Efter jag ätit upp min kikärtsgryta och läst ett reportage om resefirman FTI föll mina ögon i hop. Snart vaknade jag med öm nacke och lade mig på soffan och somnade igen. Nu är det mörkt ute och min tupplur blev alldeles för lång. Det är problemet med det morgonskiftet. Jag får aldrig tillräckligt med sömn och hittar heller inte en rutin att följa. Kroppen får bestämma. Förhoppningsvis kan jag somna ikväll.

Jag gillade Skopje. Jag skulle gärna vilja återvända till Makedonien och resa runt. De har inte haft en lätt historia.

Landet ligger inklämt mellan tre länder som länge kämpat om dess mark, Grekland, Serbien och Bulgarien. Jag har tidigare nämnt de balkanska krigen 1912-13. Montenegro, Serbien, Bulgarien och Grekland startade Balkanförbundet för att jaga i väg ottomanerna. Men förbundet trillade i sär. En av anledningarna var just kampen om Makedonien.

Det är ett bördigt land. Landet består av två dalar som leder ner till Grekland. Makedonska är ett slaviskt språk.

I Belgrad, Serbien gick jag på nationalmuséet. Det var en märklig upplevelse. Det bestod av några montrar med arkeologiska fyndigheter. Men alla kom från Makedonien.

Överhuvudtaget är nationalismen på Balkan utifrån ett geografiskt perspektiv svårförståeligt för mig.

Napoleons utrikesminister Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord sade att ett land har naturliga gränser. Spanien och Frankrikes gräns är naturlig t.ex., emedan Beneluxländernas gränser är tämligen tillyxade. Belgiens gränser kommer sig t.ex. av att Storbritannien ville ha en buffertzon mellan Frankrike och Tyskland.

En spontan blick på ländernas gränser på Balkan gör att de ser tämligen naturliga ut. Framför allt är gränserna mellan Bulgarien och Makedonien, samt Serbien och Makedonien naturliga. På båda sidorna om landet finns oländiga bergskedjor som skapar naturliga gränser. Men så är det inte.

I Bulgarien anser man fortfarande att landet tillhör dem, vilket fått en del komiska effekter. I en artikel i NY Times kan man läsa om hur många makedonier emigrerar till Bulgarien. Om de kan visa att de har bulgariskt påbrå får de automatiskt medborgarskap. Det blir en väg in i EU för dem, For Dream Jobs in Europe, the Line Forms in Bulgaria.

Denna utsatthet har skapat en lättretad nationalism.

På hostlet diskuterade jag landet med flera av de unga makedonierna medan vi tittade på basketmatchen mellan Georgien och Makedonien. Lustigt är att makedoniens stjärnspelare ursprungligen är amerikan som heter Bo MacCaleb, en fantastisk spelare. Som namnet antyder har han ingen makedonska förfäder, dessutom är han svart. I sportens värld är allt möjligt.

Det som främst kom fram i samtalet var ilskan över hur grekerna behandlade dem. T.ex. ska grekerna ha satt upp en skylt på andra sidan gränsen där det står Välkommen till Makedonien. I norra Grekland finns också en stor majoritet makedonier, men enligt grekerna existerar de inte. De förbjöds att tala makedonska.

I hela landet sprids en nationalism som oroar andra länder, Concerns Grow About Authoritarianism in Macedonia.

Det är i det här sammanhanget som Alexanderstatyn, jag nämnde i förra inlägget, så intressant. Han sitter på sin stegrande häst och höjer hotande sitt svärd åt söder.

Förvisso var Alexander den Store kung i Makedonien, men födelseorten var i nuvarande Grekland.

I en bokaffärs fönster hängde en etnografisk karta i Skopje. Den skulle tydligen visa Makedoniens gränser i början av 1900-talet. På den kartand tillhörde Thessaloniki Makedonien.

Problemet är att då var Makedonien en del av Ottomanska riket. Landet har egentligen inte funnits i modern tid före 1991. Denna skörhet är man medveten om:

Mr. Gjorcev, a former party spokesman, noted that the last 20 years have been the first time in centuries that Macedonia has been an independent state — and that it was time to rebuild the city to house national institutions.

“Finally we can design the interior of our own living room,” Mr. Gjorcev said. ibid

Herr Gjorcev refererar till att Skopje är som en stor byggarbetsplats. Man får hoppas att de inte dekorera allt för illa.

Han drog ner sin keps tätt över ögonen. I öppningen bak på kepsen stack en kort hästsvans ut. Hans skägg var kort och omhändertaget. Han var sopåkare.

För 10 år sen hade han varit ute och festat en natt. Han hade kommit hem, somnat och dagen efter stod polisen utanför dörren. Under natten hade någon förolämpat honom. Med en machete hade han slagit ihjäl mannen.

På morgonen innan jag träffade honom hade han gett sig av till Schweiz från Skopje, Makedonien, med bussen för att träffa sin farmor. Vid gränsen till Slovenien hade han blivit stoppad. Han hade inreseförbud i EU i tills nästa år. Han trodde att de inte skulle kolla honom. Det gjorde de och han fick vända hem.

Nästa dag skulle jag flyga tillbaka till Berlin. Jag befann mig i Skopje och det var nationaldag. För 20 år sen hade landet äntligen blivit självständigt. Självständigheten gick fredligt till, emedan artiklar jag hittat på NY Times från tiden runt sekelskiftet berättade om en hel del skrärmytslingar. Framför allt var det från UCK, den albanska gerillan, se t.ex. Macedonia Seeks NATO Troops to Help Disarm Albanian Rebels.

Skopje är en mysig stad med floden Varda som delar staden i två hälfter. På morgonen hade hostellägaren inte vaknat och därmed fick jag inte den utlovade frukosten utan gick in till centrum för att få nåt i magen.

Mitt första mål var dock den nya statyn av Alexander den Store.

Den står på torget och är enorm på alla sätt och vis. Framför allt är den enormt ful.

De jag pratade tyckte däremot inte det. Fast å andra sidan finns det en pikant korruptionskandal bakom den, men den tänker jag inte gå in på nu. De som är intresserade av statyn och den makedoniska nationalismen bör läsa NY Times artikeln Macedonia plays up past glory.

In the view of many here, the neighbors have been bullying this little Balkan country for a long time. ibid

Som vanligt fick jag perfekt espresso till frukost. I den här delen av Europa är det oviktigt vilket fik eller hål i väggen man besöker. Espresson är perfekt. Alltid. I Sverige och Tyskland är det hart när omöjligt att få espresso som i södra Balkan. Jag vet inte vad de gör rätt och alla andra fel, men så är det.

Senare gick jag tillbaka till hostlet och tittade på basket. Makedonien spelade mot Georgien. Makedonien vann. Jag pratade med de olika resenärerna. Trots att jag inte var sugen började jag öla med en amerikanare. Han var en lustig rackare och det visade sig att han varit del av hårdrocksscenen i USA på 80-talet. Hans band slog aldrig riktig igenom, men han umgicks med alla som gjorde det. Mötley Crüe, WASP etc. Han bevisade att han inte ljög senare med olika bilder han hade lagt upp på sin FB-Sida.

Genom honom träffade jag sopåkaren. Han återvände precis från sitt försök att nå Schweiz. Sopåkaren pratade perfekt tyska. Dråpet hade skett i Tyskland och där hade han suttit i 7 år. Han var en fascinerande person. Jag är en skojfrisk person, men med honom tog jag det lite lugnare än vanligt trots ölens påverkan.

Natten som jag kommer att nämna igen slutade med att jag mötte taxichauffören jag hade stämt träff med för att han skulle ta mig till flygplatsen klockan 5:00 på morgonen. Jag var inte nykter, dock var jag lyrisk. Det är inte var natt man festat en hel natt med en pudelrockare som känner Vince Neill och en som mördat någon med en machete.