsen att det vore bättre att läsa en bra dagstidning och själv begrunda läget för analytikerna, inte bara Winsth, verkar mest pladdra.

Egentligen är det få analytiker som skriver intressant och ögonöppnande. Analyser handlar om att begrunda världen utifrån en teori som man använder som ett förstoringsglas. De riktigt skickliga vet att man bäst presenterar analysen som en saga. Om de är riktigt bra kan man själv över en kopp kaffe  fundera över det nyss lästa.

En analytiker jag gillar att läsa är George Friedman, grundaren till Stratfor. Hans analyser av världsläget är alltid intressanta, Geopolitical weekly.

Han följer en mall som han begrundar världen utifrån, geografi och historia. Bilden är grov men ger ständigt en ny öppning som tillåter den mindre vetande att själv begrunda, dvs. han ger verktyg att bruka och använda.

Pratmakarna på Aktiespararen kan man skicka i soptunnan.

Share

den tredje och den fjärde 31.03.12

James Simon innehar tredje platsen och Kennth Griffin den fjärde på Absolute Returns lista över de rikaste hedgefondarna i världen.

För att komma med på listan måste man ha tjänat över 100 miljoner dollar förra året, skriver FAZ i dagens artikel Jährlicher Miliardensegen, årlig miljardseger.

Det intressanta med de två är de pysslar med robothandel, dvs. de använder datasystem för att hitta prisskillnader som de kan utnyttja för att snabbt köpa och sälja och därmed tjäna pengar på den rörliga aktiemarknaden.

James Simon var matematiker som arbetade med kryptering för den amerikanska militären. Han övergick senare till att starta hedgefonden Renaissance Technologies.

Simon och kollegorna studerar det vita bruset på marknaden, dvs. bland marknadstjattret försöker de finna tendenser som de kan utnyttja för att tjäna pengar. Att de är en av världens genom tiderna främsta pengafångare visar att det fungerar.

Med honom följde otaliga andra som inte främst var ekonomer utan statistiker, informatiker och matematiker, däribland den ovan nämnde Griffin med sin fond Citadel LLC.

Dessa matematiker och fysiker brukar gå under namnet kvantare och i inlägget Dags att spekulera i undermåliga lån igen beskriver jag hur krisen 2008 delvis kom till på grund av dem.

Framför allt var de när de kom en ny slags människor på börsen. Som illustration vill jag berätta om lögnarens poker.

Börshajarna hade som lek att slå vad med varandra om hur många av samma nummer de hade gemensamt på deras hundradollarsseldlar. Den med högst rang fick börja och kunde säga fyra nollor. Ingen fick gå under. Sen fortsatte man att försöka bräcka varandra tills någon synade. Då kunde någon ha sagt fjorton nior. Skulle man syna eller ej?

Börshajarna gick mest på känsla. Men en kvantare hade räknat på det och kommit fram till att om man t.ex. hade fyra treor på sin sedel så var sannolikheten stor att fjorton treor mycket väl kunde stämma.

Marknaden, beskrev den underhållsamme ungernfödde spekulanten André Kostolany, är som en promenad med en hund. Ibland befinner sig hunden efter husse, ibland före och ibland följs de åt, s k random walk. Men de kommer hem samtidigt. Det är dessa skillnader mellan varans egentliga värde och det pris marknaden erbjuder som aktiespekulanter och robothandlare utnyttjar.

Vi människor är inte rationella och ser inte mönstren i det vita bruset. Där är datorer effektivare och oslagbara. Men de algoritmer som brukas bygger på matematiska och ekonomiska teorier.

När svarta svanar dansar in på scenen, vilket Nassim Nicholas Taleb, Black Swan: the impact of highly improbable, kallar de oförutsedda händelser som ingen trodde skulle hända, då går det åt skogen.

Å andra sidan visar Simons och Griffins placering på listan att det kan också vara temporära nedgångar och att de relativt snabbt kan återhämta sig till skillnad från många andra hedgefondares misslyckande återkomst eller svårigheter att gå med vinst visar.

I artikeln Morgan Stanley Yoga-Troubadour-Crossword-Math Pro Muller Flees kan man läsa om den excentriske och väldigt intressante personligheten Peter Muller som gillade att spela musik i tunnelbanan för förbipasserande. Se även Quants and Morgan Stanley to part.

Intressanta journalistiska böcker att läsa om Hedgefonder och kvantar är två böcker jag rekommenderat i tidigare inlägg:

Share

prekär situation 28.03.12

Medan jag läste religionsvetenskap i Göteborg jobbade jag extra på ett vårdhem. Jag fick studiebidrag och tog studielån (inte helt klokt) och var därför inte helt beroende av timmarna jag fick på vårdhemmet. Samtidigt bodde jag billigt med min bror. Jag sparade till ännu en resa.

Då jag vikarierade var jag beroende av att vara nåbar. Först valde jag att inte ha på mobilen under föreläsningarna, men sen lät jag den vara på men utan ljud så jag kunde ringa upp så fort lärdomstimmen var över.

Jag var populär på jobbet och ständigt beredd att hoppa in, därför var jag en av dem de ringde först. Likafullt var det en klurig tid av pussel och ständiga val om jag skulle jobba eller studera.

Under fem år levde jag som vikarie. Senare och tidigare har jag också haft liknande osäkra jobb. Det passade min livstil då. Jag var hemma en kort tid i Sverige och jobbade så mycket jag kunde för att när pengahögen växt tillräckligt återigen ge mig av ut i världen.

När jag fick mitt jobb på hotellet i Berlin erfor jag något underbart. Jag funderade en dag på hur mycket jag skulle behöva spara inför min semester. Jag hade planerat en resa till Sverige. Medan jag räknade kom jag plötsligt på att jag har ju för helvete fast jobb med betald semester. Jag behövde inte spara.

Det var en lyckokänsla.

Trots det försöker jag leva sparsamt. I inlägget Något familjärt nämner jag mitt mål att ha en dra-åt-helvete-kassa eller ett wibblekonto. Där diskuterar jag också en recension av boken Prekaritet 2.0 av Ivor Southwood.

Min far skickade mig boken och jag läste ut den idag.

Southwood driver bloggen Screened Out. Där har han antecknat tankar och funderingar som han sen arbetat ihop till en bok. Jag har ännu inte läst något inlägg på bloggen.

Han beskriver i boken en postfordistisk värld av ständiga tillfällighetsjobb och sökande efter ett nytt. Detta osäkra levnadstillstånd som allt fler lever i  upplevs som prekär, alltså den sociologiska termen prekaritet.

Boken ställer ett par intressanta frågor kring välfärdsstatens förändring och den efterindustriella tiden.

Industrijobben flyttar till andra länder. Man arbetar med allt mindre lager och är uppkopplade till det aktuella läget. Det betyder att lagren där Soutwood har arbetat på blir allt mindre, men att då det är rush behöver de korttidsanställa personal för att ta hand om större leveranser.

Samhället behöver enligt ekonomen Milton Friedman arbetslösa. De är samhällets outnyttjade resurs.

Att det sen inte är så roligt att vara arbetslös, bekymrade honom inte och inte heller hur nedgörande det kan vara för individen.

Jag minns de månader jag var arbetslös och hur hyperkänslig jag var. En enkel fråga från E vad jag hade gjort under dagen kunde göra att jag blev ursinnig över den upplevda anklagelsen att jag bara gick runt och drev till ingen nytta.

Jag har inte fastnat i den situation han lever i. Vi får se hur det blir i Sverige när vi flyttar tillbaka.

Hur han hamnade där begrundade jag ständigt under läsningen av boken?

Att jag just begrundar hans skuld till sin situation visar just på hur såld jag är på samhällets diskurs.

Southwood skriver att arbetslöshetsfrågan betraktas ”numera som ett ansvar som åligger individen snarare än samhället” (s. 68).

Här visar sig också hur olika våra grundideologier är i vår syn på samhället, där jag utgår från individens ansvar för sin egen situation (med förbehåll vilket jag tar upp i t.ex. Sabkah, då det är en alldeles förenklad tankekonstruktion). Men vi diskuterar tankeformare nu.

Southwood skjuter över ansvaret på samhället, vilket jag tycker är en väldigt problematisk utgångspunkt. Se t.ex. Rätten till bil.

Jag vill avsluta med ett citat som jag fann väldigt träffande och som vi humanister ständigt bör begrunda och bekämpa. Vi är trots allt inga funktionsmänniskor.

Om jag hade låtit bli att förkovra mig genom att söka mig till högskolan – om jag bara hade lärt mig någon praktisk färdighet som hade kunnat göra mig anställbar istället för att fylla mitt huvud med oanvändbar kunskap, eller om jag ägnat tiden mellan föreläsningarna åt deltidsjobb istället för studier eller (ännu värre!) skrivande – kanske hade jag kunnat undvika att bli arbetslös och fastna i skuldfällan. (s. 112)

Share

Sabkah 25.03.12

Bordet var fyllt av kakor. Kaffet ångade ur kopparna. Michaels syster var på besök i hans lägenhet. Vi pratade om tillståndet i Berlin.

Systern J. hävdade att det blivit allt hårdare för människor. Hon berättade att hennes dotter som var student inte ens hade råd med ett ID-kort. Det kostade 50 EUR. Michael nickade och höll med.

Det började bli för enat kring bordet.

Hur kan det egentligen vara så svårt? sköt jag in. Det räcker ju att lägga undan 5 EUR i månaden. Efter 10 månader har hon det.

Det är lätt för dig att säga, försvarade Michael sin syster.

Och? undrade jag.

Och jag tyckte verkligen det jag sa.

Fast i sammanhanget fanns det samtidigt en annan problematik. Det visade sig att dottern även hade problem med att öppna brevlådan. För det kom bara dåliga post.

Hon hade fått hjälp, men när hon äntligen fick mod att öppna brevlådan, var där tragikomiskt ett brev från fastighetsägaren att hon var tvungen att flytta.

I vårt samhälle tar man sällan hänsyn till problematiken hos människor. Det är ett klurigt tema, då de som har svårigheter att klara sig inte bara har otur utan det finns saker i deras liv som försvårar enormt.

I Denna osäkerhet berättade jag om en av mina kollegor som inte byter jobb för att tanken på att vara arbetslös skrämmer vettet ur honom och det trots att jobbet han nu har är nedbrytande för honom.

En annan av mina kollegor har ständigt problem med karlar. Hennes största önskan är att han en pojkvän. Hon ser bra ut och är noga med hur hon klär sig. Men under sminket är hon ett ras. Hon går ständigt i samma fälla. Männen utnyttjar henne. Hon vägrar lära sig.

Sin ångest skjuter hon undan genom att köpa. Ständigt nya kläder som hon inte ens använder. Många har prislapparna kvar. Hon ber mig att titta på det hon köpt och vill ha min beundran. Om det är snyggt säger jag det också.

Hon är vårt samhälles största tillgång. Hon har jobb, ett knäckt inre som hon döljer genom konsumtion. Hon driver samhället framåt. Genom henne lindras arbetslösheten.

Share

längs Spree 24.03.12

Jag var ledig. Solen sken. Man kunde inte häcka i lägenheten. Vi gick på en promenad och den skulle ta 7 timmar. Det visste vi inte när vi slog oss ner på café Impala på Senefelderplatz och drack varsin kaffe. Jag läste om Mitt Romney i New Yorker och E bläddrade i en berlintidskrift.

Vi gick sen ner mot Torstraße och då jag var hungrig, åt sommarrollar hos vår favoritvietnames på Rosenthalerplatz, fortsatte till videoaffären och lämnade tillbaka Pedro Almodóvars film, Huden jag bor i, en märklig film.

E ville gå längs Spree och därför gick vi åt det hållet. Jag ville västerut och hon österut. En polisbil passerade och vi såg att det var en folksamling utanför Tacheles. Nu skulle tydligen konstnärscentret utrymmas. Men konstnärer och sympatisörer hade låst in sig i huset. De gav sig inte frivilligt. Det spelades musik. Polisen stod lugna. Privata säkerhetsfolk hade handskar på sig. Det var spännande. Vad skulle ske?

Dagen efter läste vi om stormning och våld, Der letzte Kampf ums Tacheles, den sista kampen om Tacheles.

Fast på våldet orkade vi inte vänta utan snirklade oss ner mot floden. Men våra tankar höll sig kvar kring Tacheles.

Det Berlin vi lärt känna under vår tid här är på väg bort.

Pengarna kom med populariteten. Gamla klubbar och fria ytor håller nu på att tas över av de med kapital. De hyr, som i fallet Tacheles, säkerhetsfolk och tar hjälp av polisen för att driva igenom sin vilja.

Jag argumenterade för att de hade rätt till det. De äger ju byggnaderna och platserna. Grunden i det västerländska samhället bygger på ägandet, predikade jag.

E protesterade. Det gamla håller på att försvinna. Det som gjorde Berlin populärt håller på att dö. Det kan ju inte vara så att bara för att någon har pengar så vinner de.

Samtalet fortsatte medan vi gick förbi Karl Marx och Friedrichs Engels på Alexanderplatz. Ingen av oss kunde vinna diskussionen.

I Nikolaiviertel var vi i Berlins kärna. Vid vadstället över Spree uppstod två tvillingbyar som växte till en enda stad. Minnet av Cölln finns bara kvar i namnet på stadsdelen Neuköln.

Här stod en gång en kvarn, slussarna står kvar. Från här skulle vår väg kantas av gamla industrilokaler. En gång delade Spree här på ett land.

I den gamla utblåsta byggnaden vid Jannowitzbrücke är nu klubben Katerholzig. För fem år sen kunde man klättra längs med stranden för att ta sig mellan de övergivna byggnaderna. Nu går inte det. Man har spärrat av och jag blev uppmanad att inte försöka.

Det är pengarna som förändrar Berlin. Pengar som staden behöver. Men många värjer sig. Guggenheim BMW Lab har försökt att starta ett projekt i Kreuzberg som skulle bidra till dialog om hur staden utvecklas. Det är ett prestigeprojekt för Berlin. Innan var det i New York, nu Berlin och sen flyttar det till Mumbai.

Berlin vill så gärna vara som London och New York. Här hade man nu chansen, så nära. Men projektet har svårt att komma igång. Protester och hot från vänstern gjorde att polisen varnade människorna bakom projektet. Allt avblåstes, men nu söker man efter en ny plats.

Man protesterar mot rädslan att hyrorna kommer att stiga, att Berlin kommer att locka till sig ännu fler investorer och att driva bort de mindre bemedlade.

Det finns en märklighet i förändringen som vi upptäckt där vi nu bor i Prenzlauerberg.

Pengastinna flyttade hit för att det var hippt, häftiga barer och en utescen. Men sen upptäckte de pengatjocka att det hippa var högljutt och genast började man bekämpa det som gjort platsen lockande.

Några industrilokaler läng Spree står fortfarande öde. Vi klättrade över stängslet och gick in i en av dem. Det var bara väggarna kvar och de var fulla av graffiti. Överallt var det glas.

Vi tog oss ut på Köpenickerstraße. Där har ockupanter byggt ett fort. Ingen oinbjuden har rätt att komma in. Kapitalister hatas och nyfikna gör bäst i att hålla sig borta. Fotografering är förbjudet.

En punkare satt utanför på asfalten med sin stora dogg. Den kom fram och hälsade på E. Jag hälsade på punkaren. Sen gick vi vidare.

Vid Bethaniadamm står en egenhändigt byggd jättekoja. Det var en turkisk gästarbetare som byggde den mot Muren. Där odlade han en liten trädgård och planterade träd. Efter hans död vet man inte vad man ska göra av byggnaden. Sönerna odlar fortfarande i trädgården.

I Berlin möts man av staden och dess invånares tankar och önskningar. Staden är i dialektisk förändring. Förändringen är inte bara fridsam. På få platser i världen tvingas man begrunda vad det är att vara medborgare, vad man vill önskar av staden och hur den ska gestaltas. Det är en kamp och den utspelas på öppen gata.

Share

halv åtta på morgonen 25.02.12

Tidiga lördagsmorgnar är underbara.

Jag cyklade i morse på nästan bil- och folktomma gator till jobbet. Det blåste motvind längs med Karl Liebknechtstraße och jag cyklade  slalom mellan bilarna för att hinna svänga in på Alexanderstraße innan det blev rött. Oroligt sneglade jag mot polisbilen och hoppades att de inte skulle se för kritiskt på mitt cyklande.

Igår läste jag en intervju med Mario Draghi och jag förstod inte mycket, Draghi warnt vor Risiken des Griechenland-Hilfspakets, Draghi varnar för riskerna i Greklands hjälppaket. Men jag lät inte det oroa mig.

En vän i Luxemburg, som handlar med valutor, berättade att cheferna för Europeiska Centralbanken alltid talar i gåtor.

Så i morse när man i tidningen kommenterade det han hade sagt var jag fortfarande inte riktigt på det klara med vad som pågick.

Europeiska Riksbanken har lånat ut pengar till bankerna till 1 procents ränta och inom tre år ska de betala tillbaka pengarna. Draghi säger i intervjun ovan att det är för att bankerna sinsemellan inte lånar ut till varandra.

Ur den synvinkel blir bankernas handlande väldigt logiskt. För det första kan de låna till en billig slant. Samtidigt skyddas bankerna från de andra bankernas procentarmetoder.

Och dessutom om bankerna skulle börja hjälpa varandra kan man lika gärna ha en enda stor bank. Ja varför inte förstatliga bankerna helt?

I inlägget Det är bara att köpa, motstånd är meningslöst skriver Cornucopia? att det bara är att ge sig in på marknaden. Pengar är billigt. Hindren är borta. Det bereder vägen för en tjurfälla.

Fast det som intervjun främst handlade om var naturligtvis Grekland och hur man skulle handla.

För ett tag sen läste jag en krönika av Pimcos verkställande direktör Mohammed El-Erian. Han är alltid tänkvärd.

I krönikan skrev han att grekerna befinner sig i en liknande situation som Argentina för tio år sen, Troika muss ihren Griechenland-Kurs korrigieren, Trojkan måste korrigera sin greklandskurs.

El-Erian jämför EUs handlande med Mercosurs och frågar om européerna om de verkligen vill låta Grekland hamna i samma återvändsgränd som argentinarna då?

Världen är inte lätt att begripa sig på och det gör den så härlig. Människor som Draghi ska man inte underskatta, men i samma andetag kan man tillägga att de egentligen inte har en aning om vad som komma skall. Och El-Erians varningar kanske beror på att Pimco sitter på en grekiska statsobligationer?

Samtidigt sitter de inne med en mängd fakta som en annan inte har tillgång till.

Vi vanliga läser på i tidningar och böcker och begrundar och försöker förstå och fatta rätt beslut.

Men när jag susade fram på gatorna kändes världen väldigt enkel. Gatorna var ju nästan folktomma.

Share

dags att spekulera i undermåliga lån igen 22.02.12

Greg Lippmann har stora ögon riktade i fjärran. Näsborrarna är vida och utforskande. På bilderna jag sett av honom verkar han vältränad.

Jag läste om honom i en artikel i dagens FAZ, Berüchtigte Ramschanleihenwerden wieder populär, Beryktade skräpobligationer är återigen populära.

Hans namn hade jag redan stött på boken The Quants: How a new breed of math whizzes conquered Wall Street and nearly destroyed it.

Han jobbade länge för Deutsche Bank, men senare lämnade han banken för en hedgefond, Lippmann, Deutsche Trader, steps down.

Det han är mest känd för är att ha spekulerat att subprimelånen skulle braka ihop.

Det gjorde de. Och det med ett brak.

Subprimelån är lån till högriskgäldänärer, dvs. folk som med största sannolikhet inte kan betala tillbaka sina lån. För att skydda sig mot risken till förlust, förpackade bankerna ihop skulderna och skar upp dem i små bitar som folk tog över mot en viss summa.

Haken var att om den belånade inte kunde betala tillbaka så fick den som köpt skulden stå för kalaset. Eftersom risken var stor gjordes nya förpackningar och såldes vidare till ännu fler personer. Därmed minskade risken, alltså matematiskt uträknat, så mycket att den till slut försvann.

Det låter bisarrt. Men en kvantare vid namn David X. Li hade kommit fram med en model som han kallade för the Gaussian Copula som berättade hur man skulle räkna ut risken och modellen visade att risken var just minimal.

Som Wired skriver i den utomordentliga artikeln Recipe for disaster: The formula that killed Wall Street:

[A] simple and elegant mathematical formula, one that would become ubiquitous in finance worldwide.

Nu var risken med subprimelån tyvärr inte minimal. Och det upptäckte Lippmann med andra och började spekulera emot marknaden. Han var inte ensam. En namnkunnigare var John Paulson.

Lippmann var så kaxig i sin utsägelse att han lät trycka t-shirts men logan I’m short your house, jag blankar ditt hus.

Numera nu vet de flesta att det stämde det som Lippmann med andra sa.

Mr. Lippmann emerged as a Cassandra of the financial crisis, spotting cracks in the mortgage market as early as 2006. His warnings helped Deutsche brace for the crisis. He also helped investors — and himself — land huge profits as big bets that the housing market would collapse materialized. Lippmann, Deutsche Trader, Steps Down

Inte nog med att väldigt många blev fråntagna sitt hus. Världsekonomin brakade dessutom ihop.

Nu är detta spektakel på väg tillbaka. En artikel på E24 från 2010 visar att de aldrig riktigt försvann, Skräpobligationer fortsatt heta.

Den nyfikne kan läsa mer detaljerat i NY Times Bonds Backed by Mortgages Regain Allure.

Jag måste säga att det är med skräckblandar förtjusning jag läser om det. Finansvärlden är helt enkelt obegripligt fantastisk. Det är människan i ett nötskal. Girighetens vidriga ansikte, matematikens kyliga analys, champagnekorkarna som studsar i taket och en människas fortsatta vandring.

Share

Denna osäkerhet 16.02.12

Jag berättade för P att jag hade sagt upp mig från hotellet.

Vi ska åka tillbaka till Sverige, sa jag.

Först svarade han inte. Sen undrade han om jag hade jobb.

Jo, svarade jag, fram till hösten.

Det skulle jag aldrig våga, sa han och började berätta omständligt och med massor av bisatser. Han är epiker som jag. Hans historier blir krångligare ju nervösare han är och nu erkände han något han hade hållit inne väldigt länge, därför blev det omständligt förtäljt.

För tre år sen, berättade han, var jag arbetslös. Det var hemskt. Sen fick jag jobb på ett hotell, men efter två veckor blev jag av med jobbet. Det var under prövotiden. Sen fick jag jobb här. Jag var så rädd att jag skulle bli av med jobbet igen. Och därför är jag kvar i köket trots att jag med min bakgrund och erfarenheter inte hör hemma där och inte heller vill jag stanna där. Jag har andra planer. Och visst jag söker, men jag får inget. Och jag kan inte säga upp mig innan jag har något nytt. Min sambo har sagt att hon kan försörja mig ett tag, men jag vill inte.

Jag klarar inte av prövotiden, avslutade han historian. Jag blir alldeles för nervös.

Hans andning var snabb, blicken hård och stirrande.

Jag vill inte tycka synd om människor. Men jag känner empati för honom. Han är en bra person. Han är eftertänksam och intelligent. Men nervositeten, en viss machismo (han är spanjor) och några egenheter gör det svårt för honom.

Han har blivit riktigt illa behandlad. Chefen har visat lite förståelse för honom och problem han har haft. Hans rygg är egentligen för vek för jobbet han gör.

Främst är det dock hans självkänsla och självförtroende som är hans största motståndare.

Och jag tänkte på honom och personer som honom i vårt samhälle som visserligen har ett skyddsnät, men ändå är det kantigt och hårt för P och hans liknande personer. Men ändå kan man inte leda dem med handen.

Jag minns själv en tid när jag var arbetslös och inte vågade mig ut och söka jobb och istället grävde ner mig i min egen besvikelse över mig själv. Jag ryckte upp mig och hittade ett jobb.

Det är lätt att säga att klarade jag av det klarar också andra av det.

Dock detta råd till den villrådige vill jag ge.

I mötet med gorgonen måste man nyttja sköldens spegelbild och inte titta ormansiktet direkt i ögonen.

Share

Kaffe finns förövrigt 14.02.12

Jag fick tre kommentarer till inlägget Han var ursinnig per email tillskickat. Idag kom några eftersläntare. Kommentarerna kommer ifrån min far, bror och mor. De angriper och belyser mitt inlägg på ett intressant sätt. De publiceras i den ordning de kom till mig:

Far:

Vem är inte ursinnig när det går i mot oss men man skjuter oftast på fel person. Financial Times har haft en lång serie om Kapitalismens kris och vad den beror på. Alla som skriver är eniga om två saker. Det finns inget svar och ingen enkel förklaring och att av de olika system som har prövats så förefaller kapitalismen vara det minst blodiga.

Det har varit två inlägg som har varit klarsynta. De speglar kanske Gustaf tankar. Det är konsumenten som driver och skapar utvecklingen. Vi vill ha billiga varor att tröstkonsumera. Det är den som konsumerar som är den girige kapitalisten. Köpa billigt för att kunna konsumera mer.

Vi pratar om att stödja den lilla affären i Mollösund men handlar på ICA Maxi. När de sedan är lite dyrare eller inte har full sortiment då tycker vi att de är giriga. Spegeln är en bra sanningssägare när vi klagar och pekar finger. Hur tänker ni själva?

Samtidigt så skapas  nya affärsidéer genom det som Schumpeter kallade kreativ förstörelse. Enligt en del forskare är detta bara en utveckling av Marx teorier.  Problemet med hundkopplet är kanske en liten parentes i tiden. Det finns E-handel Gustaf. Förmodligen tillverkas allt i låglöneländer oavsett var vi köper varan. Transporter har aldrig varit så billiga som nu, speciellt som kapitalkostnaden är lägre beroende på låga räntor. Att transportera en container från Kina till USA kostar cirka 10 000 kronor. Det är det som gör att vi inte köper hundkopplet av en hantverkare från Bayern. Alternativet gör du ett eget koppel och då har du skapat arbete.

Även här kanske man skall fundera när vi diskuterar lösning på arbetslöshet. Att köpa billigt kanske blir kanske dyrt i totalekvationen.

Jag läste ett påpekande från Malaysias före detta premiärminister. Han gjorde en jämförelse med krisen i Västeuropa och krisen som var i ASIEN. Då var receptet från den rika världen; spara och arbeta mer, minska löner och pensioner. När vi i Västvärlden har samma problem så vill vi inte ordinera samma medicin eller använda den.

Frågan är hur vi kommer att förena Kapitalism 4.0 med välfärd och solidaritet.

Hälsningar från ett soligt Göteborg

Ulf

PS Varför tog han inte din italienare en taxi som är så billigt i Tyskland? DS

Bror:

Håller helt med att man måste se sitt eget ansvar med dess konsekvens, i det här fallet dyrare varor. Men att kapitalismen skulle vara det minst blodiga?! Industrialiseringen, kolonialismen, bananrepubliker, etc,etc! Minns du inte pappa hur en av våra lärare på politisk idéhistoria sa att kommunismens och nazismens många offer inte ens är i närheten av kapitalismens exploateringar och de krig som har startats med ekonomiska incitament? Kapitalismen kan i en reglerad form definitivt fungera men den är precis lika missbrukad som religion och politiska ideologier. Tack för mig!

Kram

Mor:

Läser just nu Etnicitet och nationalism och sett ur ett historiskt perspektiv så kan man väl utifrån den boken konstatera att kapitalismens påverkan på vår samtids problematik har varit mycket stor och dess följder påverkar oss idag mer än vad vi kanske anar. Den norm som den vite mannen har satt upp som en ”världsnorm” utifrån kolonialismen kanske är det största hotet mot världen idag.

Dessutom är det kanske så att det samhälle som vi lever i idag inte är det bästa för oss människor men kanske för kapitalismen. Jag tror i och för sig inte att motsatsen är ett alternativ heller vilket ju komplicerar det hela. När Gustaf irriterar sig över att det inte finns några små butiker centralt i stan att köpa ett hundkoppel i och pappa svarar att det finns nätbutiker så är det förvisso så. Problemet är väl bara just det att samhället konstrueras på ett sätt som tvingar oss till att ha bil, datorer, kontokort och dessutom kunskapen att använda dem och pengar att handla för. Många har inte det och det finns dessutom andra problem i näthandelns och kontokortens fotspår som i och för sig gynnar kapitalismen kortsiktigt men som skapar problem för samhället och människorna i det både kortsiktigt och långsiktigt. Vi styrs och låter oss styras mot ett samhälle där konsumtionen underlättas för den som kan men även för den som inte kan men gör det ändå. Klyftorna ökar i samhället och i Sverige så tror jag tyvärr att det beror på den politik som idag är mer kapitalistiskt inriktad där målet är att vara effektiva och tjäna pengar men som tyvärr skapar utanförskap och relativ fattigdom för andra. Det kommer med all säkerhet att innebära ökade kostnader och konflikter i samhället. Som det står i Bibeln; ” Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Titta vad som händer i Grekland, bara början tror jag.

”I have a dream” och den är att mina barnbarn eller i alla fall barnbarnsbarn kommer att leva i ett mindre konsumtionsinriktat samhälle där andra värden än pengar hålls fram som viktiga för tecken på framgång. En gång idealist, alltid idealist.

Kram mamma

Far kommentar  bror:

Hej OA

Minnet är kort men gott. Sedan tycker jag om han eller hon sa det borde definierat var man härleder kapitalism ifrån om det var så. Man skulle kunna säga att kolonisering, industrialisering, bananrepublik lika gärna kunde vara sprungna ur nazism eller kommunism. Vad man nu kallar Sovjet med tillhörande satellitstater eller våra vänner i Kambodja. Var Hitler statssocialist eller kapitalistnationalist, allt ligger förmodligen i betraktarens ögon.
Kan man få en kopp kaffe?
Kram

Så en avslutande kommentar från bror:
Hallå igen. Gustaf. för min del får du gärna publicera. Mamma, väldigt klarsynt och vältaligt. Pappa, är du djävulens advokat? Att bena i begrepp eller att ifrågasätta någots ”vara” kan man hålla på i evinnerlig tid. Men egentligen håller du genom din argumentation med i mitt resonemang. Kanske är alltid kapitalismen och girigheten banditen bakom krig och exploatering. Ergo, kapitalismen är blodigast!
Kaffe finns för övrigt.
Kram

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share