Gränsposten var en barack som såg ut som vissa skolor i Sverige använder nu för tiden då det inte finns tillräckligt med klassrum. Bakom fanns taggtråd för att markera gränsen. Gränsvakterna var loja. Som jag beskrev igår blev en affärsman av med av med lite av sitt varulager.

Vi åkte in i ett dallandskap.

Det slog mig hur naturlig gränsen var mellan Kosovo och Serbien. För att ta sig till gränsen hade vi tagit oss genom bergen som skyddat Habsburgarnas rike mot det Ottomanska riket.

1683 försökte Turkarna inta Wien men misslyckades och motades tillbaka. De stannade i Belgrad. Balkan, berg på turkiska, hindrade turkarna från att kunna mobilisera allt för stora trupper.

Vi åkte längs med floden Ibar.

Jag fick intrycket av nybyggarland. Det fattiga Serbien hade vi lämnat för rika Kosovo. Det var märkligt att se hur byar tycktes ägas av familjer. Alla affärerna i en by, bensinstationerna kunde ha samma ägarnamn, vilket stod tryckt med stora bokstäver.

Jag började flina. Det här var ett land jag gillade. Allt var i skapande. Men varifrån kom pengarna? undrade jag. den frågan ställde jag mig ofta under min vistelse i landet.

Efter Mitrovica åkte vi motorvägen den sista 20 minutrarna till Pristina. Där trodde jag vi skulle dö.

Det var vägarbeten. Den ena sidan av motorvägen var avstängd och den första biten mötte vi därför trafiken. Men snart stod en skylt att vi skulle åka tillbaka in på vår sida. Den var fortfarande en dammig grusväg.

Den skylten struntade vår busschaufför i och vi körde rakt emot trafiken. Jag bara gapade.

De mötande bilarna tutade och hytte med nävarna. Men ingen körde in i oss.

Efter en kilometer var det ånyo dags för den mötande trafiken att ledas in i på andra sidan. Det hade chauffören vetat och därför pragmatiskt struntat i att följa väganvisningarna.

Efter kullen såg jag en stad och det var Pristina. Busstationen var i utkanten av staden.

Avstigen stod jag med min ryggsäck och tittade mig förvirrat omkring. Jag skulle till tågstationen för att möta min vän. Men var var den?

Här utanför bussen mötte jag Rafael, en polack klädd i militärbyxor, rakat hår som kedjerökte. En stinkande jävel som hade läst psykologi i flera år och som nu skulle bestiga 4 av Kosovos toppar.

Han skulle slå följe med oss under några dagar. Men det visste jag inte nu. Till slut var vi tvungna att säga åt honom att bestiga sina berg. Vi ville resa ensamma.

Skälet till att han inte ville ge sig av ensam var att han var rädd för björnar. Det dödar inte bytet direkt, berättade han, för att kunna dricka blodet färskt.

Nu började jag bara prata med honom. Han gav intrycket av att vara närvarande och kunnig. Senare skulle vi lära oss att mannen var helt i sin egen värld. Han hade ingen koll alls. Det borde jag i och för sig förstått bara av det skälet att ingen åker till Kosovo klädd som en militär. Men han var också en rolig jävel, just på grund av att han var så flummig. Samtidigt hade han en blickvinkel på livet som var intressant. Vi pratade ofta och länge.

Med honom skulle jag nu leta reda på min vän.

(Här följer en uppdatering av det jag skrev 01.11.11)

För några veckor sen hade serber attackerat gränsposten. KFOR-trupper skulle vara där för att förhindra nya oroligheter. För ungefär en månad sen blossade det upp igen och skottlossning utbröt.

Efter att ha läst en artikel i Washington Post, NATO removes Kosovo roadblocks, vet jag inte riktigt vad jag ska tro om situationen i norra Kosovo.

Ta det här exemplet:

Serb /…/ have manned the barricades for nearly three months.

/…/

Serb leaders in northern Kosovo on Wednesday refused a NATO demand that they allow free travel in areas near the country’s border with Serbia, saying that they would allow peacekeepers only to transport ”humanitarian” supplies.

Jag hade inga problem att resa över gränsen och det var köer med bilar på båda sidorna som åkte i båda riktningarna. Jag reste över gränsen den 26e augusti.

Det enda jag kan berätta om är vad jag såg och det jag såg, såg jag från bussfönstret.