Händels verk lyssnar jag gärna på. Men jag klarar inte av att lyssna för länge. Det finns en enformighet som gör att han går mig på nerverna efter ett tag. En smula egendomligt.
Vi fick en garderob av en vän till E som vi släpade hem. Medan jag befann mig på jobbet flyttade hon på den själv. Då råkade hon rycka modemkabeln ur väggen och så hade vi inget internet hemma i några dagar. Efter en några dagar av pill lyckades vi få ihop den igen. Det var hon som fixade det till slut.
Garderoben var till mig så att jag kunde rensa upp på mitt skrivbord. Där samlar jag det mesta. Många tidningar och tidskrifter, artiklar etc. Mycket av det är sådant jag senare tänkt läsa. Men de ligger tyvärr i år och samlar damm.
Medan jag ordnade upp, och nyste på grund av dammet, hittade jag ett par gamla guldkorn som jag ännu inte läst. Min favorit var ur Foreign Policy. Essän hette The Kingdom’s clock och handlade om Saudiarabien.
King Abdullah är föränderingsvänlig, skriver Rachel Bronson och Isobel Coleman. Men han är gammal och tiden är kort för att åstadkomma större förändringar.
Och fort går det inte:
Women are increasingly obtaining identity cards, crucial to operating somewhat independently in the kingdom. In addition, Abdullah has reenergized the debate about women driving automobiles, and a controlled pilot program is likely to begin. It could set a precedent for all Saudi women driving some day. And in Saudi Arabia, establishing a precedent is politically meaningful. ibid
Detta skrevs 2006. För mindre en månad i år kunde man läsa i DN att saudiska kvinnor som utmanade körförbudet blev satta i fängelse.
Det intressantaste var egentligen en sidoartikel till den ovan, The sons of the fathers av Parag Khanna. Här beskrivs de arabiska ledarnas söner som stod på tur att ta över efter sina fäder.
Qaddafi, Mubarak — and Assad, Mohammed, and Abdullah — are all names that won’t disappear from the headlines for at least another 20 to 30 years, even after the men we associate with them fade from power. The sons of the rulers that have been either American puppets or the bane of American foreign policy for a generation or longer are coming of age — as new and aspiring leaders. And their lives may be a litmus test for the future of Arab democracy. ibid
Gamal som fadern, Egyptens förre president Mubarak, ville skulle ta över står numera bredvid sin far i de anklagades bur i Kairo. Seif Qaddafi är det heller inte mycket med. Han slåss med sin far emot rebelltrupperna. Om Gamal kan man läsa om i ett seriöst reportage i New Yorker, The Contenders. I manstidningen GQ är en äldre intervju med Seif Qaddfi.
Det har hänt mycket i den arabiska världen under det sista halvåret. 2006, året då essäerna publicerades, såg världen annorlunda och förutsägelserna var bara projektioner av dagsläget.
Trots det är de väl värda att läsa.
