Efter jag ätit upp min kikärtsgryta och läst ett reportage om resefirman FTI föll mina ögon i hop. Snart vaknade jag med
öm nacke och lade mig på soffan och somnade igen. Nu är det mörkt ute och min tupplur blev alldeles för lång. Det är problemet med det morgonskiftet. Jag får aldrig tillräckligt med sömn och hittar heller inte en rutin att följa. Kroppen får bestämma. Förhoppningsvis kan jag somna ikväll.
Jag gillade Skopje. Jag skulle gärna vilja återvända till Makedonien och resa runt. De har inte haft en lätt historia.
Landet ligger inklämt mellan tre länder som länge kämpat om dess mark, Grekland, Serbien och Bulgarien. Jag har tidigare nämnt de balkanska krigen 1912-13. Montenegro, Serbien, Bulgarien och Grekland startade Balkanförbundet för att jaga i väg ottomanerna. Men förbundet trillade i sär. En av anledningarna var just kampen om Makedonien.
Det är ett bördigt land. Landet består av två dalar som leder ner till Grekland. Makedonska är ett slaviskt språk.
I Belgrad, Serbien gick jag på nationalmuséet. Det var en märklig upplevelse. Det bestod av några montrar med arkeologiska fyndigheter. Men alla kom från Makedonien.
Överhuvudtaget är nationalismen på Balkan utifrån ett geografiskt perspektiv svårförståeligt för mig.
Napoleons utrikesminister Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord sade att ett land har naturliga gränser. Spanien och Frankrikes gräns är naturlig t.ex., emedan Beneluxländernas gränser är tämligen tillyxade. Belgiens gränser kommer sig t.ex. av att Storbritannien ville ha en buffertzon mellan Frankrike och Tyskland.
En spontan blick på ländernas gränser på Balkan gör att de ser tämligen naturliga ut. Framför allt är gränserna mellan Bulgarien och Makedonien, samt Serbien och Makedonien naturliga. På båda sidorna om landet finns oländiga bergskedjor som skapar naturliga gränser. Men så är det inte.
I Bulgarien anser man fortfarande att landet tillhör dem, vilket fått en del komiska effekter. I en artikel i NY Times kan man läsa om hur många makedonier emigrerar till Bulgarien. Om de kan visa att de har bulgariskt påbrå får de automatiskt medborgarskap. Det blir en väg in i EU för dem, For Dream Jobs in Europe, the Line Forms in Bulgaria.
Denna utsatthet har skapat en lättretad nationalism.
På hostlet diskuterade jag landet med flera av de unga makedonierna medan vi tittade på basketmatchen mellan Georgien och Makedonien. Lustigt är att makedoniens stjärnspelare ursprungligen är amerikan som heter Bo MacCaleb, en fantastisk spelare. Som namnet antyder har han ingen makedonska förfäder, dessutom är han svart. I sportens värld är allt möjligt.
Det som främst kom fram i samtalet var ilskan över hur grekerna behandlade dem. T.ex. ska grekerna ha satt upp en skylt på andra sidan gränsen där det står Välkommen till Makedonien. I norra Grekland finns också en stor majoritet makedonier, men enligt grekerna existerar de inte. De förbjöds att tala makedonska.
I hela landet sprids en nationalism som oroar andra länder, Concerns Grow About Authoritarianism in Macedonia.
Det är i det här sammanhanget som Alexanderstatyn, jag nämnde i förra inlägget, så intressant. Han sitter på sin stegrande häst och höjer hotande sitt svärd åt söder.
Förvisso var Alexander den Store kung i Makedonien, men födelseorten var i nuvarande Grekland.
I en bokaffärs fönster hängde en etnografisk karta i Skopje. Den skulle tydligen visa Makedoniens gränser i början av 1900-talet. På den kartand tillhörde Thessaloniki Makedonien.
Problemet är att då var Makedonien en del av Ottomanska riket. Landet har egentligen inte funnits i modern tid före 1991. Denna skörhet är man medveten om:
Mr. Gjorcev, a former party spokesman, noted that the last 20 years have been the first time in centuries that Macedonia has been an independent state — and that it was time to rebuild the city to house national institutions.
“Finally we can design the interior of our own living room,” Mr. Gjorcev said. ibid
Herr Gjorcev refererar till att Skopje är som en stor byggarbetsplats. Man får hoppas att de inte dekorera allt för illa.