Funderingar från fåtöljen

black tide, blue water, 30.06.11

Det är snart dags att äta lite. Då jag är ledig i dag tog jag mig tid att ordna upp lite som jag undvikit att göra. Nu knorrar magen och kaffet jag drack mildrade inte hungern. Jag lyssnar på Sam Hamiltons blue tide, black water, ett vemodigt stycke.

Efter jag läst ut Illicit av Moíses Naím har jag åter tagit upp Robert Kaplans bok The ends of the earth. Det är en reseberättelse från Togo till Turkmenistan och mer där till. A journey to the frontiers of anarchy står det på omslaget.

Jag gillar den. Den är är utgiven 1997. Elfte september har inte skett. Resan gjorde han under 1994. Det är tiden när Kallakriget är slut och en ny värld framträder i det gamla.

Han reser, tittar och funderar på det han ser. Han refererar till böcker och diskuterar det han läser med det han ser. Det är en öppen diskussion om det han ser och begrundelser om vad det kan leda till.

Intrycken han förmedlar är utan de erfarenheter som världen har gjort i och med elfte september, kriget mot terrorn.

Det är en öppen diskussion som är en god inledning till fruktbarare funderingar kring vår värld. Mediala monumental händelser är oftast inte det bästa sättet att använda som utblickspunkt.

Share

Vart är Europa på väg efter kalla kriget?

What does the European Union truly stand for besides a cradle-to-grave social welfare system? For without something to struggle for, there can be no civil society—only decadence.

Ironically, we may have gained victory in the Cold War, but lost Europe in the process.

Med de orden avslutar Robert D. Kaplan sin krönika The Fall of the Wall i The Atlantic. Det är en irriterande fråga han ställer.  Den spontana motfrågan är naturligtvis vad som är så förbannat fel med att vara en symbol för från vaggan-till-graven-välfärdssamhället?

I svepande drag målar herr Kaplan en bild av världen där Europa är en lam produkt av historien. USA har ständigt fått gå in för att släcka oroshärdar som Jugoslavien. De räddade oss under Andravärldskriget och stod som garant för att inte Warsawapakten marscherade in i Västeuropa.

Ryssland, skriver han, är Europas största makt:

And while the Soviet Union may have disintegrated, Russia is still Eurasia’s preeminent land power. ibid

Europa håller på att bli alltmer beroende av Ryssland genom gasledningen och samtidigt kan en klyfta mellan Öst- och Västeuropa återigen bildas.

…it holds the ability to split Eastern Europe off from the West and hold the former Warsaw Pact nations captive. ibid

Vad ska Europa och vi européer således göra för att inte degenera, dvs. ska vi anta Kaplans utmaning?

Europa står för fred. EU är ju först och främst ett fredsprojekt. Vi, dess medborgare, ska kunna röra oss fritt mellan och över gränserna. Men i den friheten blir vi alltmer bevakade och passivt förföljda. Våra gränser mot omvärlden utanför bebyggs med murar av papper och tegel.

Istället för att bli en kanonbåt med demokrati skrivet längs bogen, vilket USA är för mig numera, måste vi:

  • bygga ut välfärden istället för att ifrågasätta den
  • öppna gränserna
  • minska paranoian som frodas bland lagstiftarna

Jeffrey Goldberg, en annan Atlanticskribent, publicerar på sin blogg Kaplans grundtankar, som denne fick sig tillskickad. Avslutningstankarna är följande:

It is a legitimate worry that Europe’s fixation with its own violent past can go too far, so that it abdicates future international responsibilities. America needs Europe. In this regard, the gradual emergence of a Brussels-based European super-state may offer help. Robert Kaplan on Europe

Är Europa alltför fixerat vid sitt våldsamma förflutna? Nej, det skulle jag inte vilja påstå, men Europa har ingen enad regering eller vision. Vår historia talar snarare om hur de enskilda europeiska länderna ständigt har sökt sin egen vision. I och med EU skulle det ske en skillnad, men tyvärr så verkar visionerna för en enad framtid fattas.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share