!kungjägarna i Kalahari öknen smetar gift på pilspetsarna för att jaga storantilop som kudu.
Pilspetsarna är gjorda av tillplattad ståltråd från ett boskapsstängsel.
Boskapsägarna lärde sig tidigt att det var bättre att lämna ett extra stycke stängsel för !kungjägarna så att de inte skulle göra hål där boskapen kunde försvinna ut igenom.
En kudu tar lång tid på sig att dö. Den flyr in i öknen för att undkomma jägarna. För att hitta bytet är de tvungna att söka efter spår i sanden, brutna kvistar, bloddroppar. Inte alltid hittar de bytet.
I Arizonas öken används indianer för att söka efter mulor och coyoten, dvs. människo- och drogsmugglare. De använder sig av liknande metoder som !kung, In Arizona Desert, Indian Trackers vs. Smugglers..
Man måste skapa en berättelse för att man ska kunna förstå. En bruten gren med blod på betyder att ett skadat djur passerade här. Är blodet torrt eller fuktigt kan man föra in en tidsaspekt.
Spårarna använder sin kunskap och den mänskliga förmågan att skapa berättelser, dvs. genom att föra ihop tecken i naturen skapar de en berättelse, en slutsats, om vart kudun flytt eller vart coyoten har fört människoskaran han vill smuggla in i USA.
Vår hjärna är fantastisk eftersom den för ihop konkreta och abstrakta ting i meningsfyllda sammanhang.
I verket The semiotic challenge begrundade filosofen Roland Barth berättelseskapandet med hjälp av den danske lingvisten Louis Hjelmslevs och schweizaren Ferdinand Saussures teorier kring underliggande symboler i språket.
Barthes funderar över berättelseskapandet och teckens potentiella betydelse.
[A] narrative always consists of nothing but functions: everything in it, to varying degrees, signifies. (104:1988)
Senare skriver han:
Narration can actually receive its meaning only from the world that makes use of it. (1988:127)
Ett tecken får sin betydelse i en berättelse och berättaren ger det den betydelse han vill.
Det var länge sen jag läste Barthes.
Jag kom att tänka på honom efter jag läste den fåniga texten av Stefan Jonsson i DN, Tårtan ställde vardagsrasismen i rampljuset.
För där skapar Jonsson en berättelse som han använder för att hävda att Sverige är rasistiskt.
Till sin hjälp använder han spektaklet med tårtan som kulturministern skar i på Moderna Muséet.
Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp.
Vilket i sin tur betyder att rasismen är en del av ordningen. Men vi har upphört att märka den. Tårtan ställde vardagsrasismen i rampljuset
Han lyckas till och med få till det att rasismen är allmän och institutionaliserad.
Linde använder snarare en rasistisk stereotyp för att avtäcka en rasism som – om vi inte visste det förut så vet vi det nu – är allmän och institutionaliserad. ibid
Vad får han allt ifrån?
Jo han använder den underbara mänskliga förmåga till att skapa betydelser av tecken och föra ihop dem kan man göra till en betydelsebärande enhet.
Man ska inte tro att alla tecknen i sanden kommer att leda fram till bytet. I den intellektuella världen kan man dock hitta på att man funnit en kudu.
Barthes varnade för det slutna och styrda tänkandet:
Just as lingustics halts at the sentence, the analysist of narrative halts at discourse: thereafter we must shift to another semiotics. (1988:127)
Se boken The Dobe Ju/’hoansi av Richard B. Lee för att lära om jägarna och samlarna i Kalahariöknen.
