Efter att ha kommit hem från en 2h och 50mins löpning passar det att lyssna på albumet Hommage à Alain Peters. Han var en musiker som söp ihjäl sig i Reúnion. Det är så skönt gung.

En flottyrmunk har ett hål i mitten. I East London i Sydafrika stötte jag på begreppet donutsociety. Det var i The Economist och de diskuterade fattigdomen i städerna. Begreppet användes för att beskriva amerikanska städer. I mitten är ett hål, dvs. där bor de fattiga och i utkanterna av städerna bor de rika, för att uttrycka sig förenklat. I de flesta europeiska städer stämmer inte det. Därför roade sig veckotidskriften med att påpeka att europeiska ”donuts” har oftast mitten fylld med god söt sylt, vilket också överensstämmer med inkomstfördelningen.

Berlin liknar mer en svensk flottyrmunk eller donut. Det söta är på kanterna och i mitten är ett hål. Samtidigt är staden i omvälvning. Min joggingrunda kommer att visa hur jag menar.

Vi bor i norra delen av Mitte. Som jag tidigare berättat äter vi frukost med blick över muren mot Wedding. Jag springer söderut längs byggarbetsplatserna vid Nordbahnhof. Kontorsbyggnader byggs överallt. Jag springer mot mitt jobb för att plocka upp laddningskabeln till min mobil, jag glömde i går.

Turisterna flockas i turistkvarteren i Scheunenviertel, skjulkvarteret. För att minska brandrisken bestämde en preussisk kung att hö inte längre fick förvaras inne i staden, som då låg på andra sidan Spree. I Scheunenviertel samlades de fattiga. Efter progromerna i Östeuropa kom många judar från sin Shtetl, judisk by, till Berlin. De slog sig ner här.

Längs Oranienburgerstraße flockades gatusvalorna, de prostituerade. De står där också var kväll i dag. Varken nazistregimen eller DDRs regim lyckades städa upp. Numera är prostitution laglig och de betalar skatt. Samtidigt kommer många till Berlin för ett syndfullt nyp. Jag brukar se turister språka med dessa damer på väg från arbetet.

På andra sidan Spree joggar jag förbi det nya universitetsbiblioteket, under S-Bahnspåren, förbi Humboldthain, över Unter den Linden, Bebelplatz och förbi utrikesministeriet. Byggarbetsplatser hindrar min framfart. Vid Spittelmarkt, där hotell jag jobbar på är, är snart lyxlägenheterna färdiga. På Googles kartor kan man se hur det såg ut för 2 år sen. Då var det tomma obebyggda fläckar. De är nu bebyggda eller bebyggs.

Här lämnar jag Mitte och kommer ner i Kreuzberg, likväl hoppar jag över muren och är nu i gamla Västberlin. Det är valår i Berlin. På skyltarna lägger jag märke till att politikerna har turkiska namn. Reklamskyltarna berättar om var man ska ringa om ens mamma super, om barn far illa. De blandas naturligtvis med mer glättiga reklamskyltar. Men jag tycker ändå det är anmärkningsvärt.

Jag springer längs med Alte-Jakob-Straße, över Landwehrkanal och följer kanalen tills Blücherstraße som leder till Südstern. I Kreuzberg finns det små öar av välstånd. Südstern är ett sådan ö. Det fascinerar mig hur man kan gå över en gata och genast ser man exklusivare caféer, vinbutiker och medelklassens älsklingsaffärer, dvs de ekologiska affärerna. Där kan man köpa sig gott samvete.

Sen försvinner medelklasskvarteret och arbetarklassens Neukölln. Här i norra Neukölln arbetar man hårt för att Südsternmänniskorna ska föröka sig. Många undviker den här delen av Berlin. Den ska tydligen vara farlig. Det är skitsnack.

Jag springer genom Hasenheide där knarkhandlarna står. Det är ännu tidigt och de är ännu inte ute. Det gäller att inte titta på dem om man inte är intresserad av att köpa. Jag minns en gång jag cyklade förbi i min cykelmundering. En av dem ropade efter mig om jag ville köpa hasch. Jag blev väldigt förvånad.

Det duggar.

Jag är för långt österut för att springa förbi moskéen som står längs Columbiadamm. Bakom moskéen är den gamla flygplatsen Tempelhof. Den är nu stängd och man har gjort en park av den. En del är gjord till fågelskyddsområde. En annan del har hobbyodlare byggt lådor där de planterat jordgubbar och örter. De odlar inte direkt på marken då den är allmänt osund efter allt flygplansbränsle som hällts ut här. I ett hörn står den gamla skjutbanan där amerikanerna övade sig.

På andra sidan är Tempelhof. Jag överväger om jag ska springa åt det hållet men väljer att fortsätta i Kreuzberg mot Schöneberg. Nu är jag trött. Jag dricker lite vatten. På andra sidan vägen är Gartenstadt. Det byggdes i början av 1900-talet och planerades helt av Tempelhofs byggråd Fritz Bräuning. Det är byggt i medeltidastil, står det på Berlin.de. Jag trodde alltid det var i orientalisk stil.

Det finns två vägar att välja. Antingen längs Manfred-von-Richthofen-Straße eller Hoeppnestraße. Hade jag vetat då att Manfred von Richthofen var Röde Baronen hade jag valt den vägen. Men å andra sidan har jag redan cyklat där en gång längs mercedesbilar och advokatkontor. Hoeppnergatan är inte lika välskött och jag får passa mig för så jag inte trampar snett.

Stegen är trägna men trötta. Det är en timma kvar. Jag springer förbi Sudkreuz och upp mot Schöneberg, upp på Dudenstraße, Kolonnenstraße. Jag struntar i att springa över bron där Bruno Ganz stod och tittade på en biloycka i Himmel över Berlin. På kyrkogården här bredvid ligger bröderna Grimm begravda. Jag springer förbi ännu en av dessa medelklassöar för komma upp på Hauptstraße. Här är jag i multikultiberlin igen. Grönsaksstånd och kebabkök, vattenpipebarer och baklavabagerier.

Jag springer mot rött, men ser en polisbil och lubbar tillbaka. En ung man ser mig och skrattar åt mig. Jag hälsar vinkande på honom. När polisbilen är borta springer jag återigen mot rött.

Hauptstraße blir till Potsdamerstraße. Jag springer över Potsdamerbrücke. Där står det på en skylt att bron är tillägnad en sovjetisk officer som skyddade den under slaget om Berlin.

Philharmonin tyckte jag en gång var en ful byggnad, men efter att ha hört den fantastiska akustiken under diverse konserter kan jag bara rekommendera ett besök där.

Jag kommer in i Tiergarten som en gång var kungens jaktmarker. Jag funderar hela tiden på om jag ska springa den snabbaste vägen hem, men väljer att ta vägen om Hauptbahnhof och in i industriområdet som en gång ska byggas om till det nya Berlin. Berlins centrum flyttar sig hela tiden. Och vem vet kanske blir nedgångna Moabit den stadsdel där alla vill bo?

Den svagt lutande bron över Hohenzollernkanal tär på krafterna. Men jag stretar vidare, kommer in i Wedding och springer om Stettinerbahnhofparken i stället för att jogga ner mot Schaussestraße, vilket vore den kortare vägen.

Hemma igen är jag alldeles skakig men nöjd med joggingrundan.

Nu lyssnar jag på René Lacaille, också han från Reùnion.