Den amerikanska filosofen Charles Sanders Pierce (1939-1914) brukar ses som grundarna till den inriktning som blev pragmatismen. I essän The Fixation of belief begrundar han hur vi kommer fram till giltiga slutsatser. Frågan är dock vad en god slutsats är och det är här meningarna går isär.

Pierce utgår från hur vi resonerar oss fram till en bärande slutledning, dvs. vilken metod vi väljer. I essän föreslår han fyra. Men innan jag kommer till dem vill jag citera hans utgångspunkt:

The object of reasoning is to find out, from the consideration of what we already know, … something else which we do not know… Consequently, reasoning is good if it be such as to give a true conclusion from true premisses, and not otherwise. ibid

Det finns följaktigen ett etos i undersökning, vilket man inte bör glömma bort när jag nu nämner de olika metoderna:

• Den aprioriska metoden (The method of apriori)
• Den orubbliga metoden (The method of tenacity)
• Den auktoritära metoden (The method of authority)
• Den vetenskapliga metoden (The metod of science)

De fyra metoderna har sina olika fördelar. Den aprioriska metoden har den fördelen att dess bekväma slutsatser. Vi anammar de slutsatser som ligger oss närmast till hands. Sålunda behöver vi inte heller se alltför kritiskt på resultaten av våra slutsatser.

Ett förskräckligt men talande exempel på det läste jag idag i historikern Niall Fergusons bok Empire: How Britain made the world. De brittiska nybyggarna i det som en dag skulle bli U.S.A. kom inte till obebott land. Indianerna var där. De flesta av dem dog inte av de krigståg som man organiserade utan av sjukdomar. För nybyggarna var det ett tecken på att Gud var med dem. En betryggande slutsats för att fortsätta sin expansion.

Den auktoritära metoden skriver Herr Pierce kommer alltid att styra majoriteten. Man anammar helt enkelt den härskande tron. Det är praktiskt för regimer och för den enskilde. Problemet som kan ske är dock då resonemanget leder till andra slutsatser än den rådande.

Ett intressant exempel är de slutsatser som Ivan Petrovitj Pavlov (1849-1936) kom fram till under sina experiment med hundar. Genom betingning kunde man forma hundarna till olika reaktioner. Det tyckte den sovjetiska regimen var praktiskt och ansåg att man kunde anamma det ideologiskt på undersåtarna. Att bli en perfekt medborgare kom ur uppfostran. Man betingades till att bli en god medborgare.

Man kan inte lära gamla hundar att sitta är ett ordspråk som beskriver den orubbliga metoden.

Pierce skriver själv:

[M]ost of all I admire the method of tenacity for its strength, simplicity, and directness. /…/ It is impossible not to envy the man who can dismiss reason, although we know how it must turn out at last.ibid

Har man en gång kommit fram till något som man anser håller, som fungerar, varför ska man då ändra åsikt? Jag själv som är en argumentativ person upptäcker ofta att jag stöter på patrull när jag begrundar i samtal andra konklusioner än redan givna.

Det intressanta är att många av de som anammar den orubbliga metoden tycks fästa sig känslosamt vid sina slutsatser. Det kan bli riktigt läskigt när man högt begrundar rätten till abort eller legalisering av droger eller prostitutionens fördelar för diskussionens skull. Nu är det ju främst etiska frågor och där kan man tveka kring folks hängivna argumentation.

Herr Pierce föredrar trots de andra metodernas fördelar emellertid den vetenskapliga metoden. I den utgår man från fakta. Utifrån de fakta som presenteras kommer man fram till en bärande tes. Denna tes måste dock ständigt vara beredd att möta sin antites. Efter mycket möda når man fram till en syntes.

Finns det ett genuint sökande efter sanning? Frågan är intressant för alltför många av oss följer nervernas vanor och är sällan beredda att ifrågasätta alltför nedbrytande sin världsbild.

För de som trots allt hänger sig till den vetenskapliga metoden, dvs. det fåfänga försök att söka sanningen, kommer endast i korta stunder, oftast under drogers påverkan, att känna sig riktigt säker på sin sak.

Låt mig avsluta detta inlägg med ännu en av Herr Pierces underbara formuleringar:

The person who confesses that there is such a thing as truth, which is distinguished from falsehood simply by this, that if acted on it should, on full consideration, carry us to the point we aim at and not astray, and then, though convinced of this, dares not know the truth and seeks to avoid it, is in a sorry state of mind indeed. ibid