Funderingar från fåtöljen

om världshistorien vid skottning

Det hade fallit mycket snö och det var tvunget att skotta parkeringen på hotellet jag jobbar på. Jag och ryskan fick uppdraget. Av henne lär jag mig ryska. Medan vi skottade undrade jag om hon visste varför Tyskland heter Germania på ryska, emedan tyska heter nemechkij. Hon visste inte. Jag föreslog att det kunde vara av ett historiskt skäl, liksom Sverige på andra språk heter Sweden, Schweden osv. på grund av att man utgick från det gamla namnet Svitjod. Hon sa att det kanske stämde, men visste inte.

Jag frågade om Putin och hon svarade undvikande att han var väl bra. (Jag pratar med många gäster om dagshändelser i deras länder jag undrar över. Fördelen med att jobba på hotell är att man kan fråga människor direkt från länderna det sker i och deras intryck brukar skilja sig från tidningarnas. Ibland är det riskabelt, mer om det nedan.) Hon berättade att hon var egentligen från Georgien. Genast skämtade jag om att Stalin var därifrån. Och Berija, skrattade hon. Bara hjältar, fortsatte jag skämtandet.

Då kom hon in på något allvarligare. Hon var nämligen både georgier och ryss. Som barn, berättade hon, spelade det ingen roll vad man var. Vi lekte med alla. (Hon växte upp under sovjettiden). Ingen undrade vad man var för någon. Men sen Georgien blev självständigt blev det plötsligt väldigt viktigt. Sydossetien började bråka. Jag förstår inte varför.

Jag blev väldigt förvånad över det hon sa. Sån naivitet! Läs t.ex. vad DN skrev i ett reportage för två år sen:

Mer än tre månader har gått sedan femdagarskriget mellan Geor­gien och Ryssland. Men avtalets kanske viktigaste punkt – att den ryska militären ska dra sig tillbaka till sina ställningar före den 7 augusti – är inte uppfylld. I stället har den ryska krigsmakten mångdubblat sin närvaro, från cirka 500 man till mer än 7.000. Dessutom har den ryska armén expanderat ockupationen till ett område som går långt utöver vad de sydossetiska separatisterna kontrollerade före den 7 augusti. (EU stöter på rysk patrull i Georgien)

Senare begrundade jag det hon sagt och kom på att sådan naivitet har jag bara hört från amerikanare. De förstår inte heller varför många icke-amis inte bara gillar dem. Eller hur ett terrorister kunde komma på tanken att vilja spränga amis i luften. Jag tror det är brist på förståelse av omvärlden som kommer kanske från för mycket propagandaknarkande.

Efter en stunds funderande på vad jag skulle svara på hennes kommentar. Sen sa jag att jag förstod det ganska väl med tanke på hur Stalins gränsritande i Kaukasus var enbart för att slå split, hur det tog ihjäl ett par miljoner bönder i Ukraina. Jo, svarade hon, men varför bryr sig vanliga människor om sådant? (t.ex kunde man läsa för ett halv år sen i DN artikeln Rebeller dödade i Kaukasus.)

Men människor gör det, kontrade jag och berättade om den cypriotiska gästen jag hade mött någon dag tidigare. Jag hade berättat för honom att jag varit på ”Kibris”, fast på den turkiska sidan och inte den grekiska och att jag tyckte det varit jättefint. När han hade gått, undrade min turkiska kollega om jag hade märkt att cyprioten inte hade svarat när jag hade använt det turkiska namnet på Cypern. Naivt hade jag trott att en tjugoåring inte skulle bry sig om det som hänt på 70-talet. Hon hade varit lika nöjd som han missnöjd med att jag hade sagt ”Kibris”.

Historien, sa jag till ryskan, är ständigt närvarande.

Vi skottade vidare under tystnad.

Share

även dvärgar började små

En vän till mig är Tysklands ambassadör i furstedömet Forte São José. Har du inte hört talas om detta lilla furstendöme? Bli inte besviken, ty det är endast ett litet fort i Funchals hamn på Madeira. De enda medborgarna är familjen Barros. Det var fursten själv, Prins R. Renato Barros som utnämnde min vän till ambassadör. Jag drog något på munnen när han berättade det för mig, men kanske borde jag äta citron istället.

För över ett halvår sen läste små ingresser New York Times om hur Ryssland betalar små länder i Oceanien för att erkänna Sydossetien, en utbrytarrepublik i Georgien som vi kunde läsa om i dagstidningarna för lite över ett och ett halvt år sen. Ett exempel är från Aftonbladet, med den dramatiska titeln Nära fullt krig mellan Georgien och Ryssland.

The tiny Pacific island nation of Nauru has established diplomatic relations with South Ossetia, becoming the fourth country to regard the separatist enclave as a sovereign country, rather than part of Georgia, Eduard Kokoity, South Ossetia’s president, announced on Wednesday. A diplomatic Advance for South Ossetia

I samma artikel står det att de andra två länderna som gått med på det är, förutom Ryssland, Nicaragua och Venezuela. Nauru vill ha 50 miljoner för favören. Men det är inte nog med det. Nauru erkänner även Abchazia.

New York Times skriver i artikeln Abkhazia is recognized – by Nauru:

A new player has emerged in the roiling political theater of the Caucasus: the tiny, destitute Pacific island nation of Nauru, which on Tuesday became the fourth country to formally establish diplomatic relations with Abkhazia, effectively recognizing its sovereignty.

I artikeln står även att läsa att de har erkänt Taiwan, vilket kommer att göra Kina sura (läs t.ex. artikeln China pledges $ 10 Billion to Africa, där det står: nations that do not have diplomatic relations with Taiwan). Avslutningsvis kommer en kommentar från Sergei Markedonov från artikeln Abkhazia…:

“There is no question of morality here,” Mr. Markedonov said. “It’s the smallest country in the world. It has no potential, just to trade in independence. Independence is a commodity — people will trade it.”

Taiwan är ett intressant exempel på en stat som utnytjades av USA under Kalla Kriget. Länge fick inte Kina någon plats i säkerhetsrådet i FN. Där satt Taiwan. Inte förrän Kissinger och Nixon erkände Kina försvann Taiwans permanenta plats i säkerhetsrådet och Kina fick träda in. Kommer Nauru få en lika viktig roll? Det tror jag inte. Men betänk likväl att när lilleputtarna gick samman fick de Gulliver på fall.

The Economist gör en exposé över olika mikrostater och mikronationer i den underhållande essän Castles in the air.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share