Vladslav Ardzinba

Innan jag läste dödsrunan hade jag ingen aning om Vladslav Ardzinba var. På fotot, som New York times publicerade till dödsrunan, Vladislav Ardzinba, Once Led Abkhazia, Dies at 64 ser jag en man jag gärna pratat med. Han verkar lugn och trevlig. Inbjudande och en man som lyssnar och inte vill framhäva sig.

Han var en akademiker som hade forskat om det antika Mellanöstern och mytologi. Under en period av 8 år arbetade han i Moskva på den österländska institution, läser jag på den engelska Wikipedias inlägg om Ardzinba. Av intresse är att han arbetade under Yevgeny Primakov. Denne arbetade för KGB och har hållit sig i toppen av rysk politik under sovjettiden och efteråt.

På den svartvita bilden har han visionära ögon, liksom som om han ser in i fjärran.

Hans karriär förändrades efter 1989. Han återvände till Georgien och blev vald till talman i Abchazien:

A year later he was elected chairman of Abkhazia, an autonomous enclave of ethnically diverse Soviet Georgia on the Black Sea coast. ibib

En tid av konflikter med Georgien gjorde att Ardzinba 1992 proklamerade Abchazien för självständigt. För att skydda sin autonomi betalade han legosoldater för att skydda den lilla regionen. Från Moscow Times dödsruna:

In 1992, Ardzinba proclaimed Abkhazia’s independence, saying he was “strong enough” to fight Georgia, and actively recruited mercenaries from neighboring Chechnya.

Fast att rekrytera legosoldater har alltid sin risk.

One of the recruits was Shamil Basayev, who later led Chechen separatists and was dubbed Russia’s most-wanted terrorist for his leadership in the mass hostage-takings in Moscow’s Dubrovka theater in 2002 and Beslan School No. 1 in 2004. First Abkaz leader Ardzinba dead at 64

Den trevlige mannen på bilderna ovan börjar nu föra en alltmer hänsynslös politik.

By late 1993, after the Georgian Army left Abkhazia, Mr. Ardzinba’s government orchestrated an ethnic cleansing campaign that resulted in the expulsion of about 250,000 ethnic Georgians, more than half of Abkhazia’s population. New York Times

1994 väljs han till president i Abchazien. Med hjälp av Ryssland blir Abchzien en de facto stat. Rita Lundin och Anna Lundin har skrivit en intressant B-uppsats om de factostater där de använder sig av Abchazien som fallstudie, De facto-staters uppkomst och etablering
En fallstudie av de facto-staten Abchazien.

Då jag själv inte visste vad termen betydde innan jag läste uppsatsen vill jag snabbt förklara vad det är för slags stat. Det är områden vilka i praktiken fungerar som självständiga stater men som inte är erkända av det internationella samhället och alltså saknar suveränitet. Andra de factoländer är t.ex. Puntaland i norra Somalia.

Om små länders vara möjliga tyngd har jag skrivit om i inlägget Även dvärgar började små.

Även uppsatsförfattarna tar upp det i en av förklaringarna varför Ryssland stödjer Abchazien:

Genom att stödja Abchazien underminerar Ryssland deras territoriella integritet och försvagar på så vis den georgiska staten.

Georgien berättar de var ett av de första länderna som valde att gå ur unionen efter Sovjets fall.

Längre ner på sidan skriver de:

Dock vill Ryssland inte att Abchazien når fullständig framgång och blir en suverän stat då det kan få implikationer för Ryssland och exempelvis Tjetjenien, som under perioden 1997-1999 mellan de båda krigen fungerade som en de facto-stat.

Uppsatsen är skriven 2007 och mitt inlägg refererar jag till artikeln i New York Times som beskriver Rysslands kamp för att få världssamfundet att erkänna Abchaziens suveränitet, dvs. som ett självständigt land, Abkhazia is recognized – by Nauru.

På bilden till höger är Ardzinba den förste från vänster. Bilden är från Moscow Times dödsruna och visar upp en helt annan sida av den avlidne. Fortfarande har han blicken i fjärran. Det är 1992 och kampen mot Georgien ska inledas. Han drar på munnen, men ler inte. Lyssnar han till det Georgiens dåvarande ledare Eduard Shevardnadzes säger? Man kan nästa tro, med vissheten om det som komma skall, att han fnyser.

2005 steg Ardzinba ned från sin position på grund av den allt sämre hälsan. Han hann se hur Ryssland kämpade för att hjälpa landet till att nå en suverän status.

kardemumma i thé 22.10.11

Jag testade att hälla kardemumma i thét. Jag gillar att krydda kaffe framför allt. Det har jag lärt mig från Orienten. Ingenstans kan kaffe vara så gott som en turkisk mocka, lite socker och kardemumma. Vi får se hur det är i det svarta thét. Till drickandet och skrivandet lyssnar jag på den katalanska duon L’Ham de Foc.

Sen Putin meddelade att han tänkt att ställa upp i presidentvalet i Ryssland har det kommit fram nyheter om att den ryska medelklassen inte längre vill bo kvar i landet.

Första gången jag läste om det var i NYTimes: Putin’s Eye for Power Leads Some in Russia to Ponder Life Abroad.

Putin, skriver journalisten, har varit vid makten i 12 år. Det är en känsla av att utvecklingen har stannat upp som genomsyrar landet. Många ser inga skäl till att stanna kvar.

Från bloggaren Cornucopia hittade jag en länk till en artikel i the Economist som behandlade samma fråga: The mood of Russia, Time to shove off. De beskriver hur den begeisterung som fanns runt sekelskiftet har nu byts i ren pessimism. Ryssarna, skriver man, funderar på att emigrera.

Ryssland har redan problem med folkmängden och om nu medelklassen, de som står för landets utveckling, ger sig av, står landet inför ännu större problem än vad det nu har.

I senaste numret av den tyska Le Monde Diplomatique är ett långt reportage om den ryska vapen industrin, Koloss aus Schrott, Koloss av skrot. I det förnekar journalisten Vicken Cheterian att rysk vapenmakt längre är lika stark som förr. Han berättar om att flera länder som Indien och Venezuela har skickat tillbaka sina vapenleveranser på grund av bristande kvalite. Under georgienkriget pekar han på att trots att de segrade inledde Ryssland en stor reform av arméen. Skälen är flera påpekar han.

Ett är att den georgiska arméen var så mycket bättre utrustad. Det var bara genom stora skillnad mängd krigsmaterial som gjorde att Ryssland gick ut som segrare.

Zwar besaß Russland die Luftüberlegenheit, mehr Truppen und militärische Ausrüstung, doch Georgien verfügte über die bessere Technologie – zum Beispiel T-72-Panzer, die in Tschechien nachgerüstet worden waren, Drohnen aus Israel und moderne Kommunikationssysteme. Technologisch war Russland im Nachteil, nur durch das gewaltige Übergewicht an Material konnten seine Streitkräfte die kleine georgische Armee besiegen. ibid

Jag vet inte vad jag ska tro av det jag läser. Vartåt pekar tendenserna?

Ryssland kämpar om att utveckla sitt inflytande i närområdet. Man lever på sina naturtillgångar. Men lyckas inte med byggandet av sina framtidsstäder. Se t.ex. Innovation, by order from Kreml och Russia Hires Cisco to Build a Silicon Forest, Easier Said Than Done.

Jag stöter på en hel del exil-ryssar i Berlin. De pratar dock ogärna om sitt hemland. De blir stolta när jag berättar om mitt intresse för rysk litteratur, mina försök att lära mig ryska, men försöker jag prata politik tystnar de.

Jag tycker mig se en rädsla att våga diskutera sitt land öppet. Vad det beror på vet jag inte, men förmodar att det är en kvarleva från sovjettiden, dock utan att ha några belägg för påståendet.

Kanske träffar jag fel personer?

I alla fall var kardemumman i thét väldigt gott. Nu ska jag sätta på Enigma, en typisk kallakrigetfilm gjord i USA. Vi får se om den är nåt att ha?

Innan gymmet 18.07.11.

Kanske är det för att jag inte är riktigt sugen på att cykla till gymmet.

I dag är det ryggen som ska tränas och det tycker jag är förbannat tråkigt. Bröstträningen har roligare övningar. Men samtidigt kan det vara att dagens infallsvinkel kom när jag stod och borstade tänderna.

I alla fall skriver jag dagens inlägg innan gymmet och jag lyssnar på Humkrush, norsk nu-jazz.

Efter att ha sett Sju år i Tibet på tyska låg jag i går i soffan och ströläste NY Timesartiklar. Det var snart dags att gå och lägga sig. Jag var trött. E borstade tänderna.

Artikeln som jag i dag ville beröra efter att ha stött på den i går är On the rise in Tajikistan, Islam worries an authoritan government.

Tydligen håller islam på att återvända till det sekulariserade samhället i Tajikistan. Män låter sina skägg växa och lyssnar på predikningar. Det oroar regeringen.

Growing religiosity in Tajikistan and in neighboring former Soviet republics is seen as a threat by the region’s entrenched authoritarian leaders, many of whom have been in power for decades. Unlike the political arena or the media, Islam is a potential font of dissent that, so far, they have been unable to monopolize. ibid

Artikeln är intressant, men problemet är att egentligen är det omöjligt att förstå det som pågår i landet utan att känna till dess historia.

Jag vet personligen ytterst lite om landet. I två böcker som jag ännu inte läst ut har jag lärt mig en del om Centralasien. Den första är Jihad: the rise of militant islam in Central Asia av Ahmed Rashid, en bok som jag läst till hälften i men tänkt läsa ut efter jag avslutat Robert Kaplans bok The ends of the earth: a journey to the frontiers of anarchy, en bok jag tidigare nämnt här och som jag läser en bit i varje dag.

Att jag nämner båda böckerna i ett andetag är att de tar upp den centralasiatiska historien och problematiken.

Länderna skapades av Stalin för att han skulle kunna söndra och härska. Medvetet gjordes gränserna så att folk splittrades, att de blev länder av minoriteter. Folkens historia tog man inte hänsyn till, vilket gjorde att statsklenoder och statsattribut för ett folk befanns i ett annat land. Sovjets och Rysslands agerande i sitt närområde diskuterar jag här.

De centralasiatiska ländernas befolkningar har man systematiskt förtryckt. Kaplan begrundar konflikten mellan demokrati och förtryck i följande citat:

Karimov and others like him are betting that democracy is not the final word in political evolution. The West believes they are wrong. But what if they are right, or even partly right – in their case? For us it’s a matter of principle: for tens of millions threatened by the specter of civil conflict, it is a matter of life and death. 267:1997

Uzbekistans president Islam Karimov besökte Europa i början av året, ett möte som kritiserats av Amnesty.

Så hur ska man bedöma och analysera ett land utifrån en artikel där man inkastas i ett historiskt skeende som vi gör i NY Times artikeln?

Varje liknande artikel som läses måste fungera som en språngbräda in i böcker och andra texter. För förstå vad som i t.ex. Tajikistan sker är utifrån en sådan artikel är omöjligt utan mer redan förvärvad kunskap.

himlen är grå 03.07.11

Efter att ha suttit ett tag och funderat på hur jag skulle kunna göra en graf av funktionen y=2x, försökt göra det i openoffice, sökt efter ett program på internet, tänkte jag att det här orkar jag inte med i dag. Jag har jobbat morgonskiftet och gått upp 04:55. I soffan satt E, läste Shantaram och tuggade på godis. Det fanns ingen inspiration till matematik i dag, trots att det egentligen inte borde vara så svårt.

Istället ville jag nämna något om en analys från Stratfor jag läste till frukosten. Russia, Belarus, Kazakstahn: the custom union deepens. Som jag tog upp i förrgår funderar jag en hel del över Ryssland.

Under Kalla krigets dagar hade man kremlologer som hade som jobb att utröna vad för tankegångar som fanns inne i Kremls salar. Själv läser jag en del och försöker förstå logiken bakom ryska regeringens ageranden.

I Stratfors analys berättar man om den tullunion som Ryssland håller på att skapa med sina grannar, Vitryssland och Kasakstan är de första för att sen utöka avtalet till andra ex-Sovjetiska stater.

…[Russia's] official purpose of the move is to promote two-way trade within the union, in practice it will pull Kazakhstan and Belarus away from the global market and further into Russia’s sphere of influence. ibid

Ryssland är i en intressant position. För 20 år sen var det en del av en jätteunion. Sovjetunionens makt var en av de två maktsfärerna i världen. Under de tjugo år som har gått, har Ryssland sakta arbetat sig tillbaka från botten. Landet har öppnats upp.

De börjar finna sin plats och egentligen skapa sig en ny identitet.

I sitt närområde börjar de försöka få tillbaka en del av den förlorade makten. Nu är det inte hotet om våld som betvingar, utan främst ekonomiska incitament.

Men vad har Ryssland utöver olja, Gazprom, och kärnkraftskunskap, Rosatom, att ge?

Liksom tyska Capital tar Gunnar Littmark upp Rosatom kliv ut i världen som kärnkraftsbyggare, se Pekar Ryssland ut den kortaste vägen till paradiset?.

Uppdatering:

En positiv artikel till unionen hittade jag på Kazakhstan newswire: Kazakhstan, Russia benefit from Kyrgyzstan to join costums union.

Varför stödjer Ryssland Kadyrov?

Jag har blod upp till armbågarna låter titeln till ett reportage i Fokus om Ramzan Kadyrov. Under och efter läsningen av reportaget begrundade jag inte särskilt att Ryssland stöttar denna anakronism, som likt en renässansfurste regerar i Tjetjenien.

I Tjetjenien är hans ord lag. Kadyrovkulten påminner om Stalins dito och överallt i Groznyj syns jättetavlor med hans ansikte. Sedan två år tillbaka är han envåldshärskare i denna lilla ryska delrepublik med en miljon invånare. Efter två krig mot Ryssland är Tjetjenien totalt sönderslaget. Det är en av dessa historiens konstiga nycker att Kadyrov är före detta rebelledare och slogs mot Moskvastyrkorna i det första av krigen mot Ryssland. Han är också son till Achmed Kadyrov, den förre presidenten som dödades i ett bilattentat 2004.

Då jag skrev den här funderingen hade jag precis läst delar av en essä av Fredrik den Store angående Machiavellis bok Fursten (Der Antimachiavelli oder Undersuchungen zum ”Fürsten” von Machiavelli). Fredrik II skriver:

Det finns, skriver Machiavelli, inget säkrare medel att behålla ett land än att förstöra det.

Fredrik konstaterar retoriskt:

Det är det säkraste medlet för att inte behöva frukta en uppresning.

Längre ner polemiserar han och skriver:

Vad har dock denna erövring egentligen åstadkommit?

Två sidor senare skriver han:

Målet för en furste måste därför vara att göra ett land folkrikt och livskraftigt och inte förödat och förstört.

Fredrik den Stores tankar kring Fursten fick mig att åter tänka på Kadyrov och varför Ryssland låter honom husera fritt? Även undrade jag över deras egentliga taktik i Tjetjenien?

Varför söndra och inte följa Fredrik den Stores råd och försöka skapa en blomstrande region?

Min tanke är att Ryssland är egentligen för svagt för att kunna åstadkomma något bättre. För mig intellektuellt känns det irrationellt att försöka åstadkomma en instabil region med mening.

I en debattartikel i New York Times får jag stöd i mina tankar kring Ryssland.

President Dmitri Medvedev has publicly stated that Russia needs to change course if it does not want to end up as a third-world country. Igor Shuvalov, the first deputy prime minister, recently told investors that although Russia had suffered its worse recession in a decade, it would be transformed into a “new country” by 2020 through innovation and investment in “human capital.” Dead-End Russia

Kommer Medvev att kunna ändra kursriktning?

I debattartikeln börjar Fraser Cameron med Putins tid:

The problem is that we’ve heard this before. When Vladimir Putin moved into the Kremlin a decade ago he promised to ensure the rule of law and to tackle corruption. But under his watch there has been no progress toward an independent judiciary, and the corrupt bureaucracy has been allowed to expand.

Sen radar han upp problem på problem. Intressant läsning.

I en artikel i New York Times står det att läsa att Rysslands president Medvedev har utnämnt en ny ledare för Dagestan, delstaten som gränsar i norr till Tjetjenien.

“It is an admission of the fact that the republic is not under control,” Mr. Shvedov said, adding that for decades leading up to Mr. Aliyev’s presidency, leaders in Moscow secured the loyalty of the most powerful of Dagestan’s clans by letting them profit from lucrative, tax-free businesses. Russia appoints new leader for Republic of Dagestan

Utnämnandet av den nya ledaren tycks alltså vara ett försök till stabilitet. Likaså tycks mig Kadyrov vara ett försök till att skapa stabilitet. Frågan jag ställer mig är hur lång tid Ryssland klarar av att upprätthålla kontrollen över dessa områden?

Rysslands svaghet tar sig oroväckande uttryck vilket man kan läsa i DN:

Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev godkände på fredagen en ny militärdoktrin som definierar Natos utvidgning som ett nationellt hot och fastslår Rysslands rätt att använda kärnvapen om landets existens är hotad. Medvedev godkände ny försvarsdoktrin

vatten och naken överkropp 01.07.11

Jag har precis ätit en vegetarisk lasagne jag gjorde i går. Kroppen är trött efter ett pass på gymmet. Jag tränade bröst. Egentligen borde jag vila lite till men jag måste snart i väg och hälsa på en kompis.

Jag läste i går ett förunderlig artikel om hur Ryssland håller på att trackassera Vitryssland, Russia uses its airways, and then its powerlines, to strike at Belarus president. Tydligen börjar de tröttna på Lukachenkos beteende.

Vitryssland är överhuvudtaget ett klurigt land när det kommer till hur man ska hantera Europas enda verkliga diktatur. Radioprogramet Konflikt har gjort ett intressant program om landet, Vitryssland – Dialog eller isolering.

Dock det som förundrar mig mest är Ryssland. Jag har aldrig varit där, vilket mer beror på tillfälligheter än att jag inte skulle vilja. Jag skulle själv vilja kalla mig en russofil. Det är ett land som fascinerar mig. Jag har läst framförallt väldigt mycket litteratur från Ryssland, från Ljeskov till Leonid. Likaså har jag läst en del om landet. Men jag förstår mig helt enkelt inte på det.

Tidigare undran kan läsas här.

Nu är det dags att ge mig i väg så att jag kommer någorlunda i tid.

Risken med Kalla Kriget

I ett refuseringsbrev skrev Jonas Thente att jag tedde mig ”yrvaken”. Jag hade skrivit en entusiastisk essä om Jean
Genet. Han gillade den, men: ”Vad jag menar är att en majestätisk introduktion till Jean Genet minst sagt skulle se yrvaket ut.” Jag blev naturligtvis sur, men efter att ha läst om brevet har jag snarare uppskattat det han skrev. Och naturligtvis hade han rätt.

Även denna gång är jag orolig att jag kommer verka något yrvaken. Det hela grundar sig i en diskussion jag och ”Varghjärta” förde på Peter Hammarbergs blogg Sverige och världen. I kommentaren till Går det inte i Polen kan vi ju alltid försöka i Rumänien… begrundade vi hur man skulle se på relationen mellan Sverige och Ryssland. Efter hundraordslånga kommentarer bad oss Peter att fortsätta diskussionen på min blogg.

Jag måste erkänna att jag var den mindre påläste i diskussionen och fick väl möjligen på pälsen. Jag begrundade skälet till detta, för jag anser fortfarande att jag har rätt. Först dock en sammanfattning. Jag anser att krigen mellan Sverige och Ryssland främst har skett på grund av att Sverige har gett sig in i den ryska maktsfären. För att underbygga den argumentationen gick jag tillbaka till 1200-talet och korstågen, fortsatte fram till stormaktstiden. Varghjärta ansåg att jag stubblade fram.

I går när jag stod i köket och kokade potatis och funderade kom jag på hur ”skadade” vi är i vår historiska uppfattning om relationen till Ryssland på grund av Kalla Kriget. Vi ser helt enkelt Ryssland som det Sovjet det under 1900-talet var. Det är här yrvakenheten ska framhållas då historiker och andra väl pålästa slår sig för pannan över mitt heureka.

Dock är det så att jag ser detta rysshat och ryssmisstro i en mängd inlägg på olika svenska bloggar och det stör mig. Då vi är alltför formade av järnridån. Innan den ryska revolutionen var Ryssland en del av Europa på ett annat sätt än i dag. Europas krig vill jag hellre se som en familjefejd bland kungahusen. Katarina den Stora, som egentligen var tyska, slogs emot Preussen, vilka bidragit till att hon blev Peter III hustru. Gustav III ville göra sig fri och räknade kallt, med stöd från Frankrike, att han kunde stöta sig med ryskan, trots hotet från både Preussen och Danmark. Det var ett enda stort kivande mellan starka personligheter och karaktärer som egentligen hörde ihop. Voltaire var mitt i soppan och var brevvän med allihopa.

Det var förvisso ett nedslag i en 800-årig historia, som säkerligen kan utsträckas ännu längre.

Kalla Kriget ligger som ett bann på oss amatörer när vi läser nyheterna och inte har läst tillräckligt många sansade historiska verk om hur det än gång var.

Fördelen med bloggar är just denna härliga diskussionslust som tar sig uttryck i ovannämnda exempel. Jag gav mig in i en diskussion med för dålig historisk kunskap och var tvungen att börja bläddra i mina uppslagsverk för att inhämta mer kunskap om händelserna och tiderna jag diskuterade.

I alla fall hoppas jag på fortsatt diskussion.

Ryssland störst

Vad ska EU göra utrikespolitiskt med Ryssland? Hur ska vi greppa detta knarkarberoende som vi har av en langare som vet hur han ska utnyttja situationen?

Kjell Aleklett som berättar det på sin eminenta blogg att:

I höst har Ryssland passerat Saudiarabien som världens störta oljeproducent och sedan länge är man världens största producent av naturgas. Om man till detta lägger att Ryssland är en av världens största kolproducenter och att man har stora fyndigheter av uran och vet att det är energi som styr världen borde alla förstå vilken maktfaktor Ryssland kommer att bli i framtiden.

Som tysklandsboende märkte jag förra året av i min kassa hur dyr energin började bli. Vi fick en saftig efterräkning och mina julklappspengar försvann.

Men frågan är större. Ta Rysslands utrikespolitik, där genom vårt beroende, EU tvingas till en alltmer okritisk hållning eftersom vi inte vill förlora vår dagliga dos.

I New York Times läser jag följande intressanta artikel: China Pledges $ Billion to Africa. De kommer även ta bort många av handelshindren. Men det kommer med en liten regel:

Beijing will also remove tariffs on most exports to China from the least-developed African nations that do not have diplomatic relations with Taiwan, and sponsor an array of other programs in health, education, culture and agriculture.

Tänk om vi kommer i samma läge med Ryssland, där vi tvingas acceptera en mängd krav bara på grund av vårat beroende?

I Effekts nyhetsbrev läser jag artikeln Partiernas blåögda syn på Peak Oil.

Oljekrisen förväntas också ändra maktförhållandena i världen. De länder som kan fortsätta exportera olja kommer stärka sin makt. För Tysklands del innebär det att man kommer behöva ta mer hänsyn till Rysslands intressen.

Bloggen Cornucopia? har gjort en undersökning av de svenska partiernas inställning till Peak Oil. Märkligt nog är alla de stora partierna med utan Moderaterna. Här länkar jag till Socialdemokraternas svar: Svar från (s) om Peak oil.

För att få reda på mer om Moderaternas syn på saken sökte jag på deras hemsida, men förgäves. Det närmaste jag kom var en diskussion kring kärnkraft och hur bra det är i pdf-broschyren Sverige utan kärnkraft) samt en diskussion kring naturgas. De skriver:

Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt bränsle, kan ha betydelse under en omställningsperiod, främst i anläggningar inom industrin och för högeffektiv kraftvärme. Av de fossila bränslena är naturgasen det som ger minst negativ miljöpåverkan.

Om naturgas ersätter kol eller olja ger det mindre utsläpp för samma nytta vilket innebär ett mindre behov av utsläppsrätter. Om man kan byta till kärnkraft eller förnyelsebar energi blir det ännu lägre miljöbelastning och skatt. Vad tycker Moderaterna om naturgas?

I det äldre inslaget på Sveriges Radio läser jag:

Men på energimyndigheten tycker oljexpertena inte att det behövs någon nationell plan för var Sverige ska få sin olja ifrån i framtiden. Det kommer oljebolagen och marknaden lösa av sig självt menar de. Oljeeran på väg mot sitt slut?

Miljöpartisten Jakob Lundgren tycker det är fel och uppmanar på sin blogg:

Vi politiker måste våga prata om peak oil mer och måste våga ta mer drastiska åtgärder än vi gör idag. Våga snacka peak oil

Kjell Aleklett förklarar varför Sverige är mindre beroende av Ryssland:

Sverige är ett av de få länderna inom EU som inte är beroende av naturgas från Ryssland och självfallet beror det på vår satsning på kärnkraft.

Jag är ingen vän av kärnkraften och som russofil vill jag hellre se till ett samarbete med Ryssland. På grund av det intresset började jag lära mig ryska, ett väldigt klurigt språk. Men relationen måste bli en vänskap på lika villkor. Frågan är hur Europa kan bli så pass starkt att det är möjligt?

om världshistorien vid skottning

Det hade fallit mycket snö och det var tvunget att skotta parkeringen på hotellet jag jobbar på. Jag och ryskan fick uppdraget. Av henne lär jag mig ryska. Medan vi skottade undrade jag om hon visste varför Tyskland heter Germania på ryska, emedan tyska heter nemechkij. Hon visste inte. Jag föreslog att det kunde vara av ett historiskt skäl, liksom Sverige på andra språk heter Sweden, Schweden osv. på grund av att man utgick från det gamla namnet Svitjod. Hon sa att det kanske stämde, men visste inte.

Jag frågade om Putin och hon svarade undvikande att han var väl bra. (Jag pratar med många gäster om dagshändelser i deras länder jag undrar över. Fördelen med att jobba på hotell är att man kan fråga människor direkt från länderna det sker i och deras intryck brukar skilja sig från tidningarnas. Ibland är det riskabelt, mer om det nedan.) Hon berättade att hon var egentligen från Georgien. Genast skämtade jag om att Stalin var därifrån. Och Berija, skrattade hon. Bara hjältar, fortsatte jag skämtandet.

Då kom hon in på något allvarligare. Hon var nämligen både georgier och ryss. Som barn, berättade hon, spelade det ingen roll vad man var. Vi lekte med alla. (Hon växte upp under sovjettiden). Ingen undrade vad man var för någon. Men sen Georgien blev självständigt blev det plötsligt väldigt viktigt. Sydossetien började bråka. Jag förstår inte varför.

Jag blev väldigt förvånad över det hon sa. Sån naivitet! Läs t.ex. vad DN skrev i ett reportage för två år sen:

Mer än tre månader har gått sedan femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland. Men avtalets kanske viktigaste punkt – att den ryska militären ska dra sig tillbaka till sina ställningar före den 7 augusti – är inte uppfylld. I stället har den ryska krigsmakten mångdubblat sin närvaro, från cirka 500 man till mer än 7.000. Dessutom har den ryska armén expanderat ockupationen till ett område som går långt utöver vad de sydossetiska separatisterna kontrollerade före den 7 augusti. (EU stöter på rysk patrull i Georgien)

Senare begrundade jag det hon sagt och kom på att sådan naivitet har jag bara hört från amerikanare. De förstår inte heller varför många icke-amis inte bara gillar dem. Eller hur ett terrorister kunde komma på tanken att vilja spränga amis i luften. Jag tror det är brist på förståelse av omvärlden som kommer kanske från för mycket propagandaknarkande.

Efter en stunds funderande på vad jag skulle svara på hennes kommentar. Sen sa jag att jag förstod det ganska väl med tanke på hur Stalins gränsritande i Kaukasus var enbart för att slå split, hur det tog ihjäl ett par miljoner bönder i Ukraina. Jo, svarade hon, men varför bryr sig vanliga människor om sådant? (t.ex kunde man läsa för ett halv år sen i DN artikeln Rebeller dödade i Kaukasus.)

Men människor gör det, kontrade jag och berättade om den cypriotiska gästen jag hade mött någon dag tidigare. Jag hade berättat för honom att jag varit på ”Kibris”, fast på den turkiska sidan och inte den grekiska och att jag tyckte det varit jättefint. När han hade gått, undrade min turkiska kollega om jag hade märkt att cyprioten inte hade svarat när jag hade använt det turkiska namnet på Cypern. Naivt hade jag trott att en tjugoåring inte skulle bry sig om det som hänt på 70-talet. Hon hade varit lika nöjd som han missnöjd med att jag hade sagt ”Kibris”.

Historien, sa jag till ryskan, är ständigt närvarande.

Vi skottade vidare under tystnad.

även dvärgar började små

En vän till mig är Tysklands ambassadör i furstedömet Forte São José. Har du inte hört talas om detta lilla furstendöme? Bli inte besviken, ty det är endast ett litet fort i Funchals hamn på Madeira. De enda medborgarna är familjen Barros. Det var fursten själv, Prins R. Renato Barros som utnämnde min vän till ambassadör. Jag drog något på munnen när han berättade det för mig, men kanske borde jag äta citron istället.

För över ett halvår sen läste små ingresser New York Times om hur Ryssland betalar små länder i Oceanien för att erkänna Sydossetien, en utbrytarrepublik i Georgien som vi kunde läsa om i dagstidningarna för lite över ett och ett halvt år sen. Ett exempel är från Aftonbladet, med den dramatiska titeln Nära fullt krig mellan Georgien och Ryssland.

The tiny Pacific island nation of Nauru has established diplomatic relations with South Ossetia, becoming the fourth country to regard the separatist enclave as a sovereign country, rather than part of Georgia, Eduard Kokoity, South Ossetia’s president, announced on Wednesday. A diplomatic Advance for South Ossetia

I samma artikel står det att de andra två länderna som gått med på det är, förutom Ryssland, Nicaragua och Venezuela. Nauru vill ha 50 miljoner för favören. Men det är inte nog med det. Nauru erkänner även Abchazia.

New York Times skriver i artikeln Abkhazia is recognized – by Nauru:

A new player has emerged in the roiling political theater of the Caucasus: the tiny, destitute Pacific island nation of Nauru, which on Tuesday became the fourth country to formally establish diplomatic relations with Abkhazia, effectively recognizing its sovereignty.

I artikeln står även att läsa att de har erkänt Taiwan, vilket kommer att göra Kina sura (läs t.ex. artikeln China pledges $ 10 Billion to Africa, där det står: nations that do not have diplomatic relations with Taiwan). Avslutningsvis kommer en kommentar från Sergei Markedonov från artikeln Abkhazia…:

“There is no question of morality here,” Mr. Markedonov said. “It’s the smallest country in the world. It has no potential, just to trade in independence. Independence is a commodity — people will trade it.”

Taiwan är ett intressant exempel på en stat som utnytjades av USA under Kalla Kriget. Länge fick inte Kina någon plats i säkerhetsrådet i FN. Där satt Taiwan. Inte förrän Kissinger och Nixon erkände Kina försvann Taiwans permanenta plats i säkerhetsrådet och Kina fick träda in. Kommer Nauru få en lika viktig roll? Det tror jag inte. Men betänk likväl att när lilleputtarna gick samman fick de Gulliver på fall.

The Economist gör en exposé över olika mikrostater och mikronationer i den underhållande essän Castles in the air.

Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: Ryssland