Det hade fallit mycket snö och det var tvunget att skotta parkeringen på hotellet jag jobbar på. Jag och ryskan fick uppdraget. Av henne lär jag mig ryska. Medan vi skottade undrade jag om hon visste varför Tyskland heter Germania på ryska, emedan tyska heter nemechkij. Hon visste inte. Jag föreslog att det kunde vara av ett historiskt skäl, liksom Sverige på andra språk heter Sweden, Schweden osv. på grund av att man utgick från det gamla namnet Svitjod. Hon sa att det kanske stämde, men visste inte.
Jag frågade om Putin och hon svarade undvikande att han var väl bra. (Jag pratar med många gäster om dagshändelser i deras länder jag undrar över. Fördelen med att jobba på hotell är att man kan fråga människor direkt från länderna det sker i och deras intryck brukar skilja sig från tidningarnas. Ibland är det riskabelt, mer om det nedan.) Hon berättade att hon var egentligen från Georgien. Genast skämtade jag om att Stalin var därifrån. Och Berija, skrattade hon. Bara hjältar, fortsatte jag skämtandet.
Då kom hon in på något allvarligare. Hon var nämligen både georgier och ryss. Som barn, berättade hon, spelade det ingen roll vad man var. Vi lekte med alla. (Hon växte upp under sovjettiden). Ingen undrade vad man var för någon. Men sen Georgien blev självständigt blev det plötsligt väldigt viktigt. Sydossetien började bråka. Jag förstår inte varför.
Jag blev väldigt förvånad över det hon sa. Sån naivitet! Läs t.ex. vad DN skrev i ett reportage för två år sen:
Mer än tre månader har gått sedan femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland. Men avtalets kanske viktigaste punkt – att den ryska militären ska dra sig tillbaka till sina ställningar före den 7 augusti – är inte uppfylld. I stället har den ryska krigsmakten mångdubblat sin närvaro, från cirka 500 man till mer än 7.000. Dessutom har den ryska armén expanderat ockupationen till ett område som går långt utöver vad de sydossetiska separatisterna kontrollerade före den 7 augusti. (EU stöter på rysk patrull i Georgien)
Senare begrundade jag det hon sagt och kom på att sådan naivitet har jag bara hört från amerikanare. De förstår inte heller varför många icke-amis inte bara gillar dem. Eller hur ett terrorister kunde komma på tanken att vilja spränga amis i luften. Jag tror det är brist på förståelse av omvärlden som kommer kanske från för mycket propagandaknarkande.
Efter en stunds funderande på vad jag skulle svara på hennes kommentar. Sen sa jag att jag förstod det ganska väl med tanke på hur Stalins gränsritande i Kaukasus var enbart för att slå split, hur det tog ihjäl ett par miljoner bönder i Ukraina. Jo, svarade hon, men varför bryr sig vanliga människor om sådant? (t.ex kunde man läsa för ett halv år sen i DN artikeln Rebeller dödade i Kaukasus.)
Men människor gör det, kontrade jag och berättade om den cypriotiska gästen jag hade mött någon dag tidigare. Jag hade berättat för honom att jag varit på ”Kibris”, fast på den turkiska sidan och inte den grekiska och att jag tyckte det varit jättefint. När han hade gått, undrade min turkiska kollega om jag hade märkt att cyprioten inte hade svarat när jag hade använt det turkiska namnet på Cypern. Naivt hade jag trott att en tjugoåring inte skulle bry sig om det som hänt på 70-talet. Hon hade varit lika nöjd som han missnöjd med att jag hade sagt ”Kibris”.
Historien, sa jag till ryskan, är ständigt närvarande.
Vi skottade vidare under tystnad.
