Utanför borrar de. Jag försöker dränka det med Miles Davis In the corner. Det går sådär. Min frustrationen beror inte på borrandet utan på hur frustrerande det är att försöka förstå det som händer med världsekonomin.
Det är naturligtvis idiotiskt att ens försökka. En sak förstår jag i alla fall och det är att det handlar framför allt inte om logik, hur mycket tyckare än försöker påstå det.
Då jag inte vill vara för yvig vill jag fortsätta att begrunda kreditvärderingsinstituten. I Handelsblatt läste jag en längre presentation av två studier, Bessere noten für wichtige Kunden, Bättre betyg för viktiga kunder. Den första studien heter Are all ratings created equal? och den andre How did increased competition affect credit ratings?(länkarna leder till PDF-filer av studierna).
Grundteserna som förs fram är att de personer som betalar mer får också bättre betyg, vilket har medfört att även sådant som senare bevisats som struntpapper har fått högsta betyg.
Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman skriver i NY Times om S&Ps kaxighet, Credibility, chutzpah and debt. Dels har det visat sig t.ex. att S&P har räknat fel på 2 triljoner dollar.
Before downgrading U.S. debt, S.& P. sent a preliminary draft of its press release to the U.S. Treasury. Officials there quickly spotted a $2 trillion error in S.& P.’s calculations. And the error was the kind of thing any budget expert should have gotten right. ibid
Det andra är att de helt enkelt, enligt honom, inte är trovärdiga eftersom förutsägelserna ofta inte stämmer eller bara följer marknadens uppfattning.
More broadly, the rating agencies have never given us any reason to take their judgments about national solvency seriously. It’s true that defaulting nations were generally downgraded before the event. But in such cases the rating agencies were just following the markets, which had already turned on these problem debtors. ibid
När jag läser vidare tas dock USAs sänkta betyg i ekonomiskt uppförande på allvar. Det nämns i de ekonomiska artiklarna i olika tidningar. USAs elit är upprörda.
Samtidigt ger sig marknaden på Frankrike vilket får Sarkozy att avbryta sin semester, Für Sarkozy wird es eng, För Sarkoyz blir det trångt. I artikeln berättar man att nya sparåtgärder har utlovats.
I London regerar kravallerna. Handelsblatt hänvisar till studien Austerity and anarchy: budget cuts and social unrest in Europe, 1919-2003 (studien på PDF) som, enligt dem, visar på att social oro och kravaller kan komma när staten sparar för hårt.
Att det inte behöver gå åt skogen visar en rapport från Timbro, Lärdomar av den baltiska finanskrisen, 2007-2010, där författarna berättar om hur duktiga balterna var i det man överallt benämnde som stålbad. I debattartikeln Baltikum visar vägen i skuldkrisens Europa kan man läsa några av deras slutsatser.
Ärligt talat är jag ytterst tveksam till det de skriver. Jag minns ett reportage från Konflikt där de berättade om hur t.ex. ester överger landet för bättre utsikter i Västeuropa.
Nåja lite yvigt har det allt blivit och för att runda av så är det ena problemet är på vilken nivå man ska studera, makro eller mikro? Utifrån sin egen situation, eller ekonomisk data?
För mig går det bra. Jag har jobb, trivs relativt bra, även om det börjar bli dags att gå vidare och byta jobb. Men så tillhör jag också medelklassen, som är den stora vinnaren i dagens välfärdssamhälle, vilket Josef Joffe, utgivaren av Die Zeit, skriver i krönikan Der Bürger muss auf Entzug, medborgaren måste på avvänjningskur.