Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: rövarbaroner

Ska man bli förbannad 16.12.11

För den som läst mina inlägg vet att jag är intresserad av aktier och köper även regelbundet. Jag är möjligen en av de få som fortfarande tror på framtiden.

En blick bakåt i tiden visar att den kris som sker nu inte är något nytt.

Jag roar mig ibland med att söka efter olika personer jag stöter på i nyheterna i NY Times arkiv.

De har ett fantastiskt arkiv som går tillbaka till 1851 och vilket man får tillgång till om man prenumererar. Gör man det online kostar det inte mycket. Artiklarna får man direkt till mobilen.

1999 kunde man till exempel läsa Down and Out on Wall Street. Ett härligt reportage som inleder med följande ord:

AH, the roaring stock market. With averages and indexes setting one record after another, investment profits seem like an American birthright. Ibid

Vi alla vet vad som kommer att hända. Dot.com-bubblan håller på att byggas upp. Förmögenheter kommer att göras och snart förgöras.

Under en tid har jag läst i två mycket intressanta böcker. Den första heter More money than God. Den handlar om hedgefondernas historia och de olika aktörerna. Genom den kom jag i kontakt med en annan bok, Market Wizards. I den senare intervjuas olika män som Paul Tudor Jones och Bruce Kovner. De är män som tjänat ofantlig mängder pengar på spekulation.

Herr Mallaby, författaren till boken om hedgefonder, skriver att fonderna fyller en funktion i vårt samhälle. Genom deras sätt att investera balanserar de marknaden och bekämpar bubblor. De fyller en nyttofunktion, en funktion som många nog är tämligen tveksamma till. Svenskar och britter som fick känna på deras makt och genomlevde 1990-talet med järnbad och sparåtgärder.

I gårdagens gästinlägg diskuterar Johan nyttofunktioner i relationen till utvecklandet av det amerikanska järnvägsnätet av de män som senare fick öknamnet Rövarbaroner.

Kanske kan man se hedgefondare som våra dagars rövarbaroner?

De agerar på ett skickligt sätt ett system för att bli vansinnigt rika. Samtidigt skapar de inget som rövarbaronernas järnvägsnät. Deras prestation ligger i att de ser det marknadens obalanser och profiterar på det.

De anses inte som oumbärliga, vilket gör att om de spekulerar bort sina och andras pengar och går i konkurs kommer ingen stat in och stödjer dem.

Ändå blir de ett problem när de upptäcker till exempel det ohållbara i ett lands skulder, att en valutas värde förhållande till en annan är märklig, att ett lands mineraler är nästan gratis.

Båda böckerna bjuder på fascinerande läsning. Sen som sagt var kan jag också rekommender en prenumeration på NY Times. Deras arkiv är en skattkista.

Och avslutningsvis: Nä det är ingen mening att bli förbannad på de som tjänar tonvis med pengar på att analysera marknaden. Att deras färdigheter belönas i vårt system är ändå riktigt.

Den enda respektingivande  kritiken, är att ge sig på systemet. Ur den synvinkeln är det synd att öst och väst är borta.

Fast å andra sidan berättar Herr Kovner att sovjeterna var ruskigt duktiga på att spekulera. De använde sig av avlyssning.

Share

Ett gästbidrag: Johan svarar 15.12.11

Tanken att järnvägar (se diskussion om rövarbaroner) uppkom i USA för att några få skulle tjäna pengar är för mig absurd och tyder på en grov förenkling. Låt mig förklara detta ytterligare.

Järnvägens funktion är att transportera. I en oreglerad marknad leder en ökad efterfrågan på transport till en ökad tillgång på transport. Efterfrågan är för mig i detta fall en nyttofunktion av behovet, dvs. det finns en nytta att uppfylla. Denna nytta är inte bara i form av direkta effekter relaterade till tillgången, utan är en summa av de direkta och indirekta nyttorna, med de indirekta nyttorna i majoritet.

Vi skulle kunna applicera detta resonemang på historiebeskrivningen kring Rövarbaronerna i sig, men tillåt mig istället gå djupare in på relationen mellan direkta och indirekta nyttor relaterade till järnvägarna. Den direkta nyttan av att kunna transportera något mer effektivt värderas av marknadskrafter (transportkostnad). Således blir den direkta intäkten avgifter relaterade till transporten i sig. En indirekt effekt av denna utökade effektivitet är en större marknad (mindre geografiskt beroende) för de aktörer som var i behov av transporter för sin utgående logistik, och även en större marknad för underleverantörerna (råvaror et cetera). Allt detta är uppenbara effekter, men de indirekta effekterna går vidare.

Effekten av en större marknad är ett större behov av arbetskraft genom hela värdesystemet. Produktiviteten går upp eftersom en av de tidigare trösklarna (begränsad marknad) har skavts ned. Helt plötsligt har vi en marknad för färsk sallad och apelsiner i ett snötäckt Michigan, vilket leder till en explosionsartad tillväxt och ett läge där arbetarna får mer och mer att göra. I takt med att arbete blir en ny trång sektor (bristande tillgång på arbetskraft) leder detta till organisering och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetskraften blir även den rörlig, som en effekt av minskad transportkostnad, vilket leder till ett utökat utbyte av idéer och förutsättningar för jämförelser.

Under denna tid har den disponibla inkomsten radikalt förbättrats för industrialismens arbetskraft. Parallellt med detta har infrastrukturen byggts ut, som en effekt av ökade privata och offentliga satsningar som en effekt av den ökade framtidstron och möjligheten genom frigjort kapital (skatteintäkter och förmögenhet). Barnadödligheten går ned, analfabetismen går ned, medellivslängden går upp och människor börjar sträva efter mer än bara mat för dagen. Allt detta kan ses som indirekta effekter av utbyggnaden av järnvägsnätet.

Denna utveckling finns vackert beskriven av F.W. Taylor i dennes tal till amerikanska ingenjörsföreningen från början av 1900-talet. (red: torde vara den här essän: The Principles of Scientific Management) Tanken är att den upplevda konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare baseras på en tankemiss. Oavsett profithunger eller inte så leder den ökande produktiviteten till ökad livskvalitet. En ökad livskvalitet som inte på något sätt står i paritet med den ökande storleken på pengapung hos fabrikören. Genom bättre informering och incentivlönesättning kan vi rädda världen tillsammans.

Låt oss då återvända till Rövarbaronerna som Gustaf så tveksam dömde. I mitt sätt att se på saken så spelar metoden (rövarmentalitet) och den direkta effekten (personlig rikedom) ingen direkt roll. Det etableringen av ett järnvägsnät gjort för människors välbefinnande överglänser vida de misshandlade arbetare som arbetade under slavförhållanden och det värde som dessa herrar undanhöll marknaden (rikedomen). För att fortsätta utmana så kan vi formulera det genom Joseph Stalins ord: ”Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett”.

Denna tankemiss (direkta kontra indirekta) återvänder som jag ser det dagligen, tex i funderingar kring kapitalistiska bödlar i form av finansvalpar eller tex i debatten om att Kamprad tydligen inte var så himla fattig. Den senare av dessa är fantastiskt spännande: Kamprads bolag ser till att ge åtskilliga hundra tusen människor arbete vilket leder till enorma arbetsgivar- och skatteintäkter (från IKEA till skattekonto, en indirekt effekt). Att smita från bolagsskatt på vinst (20%) må vara aningen osolidariskt, men det är inget ovanligt. De flesta bolag jag känner till är noga med att inte betala för mycket skatt. Bland annat eftersom det hindrar dem från att kunna fortsätta växa…

Så, Gustaf min fina vän: Hylla Rövarbaronerna fullt ut. Inte för att de hade rent mjöl i påsen eller för att de var goda människor. Inte för att de lyckades förskansa rikedom som de sedan (i många fall) gav tillbaka till samhället. Hylla dem för att de bidrog till att skapa förutsättningar för dig och mig att ta en öl och snacka om Pragmatismen, utan att vara utslitna till kropp och sinne från ineffektivt rättfärdigt arbete på kolchosfälten.

Share

Svar till Johan 28.11.11

Jag är tveeggad till det tankesätt som Johan framför i sin kommentar till mitt inlägg Mer rövarbaroner. Medan jag skrev ett svar upptäckte jag att kommentar blev allt längre och kunde samlas i ett inlägg istället.

Då inlägget är mitt svar till honom, använder jag tilltalet du.

Träsket, metaforen du använder, är en bra utgångspunkt. Du sjunker sakta ner i någon slags förtvivlan över vägran att tycka, vägran att bedöma. Paniken kommer, frågan vem är jag och framförallt, vad är jag för en människa som inte ogillar den här personen, då vi diskuterar historiska personer. Eller att vända på det: Vägra gilla den gode! Börja grundligt att plocka isär hagiografin. Kill yr idols sjunger Sonic Youth. Böcker om t.ex. Thomas Jefferson, som jag nämnt i några inlägg, lider alla utav denna kamp.

Träskets sugande förtvivlan kommer åter, ju mer du plockar isär. Du står där med alla dessa bitarna i handen och vet inte hur du ska bygga ihop det igen. Jag vill ha en åsikt! Ska man låta sanden falla mellan fingrarna?

Under min resa i Albanien läste jag Camus Människans revolt, en av de viktigaste böcker jag har läst. Han tar upp det jag berör inlägget om räknenissarna, att offren blir oviktiga för resultaten. Vi kämpar ju för något gott. Vems verk består?

Problemet med att ”helgonförklara industrialisterna” är att du, som jag ofta påpekar i våra samtal, glömmer bort dialektiken.

Arbetarnas organisering i facken som industrialisterna fruktade medförde att arbetets alla aspekter blev hälsosammare. De involverade sig i politiken och fick politiker som förde deras talan, som t.ex. Theodor Roosevelt.

Järnvägarna kom till för att man skulle tjäna pengar.

Man såg vinst i att samla ihop landet i en infrastruktur. Jordbrukets utveckling krävde transport, som jag skriver i det första inlägget. Men som jag skriver ändrade man villkoren hela tiden och bönderna kunde inte beräkna hur mycket transporten av vetet skulle kosta och hur mycket vinst de skulle göra.

Värdepapperna vattnades och förmögenheter spreds bland aktieägarna, emedan järnvägen fick förfalla vilket resulterade i olyckor och dödsfall.

Deras  framfart riskerade att förstöra industrinationen USA. Om trustorna hade fått träda i full kraft hade landet stagnerat. Kanske hade många övergett planerna på att emigrera till USA och istället valt Argentina, som då var ett konkurrentland.

För några år sen läste jag en essä i Foreign Policy av Anders Åslund, The hunt for Russia’s riches. I den jämför han oligakerna i dagens Ryssland med rövarbaronerna i 1800-talets sista hälft. Han ser oligarkerna och rövarbaronerna som ett steg i utvecklingen av ett land som USA och Ryssland.

Nu kan man endast som prenumerant läsa den, varpå jakten fick gå vidare.

Istället hittade jag guld, en längre text där Åslund jämför utvecklingen av oligarker i Ukraina och Ryssland med rövarbaronerna i USA. Ladda hem pdf’n som jag kallar Åslund och rövarbaronerna.

Texten begrundar hur Rysslands och Ukrainas ledare ska agera i det postsovjetiska samhället med oligarkerna som tjänade miljarder på sönderfallet, men som också fångade upp industrier och byggde upp dem till framgångsrika företag idag.

Åslund skriver om förutsättningarna för oligarkerna:

Hence, the combination of poor legal systems, large economies of scale and fast structural change naturally leads to the concentration of fortunes of the kind we have seen in oil, metals and railways in the Unites States in the 19th century as well as in Russia and Ukraine today. Therefore, it is difficult to see how a market economy could be introduced under these conditions without generating super-rich businessmen.

Oligarkerna och rövarbaronerna agerade i en situation där de kunde utnyttja laglösheten. Tiderna förändrades och med starka ledare som Putin och Roosevelt kom nya premisser att agera under. Därmed förändrades också sättet de kunde bedriva affärer på.

Nu ska man inte ge dessa två män alltför stor betydelse. I båda fallen kunde media sätta rövarbaronernas/oligarkernas agerande i ljuset, vilket medförde att de tvingades att handla annorlunda.

Att tillägga är att personer som Andrew Carnegie ändrade sitt förfaringssätt tidigare. I västs ögon har Chodorovskij blivit till en martyr.

Jag fortsätter sjunka ner i träsket.

Share

Mer rövarbaroner 24.11.11

In the meantime, the more he studied different economic systems, the more convinced he became of the unique advantages of capitalism for productivity and growth (5:2007),

skriver McCraw i inledningen av sin biografi om ekonomen Joseph Schumpeter, Prophet of innovation.

Under läsning av den eminenta boken The Robber Barons av Matthew Josephson, som jag tidigare introducerat här, begrundade jag inte det innovativa utan kapitalismens förtryckande aspekt. Detta kommer jag även att göra nu.

I USA i slutet av 1800-talet strävade sig en grupp individer till en enorm makt med en hänsynslöshet deras senare filantropiska projekt inte kan förlåta.

För att öka sin makt samlade de sig i en trust med mål att skapa monopol i sina områden: järnväg, stål och olja. Presidenten McKinley mördades 1901 och vicepresidenten Theodor Roosevelt tog över. Sina första år ägnade sig han åt att bekämpa dessa truster. Med mycket gny från herrarna lyckades han.

Hans framgång ska ses i ljuset av misslyckandet 1884 då han som ung politiker fick igenom en lag som sade att cigarrarbetarna skulle få bättre arbetsförhållanden. Hans lag hävdes av domstolen.

Numera är truster och karteller förbjudna i USA.

Andrew Carnegie ska ha sagt att den som dör rik, dör vanärad.

Han sålde sitt stålimperium efter stålkriget mot J.P. Morgan med andra. Ur det skulle trusten U.S. Steel bildas som Roosevelt bröt upp.

På Wikipedias sida om denne man kan man läsa om hur mycket gott han gjorde under sitt leverne.

Redan långt före försäljningen av sitt stålimperium hade Carnegie börjat donera stora summor till olika välgörande ändamål, och som en följd av försäljningen av sina stålintressen lämnade han 1901 affärsvärlden bakom sig och övergick till att på heltid använda sin enorma förmögenhet till olika välgörande ändamål. Andrew Carnegie

Vad som inte står beskrivit är hur skoningslöst han bekämpade sina anställdas kamp för bättre arbetsvillkor.

Josephson skriver angående rövarbaronerna:

Against the threat of labor’s growing might, and its demands which they held intolerable, the barons exerted themselves with promptitude, with tremendous energy and with an unflinching ruthlessness. (361:1934)

De strukturella metoderna var att förenkla och mekanisera arbetet och utveckla maskinerna till att kvinnor, barn och ”outbildade” svarta kunde använda dem. Carnegie hade som policy att anställda nyanlända immigranter eftersom de var billigare och risken var mindre att de organiserade sig.

Ju mer maskinerna utvecklades desto mindre personer behövdes för att driva dem. Kapital frigjordes som kunde användas för hans filantropiska ändamål, men inte till att förbättra bostäderna där hans anställda bodde eller att höja deras löner.

Ett uppfinningsrikt sätt att få tillbaka så mycket som möjligt av lönerna var att affärerna i de usla kvarteren där arbetarna bodde tillhörde företaget och där kunde man handla till osubventionerade priser.

I tider av nedgång fick de bo kvar tills de inte längre kunde betala och blev sen ivägskickade.

Protesterna kring orättvisorna ledde till att arbetarna revolterade.

I Pittsburg ledde ett upplopp som stoppades genom att armén tillkallades och ”with no little bloodshed” kunde man stabilisera situationen.

Carnegie tillät inte att man tog in svartfötter eftersom ”man skall inte stjäla en annan människas jobb. Istället utnyttjade han depressionen 1884-85 till att stänga fabriken, effektivisera maskinerna, för att sedan återanställa till ännu lägre löner och till sämre arbetstider.

På foton av Andrew Carnegie är blicken skarp, i fjärran forskande, skägget är vitt och inramande.

Jag kan inte döma denna man. Han väcker min nyfikenhet.

I inlägget molnigt och vindstilla, där jag diskuterar de amerikanska baserna, nämner jag några av dagens proletärer. Jag refererar till ett reportage i New Yorker, den osynliga armén, där Sarah Stillman berättar om upplopp bland kontraktarbetarna som startat på grund av orimliga förhållanden och att de inte ens fått mat:

On May 1, 2010, in a labor camp run by Prime Projects International (P.P.I.) on the largest military base in Baghdad, more than a thousand subcontractors—primarily Indians and Nepalis—rampaged, using as weapons fists, stones, wooden bats, and, as one U.S. military policeman put it, “anything they could find.” The invisible army

Share

rövarbaronerna 06.11.11

Under en tid har jag läst boken The Robber Barons av Matthew Josephson. Efter en kvick sökning på hans namn visades det sig att det var han som populariserade termen rövarbaron.

Den gavs ut första gången 1934 och presenterar de olika rövarbaronerna som växte sig finansiellt starka efter inbördeskriget 1861-65 i USA.

Termen rövarbaron kommer från att de nya industrialisterna som upptäckte värdet av att kontrollera infrastrukturen liksom medeltidens baroner utnyttjade strategiska platser i Europa för att berika sig.

Efter det industriellt högre utvecklade norr hade besegrat söderns plantageägare kunde man koncentrera sig på att utveckla infrastrukturen i landet med hjälp av järnvägen. Kapital fick man genom järnvägsobligationer man sålde och subventioner från staten.

En enorm investeringsboom och spekulation utvecklades, inte helt olikt dotcom-erans vilda spekulerande, vilket växte sig till en bubbla som sprack. Då liksom den senare bubblan visade det sig att aktiernas värde var starkt upphaussat. Järnvägarna hade, liksom internet, hög potential. Men potentialen kunde inte utnyttjas ännu. Erövrandet av centrala USA hade ännu inte börjat.

Efter bubblan hade spruckit trädde några starka herrar fram ut kaoset, herrar som järnvägsmogulen Jay Gould och storbankiren J.P. Morgan.

Potentiellt värde hade järnvägarna onekligen, även de som byggdes på spekulation. På vissa sträckor tjänade man pengar.

I Pennsylvania hade man upptäckt olja. Oljan var skrymmande och var tvungen att transporteras på järnvägen. Upptäckten av olja hade aldrig kunnat utnyttjas om inte järnvägarna funnits. Järnvägsägarna utnyttjade sin monopolställning till att ta ut hutlösa priser.

I sin iver att tjäna pengar var man skoningslös. I delar av landet drev man bönder ifrån sina gårdar då man ständigt ändrade priserna på transport av vete och andra grödor. Bönder kunde inte längre överleva på sin sådd. Vissa städer var tvungna att överges eftersom järnvägsbyggarna inte blivit tillräckligt pekuniärt smorda. I andra delar byggde invånarna egna järnvägar av fruktan för herrar som Jay Gould.

Rövarbaronerna var inte de barmhärtiga givare som många av dem blev under sina ålderdagar.

Herr Josephson skriver:

One becomes impersonal when at the head of mighty corporate enterprises; one does not feel at close hand the disillusionment or ill-will of the customers, as one might in the days of guilds and mercantile capitalism; one is even less sensitive when one regardsthe customer as an inferior class. 196:1934

Liksom rövarbaronerna under medeltiden drog man sig inte för att ta till våld. Man samlade ihop ligister som fick attackera strejkande arbetare eller konkurrerande ägare. Tilliten till sina konkurrenter var låg.

Herr Josephson skriver:

By the 1880′s all railroads in a competitive field had their pooling arrangements or gentlemen’s agreements with rivals. But the controls upon them were weak; it was not yet clearly established among their ambitious leaders whether they could trust each other and whether it was more profitable to coöperate  with or to blackmail, undermine and wreck their opponents. 189:1934

Under läsningen gör jag inte bara jämförelser med dotcom-erans bubbla utan den kamp om patent som nu pågår mellan de olika mobiltelefonbolagen. Märkligt nog söker kapitalismens tillskyndare monopolets trygghet.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share