En medelålderskvinna kom in i foajén till hotellet där jag jobbar. Det syntes att hon var nervös. Hon kom fram till receptionen och sa att hon skulle träffa chefen för städerskorna, fru P. Jag visade henne vägen. Hon hade en slöja på sig.
Dagen efter gick jag upp till ett av hotellrummen. Jag skulle kontrollera om telefonen fungerade. I rummet var den nya städerskan och jobbade. Nu hade hon ingen slöja på sig. Jag frågade förvånat varför hon hade tagit av sig den. Hon svarade att hon inte fick ha på sig den för fru P.
Jag blev förvånad och gick ner till receptionen och ringde till henne och frågade varför hon inte fick ha på sig slöjan. Jag såg mig som mångkulturens förkämpe. Nu jävlar skulle jag ställa upp för invandrarna.
Jag bör tillägga är att jag och fru P har en bra relation.
Fru P, inledde jag stridskraftigt, hur kommer det sig att den nya inte får ha på sig slöjan när hon städar?
Det är emot lagen, svarade hon.
Är det? I Tyskland råder dock religionsfrihet. Vi är ju inte i Frankrike.
De är anställda av företaget och är representanter för företaget, svarade hon.
Efter telefonsamtalet, som pågått längre än jag återger här, frågade jag min närmaste chef och huvudansvarig för hotellet, fru S, om det stämde att städerskor inte fick jobba med slöja.
Struntprat, svarade hon.
När jag slutade för dagen gick jag för att byta om. Omklädningsrummet och städerskornas kontor är i samma rum.
Du, sa fru P när hon såg mig, ska veta vad du har ställt till med.
Vadå?
Fru S kom och gav mig en riktig avhyvling på grund av dig. Hos oss sa fru S får alla ha på sig slöja om dom vill när de jobbar.
Det var inte meningen att ge dig problem, svarade jag.
Det vet jag, suckade hon.
Jag ville bara veta om det stämde som du hade sagt, urskuldade jag mig.
Jag, sa fru P, pratade med fru M (den nya städerskan) om slöjan och hon sa att det var okej att jobba utan. Dessutom var det för svettigt att ha på sig den medan hon jobbade tyckte hon.
Det gav mig en tankeställare och delvis tror jag det beror på oförståelsen för slöjan i vår kultur. Den var en del av vår kultur. För i tiden gick ingen ärevärdig kvinna utan en sjalett som täckte håret. Ett enkelt exempel är Alma, Emil i Lönnebergas mor. Men samtidigt vill jag inte blanda i hop kulturer.
Slöjan och sjaletten har olika symbolik då den kommer från olika kulturer. Dessutom har de olika slöjorna från de muslimska länderna olika betydelse. Burqan var t.ex. ett sätt för kvinnor att komma ut utanför hemmet. I kolonialkrigets Algeriet var den en protestsymbol mot kolonialherren Frankrike. I Nador en symbol för en ärevördig kvinna. Bland beduinerna i Egypten är den ett sätt att visa på vilken ställning man hade i samhället.
Nu menar jag inte att vi alla ska bli hobbyantropologer och förstå klädattributs olika symbolik, snarare är tanken att vi inte ska vara så snara att döma och framför allt inte lägga oss i folks klädsel. Samtidigt fanns det en poäng i fru Ps resonemang. Arbetsplatser har klädkoder man bör följa. Vi i receptionen har t.ex. på oss kostym. De med piercing i ansiktet tar ut sina metallattiraljer innan de inleder ett pass.
Om man på grund söker ett jobb på en arbetsplats med en konservativ klädkod, då kan man inte förvänta sig att få jobb om man har tuppkam. Det samma gäller med slöjor. Men, i den debatten måste man fråga sig varför man vill tillåta eller inte en slöja. Om ett hotell anser att personal med slöja kan verka stötande mot konservativa gäster, bör de ha rätt att kunna fatta ett sådant beslut.
För mig är denna folkvandringens tid en intressant tid. Närliggande kulturer har gnidits mot varandra i långa tider. De har anpassat sig till varandra och symboliskt särskiljts från varandra. Nu kommer nya kulturmöten bland folk som inte har möts innan utöver genom handelsförbindelser och i internationella kuststäder.
Jag har skrivit förr om slöjan. Ett exempel är Alla dessa slöjor.
