Bordet var fyllt av kakor. Kaffet ångade ur kopparna. Michaels syster var på 
besök i hans lägenhet. Vi pratade om tillståndet i Berlin.
Systern J. hävdade att det blivit allt hårdare för människor. Hon berättade att hennes dotter som var student inte ens hade råd med ett ID-kort. Det kostade 50 EUR. Michael nickade och höll med.
Det började bli för enat kring bordet.
Hur kan det egentligen vara så svårt? sköt jag in. Det räcker ju att lägga undan 5 EUR i månaden. Efter 10 månader har hon det.
Det är lätt för dig att säga, försvarade Michael sin syster.
Och? undrade jag.
Och jag tyckte verkligen det jag sa.
Fast i sammanhanget fanns det samtidigt en annan problematik. Det visade sig att dottern även hade problem med att öppna brevlådan. För det kom bara dåliga post.
Hon hade fått hjälp, men när hon äntligen fick mod att öppna brevlådan, var där tragikomiskt ett brev från fastighetsägaren att hon var tvungen att flytta.
I vårt samhälle tar man sällan hänsyn till problematiken hos människor. Det är ett klurigt tema, då de som har svårigheter att klara sig inte bara har otur utan det finns saker i deras liv som försvårar enormt.
I Denna osäkerhet berättade jag om en av mina kollegor som inte byter jobb för att tanken på att vara arbetslös skrämmer vettet ur honom och det trots att jobbet han nu har är nedbrytande för honom.
En annan av mina kollegor har ständigt problem med karlar. Hennes största önskan är att han en pojkvän. Hon ser bra ut och är noga med hur hon klär sig. Men under sminket är hon ett ras. Hon går ständigt i samma fälla. Männen utnyttjar henne. Hon vägrar lära sig.
Sin ångest skjuter hon undan genom att köpa. Ständigt nya kläder som hon inte ens använder. Många har prislapparna kvar. Hon ber mig att titta på det hon köpt och vill ha min beundran. Om det är snyggt säger jag det också.
Hon är vårt samhälles största tillgång. Hon har jobb, ett knäckt inre som hon döljer genom konsumtion. Hon driver samhället framåt. Genom henne lindras arbetslösheten.
