Funderingar från fåtöljen

frustrationen växer 11.08.11

Utanför borrar de. Jag försöker dränka det med Miles Davis In the corner. Det går sådär. Min frustrationen beror inte på borrandet utan på hur frustrerande det är att försöka förstå det som händer med världsekonomin.

Det är naturligtvis idiotiskt att ens försökka. En sak förstår jag i alla fall och det är att det handlar framför allt inte om logik, hur mycket tyckare än försöker påstå det.

Då jag inte vill vara för yvig vill jag fortsätta att begrunda kreditvärderingsinstituten. I Handelsblatt läste jag en längre presentation av två studier, Bessere noten für wichtige Kunden, Bättre betyg för viktiga kunder. Den första studien heter Are all ratings created equal? och den andre How did increased competition affect credit ratings?(länkarna leder till PDF-filer av studierna).

Grundteserna som förs fram är att de personer som betalar mer får också bättre betyg, vilket har medfört att även sådant som senare bevisats som struntpapper har fått högsta betyg.

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman skriver i NY Times om S&Ps kaxighet, Credibility, chutzpah and debt. Dels har det visat sig t.ex. att S&P har räknat fel på 2 triljoner dollar.

Before downgrading U.S. debt, S.& P. sent a preliminary draft of its press release to the U.S. Treasury. Officials there quickly spotted a $2 trillion error in S.& P.’s calculations. And the error was the kind of thing any budget expert should have gotten right. ibid

Det andra är att de helt enkelt, enligt honom, inte är trovärdiga eftersom förutsägelserna ofta inte stämmer eller bara följer marknadens uppfattning.

More broadly, the rating agencies have never given us any reason to take their judgments about national solvency seriously. It’s true that defaulting nations were generally downgraded before the event. But in such cases the rating agencies were just following the markets, which had already turned on these problem debtors. ibid

När jag läser vidare tas dock USAs sänkta betyg i ekonomiskt uppförande på allvar. Det nämns i de ekonomiska artiklarna i olika tidningar. USAs elit är upprörda.

Samtidigt ger sig marknaden på Frankrike vilket får Sarkozy att avbryta sin semester, Für Sarkozy wird es eng, För Sarkoyz blir det trångt. I artikeln berättar man att nya sparåtgärder har utlovats.

I London regerar kravallerna. Handelsblatt hänvisar till studien Austerity and anarchy: budget cuts and social unrest in Europe, 1919-2003 (studien på PDF) som, enligt dem, visar på att social oro och kravaller kan komma när staten sparar för hårt.

Att det inte behöver gå åt skogen visar en rapport från Timbro, Lärdomar av den baltiska finanskrisen, 2007-2010, där författarna berättar om hur duktiga balterna var i det man överallt benämnde som stålbad. I debattartikeln Baltikum visar vägen i skuldkrisens Europa kan man läsa några av deras slutsatser.

Ärligt talat är jag ytterst tveksam till det de skriver. Jag minns ett reportage från Konflikt där de berättade om hur t.ex. ester överger landet för bättre utsikter i Västeuropa.

Nåja lite yvigt har det allt blivit och för att runda av så är det ena problemet är på vilken nivå man ska studera, makro eller mikro? Utifrån sin egen situation, eller ekonomisk data?

För mig går det bra. Jag har jobb, trivs relativt bra, även om det börjar bli dags att gå vidare och byta jobb. Men så tillhör jag också medelklassen, som är den stora vinnaren i dagens välfärdssamhälle, vilket Josef Joffe, utgivaren av Die Zeit, skriver i krönikan Der Bürger muss auf Entzug, medborgaren måste på avvänjningskur.

Share

Fördelen med aktier 08.08.11

Efter jobbet träffade jag en kompis och tog en kopp kaffe. Vi diskuterade våra köpta aktier och om vi gjort rätt eller fel med våra inköp, och naturligtvis om framtida rikedomar. I diskussionen begrundade vi USA, Kinas skulder och vad som kommer hända med Tyskland. Hela tiden på en väldigt gemytlig nivå medan människor strosade förbi.

Med aktier kommer inte bara girighet och försök att gena i kurvorna. Framför allt kommer ett samhällsintresse. Man måste fråga sig vad som sker i världen, varför beslut fattas som de görs.

Funderingar över aktieköp blir nästan som en ideologi man utgår i från i sina försök att förstå världen och, därtill, att fatta rätt beslut inför varje investering.

Nåväl med världen är det inte mycket bevänt för tillfället. Nyhetsmedia har äntligen något de kan koncentrera sina krafter på: Den nya krisen i världsekonomin.

Några saker har gjort mig väldigt fundersam. Det handlar om USAs ekonomi och om kreditvärderingsinstituten. Jag har tidigare berört att nationalstaterna känner att de förlorar sin maktsuveränitet när det kommer till den ekonomiska politiken, här.

För de klassiska ekonomerna, skriver George Friedman från Stratfor, som Adam Smith och David Ricardo talade man inte om ekonomi utan om ekonomisk politik.

For classical economists, it was impossible to understand politics without economics or economics without politics. Global Economy: A crisis of political economy

För ungefär ett år sen hade jag inte jag hört talas om kreditvärderingsinstitut . Nej, snarare stötte jag inte på dem så mycket. Jag minns en artikel där man undrade om de inte fått för mycket makt.

En vän beklagade sig på spårvagnen och undrade vad fan gav dem rätten att utvärdera länders ekonomi. Likaså minns jag i dokumentären om krisen 2008 Inside Job att instituten skyddade sig mot beskyllningarna att de hade gett orimligt goda betyg till subprimelånen med att de endast gav sina åsikter.

Numera rasar USA över att de har gått från AAA till AA. I en artikel i NY Times begrundar man vilka Standard and Poor är egentligen:

S.& P.’s downgrade of the nation’s credit rating has raised questions about the company’s judgment and even its role in the financial markets. It has also reinvigorated critics of the rating agencies, who have argued since the 2008 financial crisis that the power of S.& .P and other agencies — which failed to foresee the problems with mortgage-related securities — should be reduced. Behind S&P’s downgrade, a committee that acts in private

Som europé är jag allt lite skadeglad över betygssänkningen. De klagade minsann inte när man gav sig på Europa.

Fast den förre amerikanske finansministern Henry Paulson vill ändå beskylla européerna för krisen:

“The most pressing and significant problems in the global economy are unsustainable structural issues with regard to the E.U. — fiscal deficits and the structure of the E.U. itself.” Disaster movie gets a sequel, with subtitles

Dock, och det är dit jag vill komma, det som gjort mig fundersam är just den makt som privata företag har fått över världen. Det är inget nytt. Men något nytt har ändå skett.

Banks are too big too fail hör man ofta. Simon Johnson och James Kwak har skrivit en bok om de problem som det innebär, 13 Bankers.

I ett föredrag, jag hörde, av Simon Johnson förklarar han problemet med att bankerna växer sig så stora att de inte kan falla.

In the process, [bankerna] grew so large that their potential failure threatened the stability of the entire system, giving them a unique degree of leverage over the government. Despite the central role of these banks in causing the financial crisis and the recession, Barack Obama and his advisers decided that these were the banks the country’s economic prosperity depended on. Introduction

Det är inte en hälsosam upprensning i ekonomin utan så mycket mer står på spel. Länder kan bryta samman, och gör det.

Det närmaste exemplet är Island. Bankerna blev tillsammans större än den nationella ekonomin och man kunde inte låta dem gå under utan i stället gick hela ekonomin åt skogen.

Finansinstitut har tagit över världen. Det är en väldigt oroande situation. En grund är att länder, likt individer, hellre lever över sina tillgångar. De lever på konstgjord näring. Finansinstituten lånar ut pengar och tar makten över länderna.

Kreditvärderingsinstituten blir ett redskap för finansinstituten att tjäna mer pengar. Privata intressen ges makt att värdera länders hushåll. Det är en enormt märklig och ingen positiv utveckling i den moderna ekonomin.

Share

banan och Masada, 14.07.11.

Det är snart dags att gå. Jag äter frukost med en äldre herre en gång i veckan. Jag köper fransk ost, grovt bröd och skinka. Vi frukosterar i tre timmar och pratar om allt från Goethe till livet var på Santa Margarita i Venezuela.

Efter gårdagens funderingar kring kreditvärderingsinstituten och europeiska finansministrars ilska läste jag i The crash of 2008 and what it means av George Soros. Han skriver:

While financial markets became global, the authorities remained national. (179:2009)

Det är den maktlösheten som nu framträder allt mer som leder till frustration hos regeringarnas finansministrar. De arbetar mot enorma ekonomiska makter. De är beroende av finansinstituten för att låna. Lånen är enorma. Det är inte bara PIIGS’en som har ekonomiska problem. Egentligen är alla europeiska länders ekonomier osunt överbelånade.

Ekonomi handlar om förtroende. Den som kan betala sina skulder är trovärdig. Om det är osäkert om man kan få tillbaka sina pengar kan man höja räntorna på de utlånade pengarna. Genom att skapa en osäkerhet kan man höja låneräntorna. Irland måste betala över 10 % i ränta, Italien 5 % och lite till.

Det hela blir extremt komplext, men om man behåller förtroendetanken och priset på lånet i huvudet, samt vinstmöjligheterna, blir det förvisso förenklat, men någorlunda gripbart.

EU’s finansministrar går i hop och försöker visa på att de är trovärdiga partners. Tyskland garanterar, går i borgen, för Grekland. Men tänk om det inte räcker? Och tänk om Italien också faller? Kommer jag att få tillbaka mina pengar?

Det räcker alltså inte längre att ha ett lands resurser bakom sig. Förtroendet prövas.

Stratfor gör en intressant jämförelse om skillnaden europeiska och amerikanska banker, European and U.S. banking systems. Som vanligt utgår de från att det är geografiska karakteristika som skapar en grundläggande skillnad mellan amerikanskan och europeiska banker. Det ställer jag mig tveksam till. Men huvudbudskapet är att banker ses i Europa som en del av staten. De är till för att hjälpa landet.

As such, political leaders particularly in Europe see banks not just as another economic institution or pillar of the economy, but as a core piece of the state support and nation-building process. And it’s expected that banks will take national interests and state needs into account when making decisions. ibid

Det är den här omvandlingen som nu kommer fram och som är en del av den globalisering av finansinstituten som Soros talar om.

Frågan är vem som är mäktigast?

I ett tidigare inlägg berättade jag om hedgefondernas oro och svårigheten med att spekulera på en marknad där regeringar kan ändra spelreglerna.

Share

Efter matteplugg 13.07.11.

Jag upptäckte att jag hade räknat helt fel under gårdagens matteplugg och vissen gjorde jag om alltihop. Det är dock skönt att jag äntligen förstod hur jag skulle räkna ut uppgifterna, ett dilemma jag har, då jag lär mig själv med hjälp av en mattebok och en dvd.

I The Guardian läser jag att Europa har förklarat krig mot kreditvärderingsfimorna, EU declares war on agencies as Ireland’s rating status gets junk status. I DN noteras om rekordhögt räntetryck.I gårdagens Handelsblatt diskuterar man attacken på Italien. En kommentar i the Guardian har titeln Italy and the Eurozone: Welcome to the inferno (en bra introduktion till det bisarra i dagens finansiella situation).

Wednesday was one of the bloodiest days on the debt markets this year. Monetary Union comes with a price tag

Det är krigsstämning.

Jussi Hiljanen från SEB säger att han är förvånad över hur långsamma och luddiga EUs finansministrar är, Vaga besked från krismöte i Bryssel. Så talar en general.

Jag sätter på John Zorns Masada för att komma i rätt stämning. Kaos och harmoni om vartannat, klezmern kommer fram i sprickorna.

Det är lite jag förstår av det jag läser. Det handlar inte bara om den gamla devisen att när två ekonomer diskuterar ekonomi finns det tre åsikter.

Det långsamma tragglandet bland finansministrarna handlar inte bara om kamp mellan Tyskland och Frankrike. Snarare tror jag att det handlar om att inte helt fångas upp av domedagsstämningarna. Att ta tid på sig och komma fram till en riktig lösning. Jag har (är kanske en av få) förtroende för EUs finansministrar.

En sak som jag lärt mig under mina resor i främmande länder är att de som vill skynda på ditt beslut ofta inte har rent mjöl i påsen.

George Soros kritiserar i boken The crash of 2008 and what it means tron på marknadsfundamentalismen. Det är hans uttryck för den förbenade tron på att marknaden automatiskt söker sig mot balans.

Den ungerske spekulanten André Kostolany beskriver i sina börsböcker att marknaden är som en hund ute på promenad med sin matte. Under promenaden är den i bland bakom, i bland framför, gömd bland buskarna, sniffande på en annan hund, men när de kommer hem är de tillsammans igen.

De agerande på marknaden, skriver Soros, har sina egna motiv i sitt agerande och utsägelser. Marknaden och ekonomin kan därför inte jämföras med Newtons lagar.

Ilskan i Europa över kreditvärderingsfirmorna pekar mer på det faktum att privata aktörer har fått alldeles för stor makt över enskilda länder. Att t.ex. Moodys stämningsläge kan få länder till konkursens gränstrakter visar på hur lite makt länder har i dagens finansklimat.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share