för äventyrlig 22.03.12

Tvivlande studerade han personen han pratade med. Blicken hade något finurligt, som om han visste bättre. Håret var tunt och vitt. Han hade levt länge, rörde sig långsamt och grävde med en lång lillfingernagel i örat.

Till Berlin hade han kommit för att lösa en konflikt med en hyresgäst. De bråkade inför tinget om 800 €.

Jag frågade om det verkligen lönade sig?

Det tyckte han, trots att utkomsten av rättegången var oviss. Den som förlorar får betala. Till det kom hotelkostnader och mat.

Jag hade svårt att förstå syftet, utöver viljan att vinna.

Jag hade väckt hans nyfikenhet.

Vad gjorde jag, en svensk, på ett tyskt hotell?

Det är en del av din utbildning, konstaterade han.

Nä, svarade jag.

Så du arbetar bara här?

Ja.

Det var svårt att begripa för honom. Jag måste ha något annat skäl, ansåg han.

Det roade mig att verka mystisk och det irriterade honom.

Du är en äventyrare, sa han. Ingen tysk skulle göra det du gör. De gör sin utbildning, skaffar sig ett bra jobb och tänker på pensionen. Beteckningen äventyrare uttryckte hans misstycke.

Hur ska du klara dig?

Mina kollegor, som roat hade lyssnat, skrattade när han hade gått.

Du är en riktig förlorare Gustaf, skojade de.

Dagen efter kom han ner igen och vi pratade om fastighetsmarknaden i Berlin.

Han kunde inte undvika att ge mig rådet att satsa på informatik. Jag svarade att det inte passar alla.

Jag förblev en gåta för honom.

Minnet av mannen väcktes när jag läste en kommentar i FAZ av historikern Yehuda Bauer angående en bok av Götz Aly, Warum die Deutschen, warum die Juden, Varför tyskarna, varför judarna, som väckt debatt i Tyskland.

I den begrundar Aly varför förintelsen skedde just i Tyskland och boken beskriver judarnas historia i Tyskland mellan 1880 och 1933.

Tyskland var ett nytt land 1880. Det hade enats efter att ha bekrigat, Danmark, Österrike och Frankrike. Preussen hade vunnit över de andra tyska furstendömen och länder. Det som Fürst von Metternich hade fruktat hade skett, Lilltyskland hade uppstått. Se inlägget Dunkelt regn.

Det var oenat land påbörjade nationaliseringens arbete. Den industrialiella revolutionen nådde äntligenTyskland i och med enandet.

I denna bryttid var minoriteter bättre anpassade, skriver Aly enligt Bauer i debattartikeln, Götz Aly hat nicht nur gute Quellen, Götz Aly har inte bara goda källor (ej online). Judarna kunde läsa och skriva. De hade inriktat sig på handel och hantverk och de var intellektuellt uppmärksamma.

I tider av omvälvning krävs nya strategier. Vissa har bättre grundförutsättningar för att kunna följa vågernas färd. Andra missar våg på våg. Enligt Aly, och det är det som kontroversen med boken bygger på, så var tyskarna avundsjuka på judarnas framgång och det ledde till förintelsen.

I boken Shadows of war, berättar antropologen Carolyn Nordstrom, om hur kvinnor förbättrar sin situation i Afrika söder om Sahara. Det sker i olika steg där det första steget är att utnyttja prisskillnader på marknaden och att sälja en produkt till en liten vinst, som i sin tur sparas för att kunna utveckla till ett allt större handelsverk. Det är få som blir framgångsrika, men strategin finns där och följs träget.

Världen vi lever i är omvälvande. Det är en spännande tid. Den som har lyckats illustrera den bäst för mig är William Gibson boken Virtual Light.

Dess stålskelett och tvinnade senor var vilse i en anhopning av drömmar: tatueringsverkstäder, spelarkader, dunkelt upplysta bås med travar av sönderfallande tidskrifter, fyverkeriförsäljare, försäljning av fiskeagn, vadslagningsbyråer, sushikiosker, pantbanker utan tillstånd, örtmedicinförsäljare, frisörer, barer. Kommersiella drömmar, oftast belägna på vägbanor där fordonstrafiken förr gått fram.

ta sig igenom nätet 26.01.12

Christian Wulff, Presidenten i Tyskland, är sen en tid illa ute. Jag har roat följt det som händer.

Presidenten i Tyskland har ingen makt. Han är en representant för landet, lite som Sveriges monark. Till skillnad från i Sverige får han uttala sig politiskt och är också menad att göra det. Han är Tysklands samvete. Det är viktigt att han är tillförlitlig och har gott omdöme.

Wulff har de sista månaderna visat att han varken är tillförlitlig eller har gott omdöme.

Grunden till spektaklet är att Wulff lånade pengar till sitt hus. Han fick göra det väldigt förmånligt.

Pressen började fråga sig hur det kunde komma sig. Framför allt boulevardtidningen Bildzeitungen hade under en tid undersökt frågan. BZ är en tidning som Wulff egentligen har haft ett gott förhållande till.

Wulff fick reda på undersökningen och blev arg och ringde till chefredaktören. Denne svarade inte och istället vräkte han ur sig en svada på telefonsvararen, där han bl a sa att om de publicerar undersökningen skulle han hota med krig. Han passade även på att ringa till två andra tidningar och talade även där in på telefonsvararen vad han tyckte och tänkte.

Dagen efter berättade tidningarna om detta för sina läsare och cirkusen var igång.

För att dämpa stämningen ställde han upp i en teveintervju där han skulle ställa allt till rätta. Den gick inte i livesändning. Där förnekande han att han hade hotat med krig.

BZ skrev nästa dag, att för att reda ut frågan om vad han egentligen hade talat in på telefonsvararen, kunde de gärna publicera avskriften av det han hade sagt.

Wulff avböjde.

I DN kan man läsa en saklig och informativ presentation av händelserna, Tysklands president i blåsväder. I Der Spiegel kan man läsa en suverän och bitsk artikel om Wulffaffären, Der Top-Klient.

För mig som utlänning är det intressant att följa Wulff-affären eftersom man får en inblick i landet samhälle. Man står där vid grinden och vill förstå vad som pågår i landet och så sker något a’la Wulff och man börjar nysta och begrunda och får sig en rikare bild av vad för land man bor i.

Som utlandssvensk har jag följt olika liknande affärer i Sverige genom utländsk press. Framför allt affären med Sveriges kung var amusant eftersom det verkade som ingen av de utländska kommentatorerna förstod det egentliga problemet. Visserligen presenterade man fallet som det var, men samtidigt fanns det en undran över vad som verkligen pågick.

En kung som har en älskarinna… Och? Har inte kungar i alla tider haft det? Eller sovrumsaffären med Assange, där Sverige blir ett land med märkliga sängkammarlagar.

Jag har följt turerna kring Juholt med ett halvt öga. Han har länge varit under den den svenska pressens lupp. Drevkarlarna, som Crister Enander kallar pressen på sin FB-sida. Schibsted placerar han i en konspirationsteori där de är ute efter att trycka ner vänstern.

Enligt Enander och andra behandlas vänsterns Juholt hårdare än högerns Bildt. Jag är inte så säker.

Två jämförelser analyser i svenska pressen angående de båda är intressanta. Läs och begrunda Därför sitter Bildt säkert i Veckans Affärer och Peter Wolodarskis kommentar Det började i Libyen i DN.

Själv ser jag likheter med Wulff och Juholt. Båda tycks se sig som offer för den tredje makten, istället för att ta ansvar för sitt eget handlande.

Han håller inte med 23.01.12

På bordet stod en gryta med vita bönor, på tallrikarna upplagt knaperstekt bacon, nürnbergkorvar, inlagd purjolök och nystekt potatis. Ett flätat russinbröd med påströdda mandelflarn låg fortfarande ouppskuret mellan oss. Till drack vi stora koppar kaffe. Det var en riklig frukost.

Michael H och jag diskuterade det tyska traumat, Andra Världskriget.

Jag berättade om mina funderingar att Andra Världskriget används av den tyska intelligentians för att hålla tillbaka dagens Tyskland. Om det skrev jag här, då i relation till trehundra årsdagen av Fredrik II som är i morgon.

Han tystnade och funderade.

Jag och Micha har börjat skriva en gemensam självbiografi. Den är i brevform. Två av mina brev kan man läsa på min facebooksidas anteckningar. De är på tyska.

Det är främst en intellektuell biografi, där vi begrundar efterkrigstidens Europa utifrån hans och mitt liv och det som skett sen murens fall.

Igår lyssnade jag på hans idéer och jag fick svindel. Det finns så mycket jag måste lära mig och begrunda.

Grundfrågan som ställs är den intellektuelles situation i ett diktatoriskt samhälle. Det tar jag upp i ”anteckningarna”.

Hur ska jag som växte upp i västvärldens frihet kunna förstå vad det innebär att stå för sin åsikter och riskera fängelse och ond bråd död?

Att försöka förstå det tyska traumat är att förstå Tyskland, men frågan vidgar sig och man tvingas att begrunda vad Europa är, dvs. hennes historia och hennes olika länders relation och historia.

Jag presenterade mina funderingar kring svårigheterna att närma sig Fredrik II utan att nämna den koppling nazisterna hade gjort till honom och intelligentians försök att tona ner Tysklands styrka. Han satt tyst och bligade. Frågan berörde honom och han sablade inte ner idéen direkt.

Istället refererade han till en intervju med författaren och filmaren Alexander Kluge som var i förra numret av Spiegel, Die konjunktiv des kriges, Krigets konjunktiv.

Kriget är ett trauma, som vi ännu inte har bearbetat tillräckligt, sade Micha.

Tanken finner jag märklig.

Idag läser jag i FAZ, som jag numera prenumererar på och inte längre plockar upp ur papperskorgen, om en bok som handlar om tyskarnas framfart I Litauen under Andra Världskriget. Häromdagen var en essä om Wanseekonferensen.

Det förgångna är ständigt närvarande, inte som ett minne utan som ett sår som inte vill läkas.

Dunkelt regn 21.01.12

Tyskarna är Europas kineser, skrev författaren och nobelpristagaren Günter Grass i en essä en gång. Jag satt på ett bibliotek i Dublin och läste den. Egentligen tyckte jag den var ganska korkad, men idag får jag erkänna att den hade sina poänger.

I dagarna var det 300 år sen Fredrik II (1712-1786) föddes, senare kallad Fredrik den Store. Fredrik II var kung av Preussen. Han kallade sig själv för en upplyst despot och brevväxlade med Voltaire, som även en längre tid bodde hos honom.

Det intressanta är att tyskarna inte vet hur de ska hantera denne historiske man.

Han stod som symbol för det krigiska Tyskland, det som hade ödelagt Europa två gånger. Och han var en stor härförare, även om han led ett nederlag mot Ryssland under sjuårigakriget som höll på att kosta honom riket om inte den unge tsaren Peter III hade varit en sådan Preussenfantast.

Han skrev symfonier som är väl värda att lyssna på. Hans politiska essäer har jag nämnt tidigare här. Han ritade palatset Sanssouci (utan bekymmer) i Potsdam. Där ville han bli begravd vid sidan av sina hundar, en önskan som inte uppfylldes förrän 1991. Sankt Hedwigskyrkan bakom Bebelsplaten i Berlin ritade han för katolikerna. Själv var han protestant. Kort sagt en komplex och mångtydig man, vars eftermäle är beaktansvärt, vore det inte för kopplingen till nazismen.

Den gamle Fritz, som han kallades i folkmun, upptogs av nazisterna som en av deras föregångare. Undanskymda antisemitiska uttalanden togs fram, hans ärorika krigsmakt och den plikttrogna preussiska soldat tjänade som förebild.

Tyskarna kommer inte över Andra Världskriget. Möjligen på goda grunder och det är nu det är dags att återvända till Grass essä och begrunda Stor- och Lilltyskland.

Österrikaren Fürst von Metternich var en av de stora diplomater som var verksam under Napoleonkrigen och 1848. Årtalet 1848 var revolutionernas år. Jag har stött på texter där journalister jämför 1848 med 2011.

I Berlin och i andra europeiska städer utkämpades det strider mellan överheten och folket. Folket krävde sina rättigheter. Karl Marx och Richard Wagner stod på barrikaderna, fast i olika städer. Båda var senare tvungna att gå i landsflykt. Men inte bara lika rättigheter krävde man. Det fanns också en nationalistisk diskussion.

Man ville ena Tyskland. Detta kämpade fursten von Metternich emot. Ett Stortyskland, dvs. Tyskland och Österrike tillsammans skulle betyda att det industrialiserade Preussen skulle ta makten över hela riket, ansåg han. Det som senare skedde.

Österrikes makt skulle falna, ansåg han. och för att undvika det kämpade von Metternich för Lilltyskland. Han sökte ett Europa där de mäktiga delade på makten.

Hans vision och arbete höll till junkern von Bismarck trädde fram och ledde Preussen till att ta makten över hela Tyskland, dvs. det lilla Tyskland utan Österrike.

Senare skulle Hitler och nazisterna kämpa för ett Stortyskland, vilket lockade de olika tyskarna till sig, därav segerintåget till jublande massor i Österrike.

Europa fruktar Tyskland. Denna fruktan är tyskarna väl medvetna om och därför är man orolig för att fira en man som Fredrik den Store.

Själv tänker jag i senare inlägg återvända till denne store man.

Löven är fallna 19.12.11

Den 3o juni 1934 avrättades ledarna och de övre skickten inom SA. Natten har olika namn, Röhmkuppen eller De långa knivarnas natt.

Den 13 juli offentliggjordes i inhemsk och utländsk massmedia antalet avrättade och i de nödvärn skjutna.

I Luchino Viscontis fantastiska film De fördömda är mordnatten i Hotel Hanselbauer iscensatt.

För Ulrike Meinhof var det en av nyckelhändelserna i Hitlerrevolutionen. Det visade hur nära terrorn var människorna. De kunde inte ha varit okunniga. Hon kunde inte förstå att inte tyska folket reagerade. Genom Röhmkuppen kunde man ju se vilken samling mördare nazisterna var.

Detta läste jag i Joachim Fests bok Begegnungen, Möten: om vänner och bekanta.

Jag var tvungen att upphöra med läsningen när jag läste det. Jag är ingen systematisk tänkare. Mitt läsande är ett sökande efter resonans. Det ska ljuda. Och ljöd gjorde det.

Tänk er att ett år efter valet avrättas 60 personer, varav några var en av ledarens närmaste man. Man går ut i massmedia och förklarar för folket och för världen att man har förhindrat en kupp. Ordningen är återställd.

Nu när jag begrundar det åter efter jobbet tänker jag annorlunda än när jag läste det första gången. Nu måste jag erkänna att jag får svårare att begripa Meinhofs tänkande.

Nu kan jag till och med se logiken i att högljutt berätta vad man har gjort. Revolutionen var nära. Ordningen är återupprättad.

Kanske talar det istället om hennes syn på samhället? Nazisterna, KZ-regimen, regerade fortfarande, ansåg hon. Man var bara tvungen att skrapa på ytan så kom det bruna fram. Men tyskarna under 1930-talet och 1960-talet skiljde sig från varandra. Efterkrigstidens tyskar hade sett fascismens anlete och ville nu bara glömma det förgångna. De ville inte gräva i det som varit, vilket Meinhof med andra ville.

Joachim Fest var djupt bildad och konservativ. Han trodde på det borgerliga idealet. Men det hindrade honom inte från att diskutera med Meinhof och ta hennes idéer på allvar. Han höll inte med henne, men lyssnade gärna på henne.

I essän om Ulrike Meinhof skriver han om ett möte med vänsterledaren Rudi Dutsche. Fest var journalist och skriftställare. Man ordnade så att han fick träffa Dutschke under ett protestmöte på Västberlins universitet.

De satte sig i ett rum och Fest lade blocket på bordet för att föra anteckningar. Studentledaren började att orera med sin melodiska röst. Fest bad honom att upphöra med ”predikandet” och istället diskutera sina idéer med honom. Återigen kom predikandet. Fest stoppade ner blocket och sa att mötet inte var till någon nytta.

Ska vi redan avbryta diskussionen? undrade en förvånad Dutschke.

Vi har inte ens börjat, svarade Fest.

Med Meinhof diskuterade Fest dock gärna.

De träffades under två årtionden till hon bestämde sig för att åka till Berlin. Där träffade hon Andreas Baader och RAFs historia kunde börja.

Bruna armé fraktionen 25.11.11

Två döda nynazister i Zwickau, Thüringen. En kvinna som kände dem överlevde en brandbomb. Två unga män hittades i en husbil. I det sprängda huset där kvinnan, Beate Z, hade bott, hittade man en dvd med en nynazistisk propagandafilm. När polisen tittade på filmen uppdagades 9 ouppklarade mord, 8 turkar och en grek.

De hade begåtts av de båda männen i terroristtrion. Under 11 år har man försökt förklara morden, men inte sett sammankopplingen.

1994 lät man två unga män komma undan. Det var de man hittade i den utbrända husbilen.Se Der Spiegels Letzte Ausfahrt Eisenach, Slutstation Eisenach.

Nu frågar man sig hur de kunde hålla sig undan så länge. De måste ha fått hjälp. Hade man till och med fått hjälp av polisen? Se t.ex. ”Absichtsvoll schiefgegangen”, Avsiktligt misslyckande, i Die Zeit.

Jag satt och läste förra veckans Die Zeit som jag hade hittat i papperskorgen vid våra brevlådor. Det var ett reportage som handlade om högerextremisterna i Mecklenburg Vorpommern, Bullerbü in braun, Bullerby i brunt.

I de mecklenburgska småstäderna flyttar nynazistiska familjer in. De engagerar sig i skolor och ordnar läger för barn. Många föräldrar är bekymrade över att deras barn kommer hem och vill åka på läger och fira midsommar och andra germanska högtider som högerextremister anordnar. De vet inte hur de ska förklara för sina barn varför de inte får åka dit och de är rädda för repressalier.

Diskussionen om att förbjuda NPD, National Partei Deutschland, har återigen blossat upp, Mehrheit der Deutschen will NPD-Verbot, Majoriteten tyskar vill förbjuda NPD. Det är som efter den norske terroristens dåd, då man helt enkelt upptäckte vad högerextremismen förmår.

Jag minns diskussionen innan Berlins val. Vi testade vilket parti vi skulle rösta på. Många av mina kollegor fick NPD och Vänstern. NPD är inte rumsrena och man röstade på Vänstern. De skojade med mig om att de skulle rösta på NPD så att jag skulle få flyga hem på en matta.

De syftade på ett av NPDs valplakat där mörka gästarbetare sätter sig på en flygandematta för att flygas tillbaka till sina hemländer.

Vi skämtade men samtidigt finns det en underliggande motvilja mot de turkisk-arabiska invandrarna. Det är nästan rumsrent att tycka illa om dem.

I dag var jag på ett annat hotell och min kollega kom in. Jag frågade var hon bodde.

I Moabit, svarade hon. Men jag ska snart, tack och lov, flytta.

Varför då? Det är ju fint där.

Turkarna och kurderna, svarade hon.

Hennes kommentar och andra av mina kollegors kommentarer är tämligen oskyldiga. Det är som jag skriver om polerna i inlägget Inget rättfärdigande. Man bör nog låta liknande kommentarer bli rumsrena.

Jag är ofta i de invandrartäta områdena i Berlin. Idag var jag i Neukölln. Den ”hippa stadsdelen Neukölln”, som Malte Persson skriver i Fokus, Rapport från Berlin. Jag skulle träffa en polare på Hermannplatz, denna mötsplats av kulturer.

Medan jag åt en döner begrundade jag många tyskars avsky mot turkarna. Ärligt talat förstår jag det inte.

Enligt min kollega idag tittar de konstigt på henne. Det är väl för att du är snygg, kommenterade jag.

Möjligen är man rädd för att de kommer att ta över. Men jag tror att de är något annat. Jag tror att man är rädd för att komma efter, att de kommer att gå om en. Den rädslan projiceras på en oskyldig grupp som verkar som monstret man inte kan hindra i drömmen.

Samtidigt finns det en grupp tyskar som inte kommer vidare i klassamhällets klätterhus.

De är förlorarna i dagens samhälle. De är outbildade, äter osunt, hittar inga jobb och lever därför på socialbidrag.

Åk till Hermannplatz så får du se dem.

Åt sina egna landsmäns oförmåga kan man bara sucka.

Den judiska kyrkogården i Weißensee 14.11.11

Hans liv ägnades åt arbetet för folket och sitt tyska fadersland, stod det på gravstenen. Mannen dog 1934.

Jag hade gått runt på den vackra judiska kyrkogården i Weißensee och på vägen ut passerade jag den här mannens gravsten.

Höstsolen sken men det var kyligt.

Nationalsocialismen hade tagit över makten i Tyskland år 1933, ett år innan mannen dog.

Förföljelserna hade ännu inte börjat. Först 1938 var kristallnatten. Ännu var den nya tiden i sin linda. Likväl måste han ha märkt av förändringen i landet.

Den tyske filosofen Hans Jonas berättar i sin biografi Erinnerungen, Minnen, att han förstod vad nationalsocialisternas valseger 1933 betydde för landet. Först tog han sig till London för att därifrån bege sig till Israel.

Få var de som då förstod hans egensinniga beslut.

Kanske var det en trotsig akt att låta texten stå på gravstenen?

Jag tror inte det.

Förmodligen var han stolt att vara tysk. Kanske hade han slagits i Förstavärldskriget för Tysklands räkning? Orden på gravstenen betydde kanske jag är också tysk?

Den judiska kyrkogården i Weißensee fick stå oförstörd kvar under hela Andravärldskriget.

Den äldre och mycket mindre vid Große Hamburgerstraße har endast en grav kvar. Där ligger Moses Mendelssohn, mannen som öppnade upp för den judiska kulturen i Tyskland.

Herr Mendelssohn översatte Toran till tyska, men skrev med hebreiska bokstäver så att man skulle kunna läsa den, förstå det som stod i texten och lära sig tyska. Det var nog de mest envisa som lärde sig tyska på de sättet. I vilket fall så var det han som inledde den judiska emancipationen.

Judarna hade i flera hundra år bott i staden.

Många av dem kom på Kurfürsten Friedrich Wilhelm von Preußen inbjudan. Man behövde medborgare till det förstörda Berlin efter Trettioåriga kriget.

Mannen som gravstenen tillhörde, och Hans Jonas var en av alla dessa tyska emanciperade judars avkommor.

Hans Jonas disputerade om den kristna gnosticismen. Hans väninna Hanna Arendt disputerade om Augustinus. Båda var lärjungar till filosofen Martin Heidegger. Fru Arendt var också Herr Heideggers älskarinna.

I boken Heideggers Barn beskrivs de och två andra judiska filosofer som studerade för nazisten Heidegger.

Vissa säger att det var nazisterna som gjorde många till judar.

Michael H skulle t.ex. inte vara jude om det inte vore för Nürnberglagarna då hans mor inte var judinna.

Hans familj har samlat gamla brev från moderns sida. I ett av dem berättar Tant von B, som sitter på tåget med sin kusin, att två emanciperade rika judinnor kommer in i tågkupén. Judinnorna försöker prata med medpassagerarna. Men, skriver Tant von B, vi svarade dem inte.

Antisemitismen uppfann nazisterna inte.

Under min promenad på kyrkogården läste jag var de döda var födda. Namn som Breslau, Posen förekom, orter som numera heter Wroclaw och Poznan, platser som talade om ett annat Tyskland som inte längre existerar.

hämnd för Palast der Republik 08.11.11

En äldre man kommer emellanåt förbi hotellet. Jag har tidigare nämnt honom i inlägget Alla dessa slöjor… Vi språkas kort vid. Han hämtar dagens tidning och fortsätter sin promenad.

Han är myntsamlare. En tid var han på jakt efter ett belgiskt euromynt. Efter en tid fann jag ett åt honom. Hotellet är internationellt.

För ett tag sen frågade han mig om jag hade behållit olika valutor från alla mina resor. Ja, svarade jag, och lade till att han gärna kunde få en packe.

Säkert?

Jarå, jag ska bara komma ihåg att ta med mig dem.

Han besökte hotellet varje dag tills jag kom ihåg att ta med dem. Det gjorde jag efter tre dagar.

Han blev nästan tårögd när han fick se samlingen.

Vad vill du ha för det? undrade han.

Ingenting, svarade jag. De ligger ändå bara hemma och skräpar.

Men jag måste få bjuda dig på kaffe och tårta i alla fall.

Det får du gärna, svarade jag och så bestämde vi en dag.

Under fikat berättade han om sitt liv. Han hade kommit till Berlin under den stora flykten i Andravärldskrigets sista dagar från Schlesien. Han hade innehaft många funktionärspositioner i DDR. Bl a hade han tagit emot resedelegationer från olika länder och visat dem runt.

Han måste ha varit extremt tråkig. Han är ytterst korrekt. Orden i berättelserna kommer efter nogsamt funderande. Spontanitet och fantasi är inga karaktärsdrag han besitter. Samtidigt var det intressant att lyssna på honom.

Han är en del av det gamla gardet, de som trivdes i DDR, till skillnad från fribrytare som Michael H.

Hur det enade Tyskland behandlat DDR hade han inte mycket för. Det största sveket var att de rev Palast der Republik. Asbetsen var bara ett svepskäl. Man hade kunnat sanera det.

Nej, man var avundsjuka.

Dagen efteråt kom han till och med förbi hotellet och visade mig bilder han själv hade tagit på bjälkarna i den nu rivna byggnaden. Det hade överlevt en atombomb, sa han.

Under fikan ville jag fråga honom om Stasi. Med den positionen han haft, med det förtroendet att stå värd för utlänningarna, måste han ha varit en del av apparaten. Men det passade sig inte.

Nu i efterhand ångrar jag inte att jag inte försökte.

Jag börjar bli allt mer tveksam till att öppna arkiven. På statsvetaren Ulf Bjerelds blogg läste jag en diskussion för och emot.

Historikern Timothy Garton Ash har skrivit den intressanta boken The File. Han bodde en längre tid i Östberlin under 1980-talet och var givetvis övervakad. I förordet uppmanar han läsare och nyfikna att inte försöka leta reda på de personer han porträtterar i boken. Det skulle visserligen vara enkelt att finna dem, skriver han, men inte fylla något syfte.

Michael H, som fick sitta i fängelse för att enligt en ha hjälpt någon att försöka fly, hade en pärmar och pärmar fyllda med uppgifter om sitt liv från olika IM (inofficiella medarbetare) i sin närhet.

Efter att ha fått ut sina filer började han läsa i dem, men slutade snart. De var inkompetenta, sa han. Inget av det som verkligen var samhällsomstörtande skrev de utan om att jag träffade den och den kändisen, att jag var på den och den restauranten. Men det viktiga fick de aldrig med.

De unga östtyskarna har aldrig haft en uppgörelse med sin föräldrageneration som man hade i Västtyskland under 68-rörelsen. Jag tror inte heller att det kommer att ske eller ens att det är nödvändigt.

just hemkommen 04.11.11

I vår trappuppgång söker jag alltid igenom sopkorgen vid brevlådorna när jag kommer hem. Vi har nämligen en förnämlig granne som brukar slänga sina FAZ där. De är alltid några dagar gamla, men det gör inget. Några dagar gamla nyheter är nästan intressantare, särskilt om man läser de i oordnad tidsföljd.

FAZ är en gammaldags tidning. Bilderna är få. Texterna är kompakt och intelligenta. Journalisterna knackkonservativa och samtidigt vidsynta. En vän till mig hävdar att det är den enda dagstidning man behöver läsa. Och jag är benägen att hålla med.

Idag hade jag tur och hittade två. Jag läste en av ledarna på väg upp till lägenheten. Alles oder nichts, allt eller inget. Den handlade om Greklandskrisen och att euroländerna blivit ursinniga på Papandreou som vill utlysa folkomröstning angående sparåtgärderna. Håll du din omröstning, säger de andra euroländerna, men i så fall får du inga pengar från oss. En härlig soppa.

Berthold Kohler tycker i ledaren att reaktionen från EU är märkliga. Papandreou står dock med ryggen mot väggen. Runt om i landet går folk man ur huse för att protestera mot nedskärningarna. Hans egen postition som premiärminister kan han förlora. Ingen, lägger Herr Kohler till, vet heller vad utgången av en sådan folkomröstning, även om man fruktar det värsta. Vilka andra val har Papandreou?

Och, lägger ledarskribenten Kohler till, betänk att i Tyskland gör man omröstning angående en tågstation för att lugna protestanterna.

Han syftar på en bisarr företeelse i Stuttgart, det s.k. Stuttgart 21, där man vill bygga om en tågstation. Protesterna mot ombygget har blivit våldsamma. Jag kan lägga till diskussionen om den nya Berlinflygplatsen som en liten klick högljudda motståndare demonstrerar emot.

Samtidigt, avslutar han spydigt, kan man fråga grekerna varför de får rösta, men inte tyskarna om de vill betala för grekernas skulder.

Också det kunde förklara varför upprördheten från Berlin över nyheterna från Athen så stora är. Auch das könnte erklären, warum das Entsetzen über die Nachricht aus Athen in Berlin besonders groß ist.

Camarón sjunger 03.11.11

Michael H mötte de amerikanska soldaterna i krigets sista dagar. Familjen hade flytt från Berlin till centrala Tyskland för att slippa undan de sovjetiska trupperna. Familjen bodde på ett gods i Thüringen.

Amerikanerna hotade att bomba byn om inte invånarna gav upp. Man hissade den vita flaggan. Amerikanarna tågade in. En SS-soldat vägrade till allas förtret att släppa sitt gevär. Amerikanarna lämnade byn och började bomba invånarna till underkastelse. Flaggan hissades och geväret lämnades över.

För en annan beskrivning av amerikanarnas intåg i Tyskland rekommenderar jag den eminenta boken Segrarnas Väg av journalisten Osmar White.

Man svalt. Amerikanarna hade mat i överflöd. Lille Micha och en vän försökte stjäla mat, blev påkomna och hans vän blev fasttagen. Soldaten sköt honom med en kulspruta över stjärten. Micha kom undan. De var tio år.

Det som gjorde störst intryck på honom var dock när soldaterna skulle lämna byn. De hade ett överflöd av konserver. Men byinvånarna fick inte dem utan de förstörde maten inför deras hungriga blickar.

Amisen, berättade han, spelade baseboll med konservburkarna. Sen brände man allt.

En händelse han ofta återvänder till är när han var i München och var cafébohem.

Historien har en kärnhistoria. Detaljer tillkommer. En ny person presenteras. Senast var det en spanjor med långt tjockt svart hår som damerna tyckte om. Han drack coñac och kunde bara några få ord tyska. Men det räckte. Damerna förstod alltid vad han ville.

Bayern var en del av den amerikanska zonen. Bland bohemerna var en svart amerikansk soldat som alla tyckte om.

En dag stannade en militärjeep utanför caféet. Två vita amerikanska militärpoliser steg ur. Den svarte amerikanen försökte fly men de fångade in honom och spöade upp honom. Sen åkte de vidare.

Det var mitt första möte med den amerikanska rasismen, kommenterade han första gången han berättade historien.

Men varför? frågar jag som ett barn.

Jag vet inte, svarar han.

Anekdoten har fått några nya karaktärer, men kärnhistorien är fortfarande densamma. Soldater som utan skäl spöade den svarta soldaten och sen åkte vidare.

Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: Tyskland