På mitt skrivbord står en evig stapel dåligt samvete. Det är gamla Economist,
Times, New Yorker och Der Spiegel, några utrivna artiklar för senare tillfällen, samt resebranchmagasin. Det tragiska är att vissa är flera år gamla. Dessutom står ett par dammsamlande biblioteksböcker som jag inte förmår mig att lämna tillbaka.
Ett annat problem är att jag prenumererar på flera av tidskriftern också; de blir bara fler.
E klagar på oredan. Men jag ska ju läsa dem. All denna kunskap kan man inte kasta bort.
Samtidigt medger jag att det är psykiskt belastande. Det dåliga samvetet begnags oupphörligen. Det påminner mig lite om samlarna jag stötte på när jag jobbade i psykiatrin. Tack och lov behöver jag ännu inte medicineras.
Saken är dock den att jag läser dem tids nog. Som idag då jag plockade fram ett decembernummer av Times.
Jag läste att Ecuador idkar utpressning mot världen. De har i östra delen ett orört naturskyddsområde där man hittat ofantliga mängder olja. Men att pumpa upp oljan skulle betyda att naturområdet förstörs. Men, säger säger den ecuadorianska staten, det är inget problem. Världen måste bara betala tillräckligt mycket så lämnar de området orört.
Få länder är dock beredda att göra det. Rainforest for ransom
I tidningen fanns det två andra artiklar som blev särskilt intressanta när man kontemplerade skillnaderna och likheterna dem emellan. Den ena var Power steering: How the boss of Fiat and Chrysler is driving an auto-industry revival och den andre Feasting on Europe.
De som festar på Europa är kineserna och den som hjälper Chrysler är en italienare. Redan här märker ni det intressanta.
Kineserna utnyttjar krisen i Europa. De kommer som gamar in över vår kontinent och roffar åt sig. Europa ligger pyrt till.
Chryslers hjälpare i nöden är Sergio Marchionne. Fast han lyckades få Vita Huset att betala för omstruktureringen och slapp själv stå för notan. Han använde de anställde för att reparera fabriksbyggnaderna. Även han utnyttjade krisen.
In the depths of the finacial crises in 2009, he muscled the White House auto task force into handling over everything but the keys to the presidential limousine before he would take the wheel of Chrysler.
Italienaren är ingen gam. Han är en örn som seglar in och med en härförares styrka gör en vinnare av det som en dag ansågs som hopplöst förlorat.
För den gula faran varnar man alltså fortfarande.