Ett gästbidrag: Johan svarar 15.12.11

Tanken att järnvägar (se diskussion om rövarbaroner) uppkom i USA för att några få skulle tjäna pengar är för mig absurd och tyder på en grov förenkling. Låt mig förklara detta ytterligare.

Järnvägens funktion är att transportera. I en oreglerad marknad leder en ökad efterfrågan på transport till en ökad tillgång på transport. Efterfrågan är för mig i detta fall en nyttofunktion av behovet, dvs. det finns en nytta att uppfylla. Denna nytta är inte bara i form av direkta effekter relaterade till tillgången, utan är en summa av de direkta och indirekta nyttorna, med de indirekta nyttorna i majoritet.

Vi skulle kunna applicera detta resonemang på historiebeskrivningen kring Rövarbaronerna i sig, men tillåt mig istället gå djupare in på relationen mellan direkta och indirekta nyttor relaterade till järnvägarna. Den direkta nyttan av att kunna transportera något mer effektivt värderas av marknadskrafter (transportkostnad). Således blir den direkta intäkten avgifter relaterade till transporten i sig. En indirekt effekt av denna utökade effektivitet är en större marknad (mindre geografiskt beroende) för de aktörer som var i behov av transporter för sin utgående logistik, och även en större marknad för underleverantörerna (råvaror et cetera). Allt detta är uppenbara effekter, men de indirekta effekterna går vidare.

Effekten av en större marknad är ett större behov av arbetskraft genom hela värdesystemet. Produktiviteten går upp eftersom en av de tidigare trösklarna (begränsad marknad) har skavts ned. Helt plötsligt har vi en marknad för färsk sallad och apelsiner i ett snötäckt Michigan, vilket leder till en explosionsartad tillväxt och ett läge där arbetarna får mer och mer att göra. I takt med att arbete blir en ny trång sektor (bristande tillgång på arbetskraft) leder detta till organisering och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetskraften blir även den rörlig, som en effekt av minskad transportkostnad, vilket leder till ett utökat utbyte av idéer och förutsättningar för jämförelser.

Under denna tid har den disponibla inkomsten radikalt förbättrats för industrialismens arbetskraft. Parallellt med detta har infrastrukturen byggts ut, som en effekt av ökade privata och offentliga satsningar som en effekt av den ökade framtidstron och möjligheten genom frigjort kapital (skatteintäkter och förmögenhet). Barnadödligheten går ned, analfabetismen går ned, medellivslängden går upp och människor börjar sträva efter mer än bara mat för dagen. Allt detta kan ses som indirekta effekter av utbyggnaden av järnvägsnätet.

Denna utveckling finns vackert beskriven av F.W. Taylor i dennes tal till amerikanska ingenjörsföreningen från början av 1900-talet. (red: torde vara den här essän: The Principles of Scientific Management) Tanken är att den upplevda konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare baseras på en tankemiss. Oavsett profithunger eller inte så leder den ökande produktiviteten till ökad livskvalitet. En ökad livskvalitet som inte på något sätt står i paritet med den ökande storleken på pengapung hos fabrikören. Genom bättre informering och incentivlönesättning kan vi rädda världen tillsammans.

Låt oss då återvända till Rövarbaronerna som Gustaf så tveksam dömde. I mitt sätt att se på saken så spelar metoden (rövarmentalitet) och den direkta effekten (personlig rikedom) ingen direkt roll. Det etableringen av ett järnvägsnät gjort för människors välbefinnande överglänser vida de misshandlade arbetare som arbetade under slavförhållanden och det värde som dessa herrar undanhöll marknaden (rikedomen). För att fortsätta utmana så kan vi formulera det genom Joseph Stalins ord: ”Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett”.

Denna tankemiss (direkta kontra indirekta) återvänder som jag ser det dagligen, tex i funderingar kring kapitalistiska bödlar i form av finansvalpar eller tex i debatten om att Kamprad tydligen inte var så himla fattig. Den senare av dessa är fantastiskt spännande: Kamprads bolag ser till att ge åtskilliga hundra tusen människor arbete vilket leder till enorma arbetsgivar- och skatteintäkter (från IKEA till skattekonto, en indirekt effekt). Att smita från bolagsskatt på vinst (20%) må vara aningen osolidariskt, men det är inget ovanligt. De flesta bolag jag känner till är noga med att inte betala för mycket skatt. Bland annat eftersom det hindrar dem från att kunna fortsätta växa…

Så, Gustaf min fina vän: Hylla Rövarbaronerna fullt ut. Inte för att de hade rent mjöl i påsen eller för att de var goda människor. Inte för att de lyckades förskansa rikedom som de sedan (i många fall) gav tillbaka till samhället. Hylla dem för att de bidrog till att skapa förutsättningar för dig och mig att ta en öl och snacka om Pragmatismen, utan att vara utslitna till kropp och sinne från ineffektivt rättfärdigt arbete på kolchosfälten.

Mer rövarbaroner 24.11.11

In the meantime, the more he studied different economic systems, the more convinced he became of the unique advantages of capitalism for productivity and growth (5:2007),

skriver McCraw i inledningen av sin biografi om ekonomen Joseph Schumpeter, Prophet of innovation.

Under läsning av den eminenta boken The Robber Barons av Matthew Josephson, som jag tidigare introducerat här, begrundade jag inte det innovativa utan kapitalismens förtryckande aspekt. Detta kommer jag även att göra nu.

I USA i slutet av 1800-talet strävade sig en grupp individer till en enorm makt med en hänsynslöshet deras senare filantropiska projekt inte kan förlåta.

För att öka sin makt samlade de sig i en trust med mål att skapa monopol i sina områden: järnväg, stål och olja. Presidenten McKinley mördades 1901 och vicepresidenten Theodor Roosevelt tog över. Sina första år ägnade sig han åt att bekämpa dessa truster. Med mycket gny från herrarna lyckades han.

Hans framgång ska ses i ljuset av misslyckandet 1884 då han som ung politiker fick igenom en lag som sade att cigarrarbetarna skulle få bättre arbetsförhållanden. Hans lag hävdes av domstolen.

Numera är truster och karteller förbjudna i USA.

Andrew Carnegie ska ha sagt att den som dör rik, dör vanärad.

Han sålde sitt stålimperium efter stålkriget mot J.P. Morgan med andra. Ur det skulle trusten U.S. Steel bildas som Roosevelt bröt upp.

På Wikipedias sida om denne man kan man läsa om hur mycket gott han gjorde under sitt leverne.

Redan långt före försäljningen av sitt stålimperium hade Carnegie börjat donera stora summor till olika välgörande ändamål, och som en följd av försäljningen av sina stålintressen lämnade han 1901 affärsvärlden bakom sig och övergick till att på heltid använda sin enorma förmögenhet till olika välgörande ändamål. Andrew Carnegie

Vad som inte står beskrivit är hur skoningslöst han bekämpade sina anställdas kamp för bättre arbetsvillkor.

Josephson skriver angående rövarbaronerna:

Against the threat of labor’s growing might, and its demands which they held intolerable, the barons exerted themselves with promptitude, with tremendous energy and with an unflinching ruthlessness. (361:1934)

De strukturella metoderna var att förenkla och mekanisera arbetet och utveckla maskinerna till att kvinnor, barn och ”outbildade” svarta kunde använda dem. Carnegie hade som policy att anställda nyanlända immigranter eftersom de var billigare och risken var mindre att de organiserade sig.

Ju mer maskinerna utvecklades desto mindre personer behövdes för att driva dem. Kapital frigjordes som kunde användas för hans filantropiska ändamål, men inte till att förbättra bostäderna där hans anställda bodde eller att höja deras löner.

Ett uppfinningsrikt sätt att få tillbaka så mycket som möjligt av lönerna var att affärerna i de usla kvarteren där arbetarna bodde tillhörde företaget och där kunde man handla till osubventionerade priser.

I tider av nedgång fick de bo kvar tills de inte längre kunde betala och blev sen ivägskickade.

Protesterna kring orättvisorna ledde till att arbetarna revolterade.

I Pittsburg ledde ett upplopp som stoppades genom att armén tillkallades och ”with no little bloodshed” kunde man stabilisera situationen.

Carnegie tillät inte att man tog in svartfötter eftersom ”man skall inte stjäla en annan människas jobb. Istället utnyttjade han depressionen 1884-85 till att stänga fabriken, effektivisera maskinerna, för att sedan återanställa till ännu lägre löner och till sämre arbetstider.

På foton av Andrew Carnegie är blicken skarp, i fjärran forskande, skägget är vitt och inramande.

Jag kan inte döma denna man. Han väcker min nyfikenhet.

I inlägget molnigt och vindstilla, där jag diskuterar de amerikanska baserna, nämner jag några av dagens proletärer. Jag refererar till ett reportage i New Yorker, den osynliga armén, där Sarah Stillman berättar om upplopp bland kontraktarbetarna som startat på grund av orimliga förhållanden och att de inte ens fått mat:

On May 1, 2010, in a labor camp run by Prime Projects International (P.P.I.) on the largest military base in Baghdad, more than a thousand subcontractors—primarily Indians and Nepalis—rampaged, using as weapons fists, stones, wooden bats, and, as one U.S. military policeman put it, “anything they could find.” The invisible army

den höga sanningen 13.11.11

Gustaf Geijer skrev förgäves mana de den höga sanningen och få är personerna som ständigt söker sig till ljuset. Samtidigt finns de där i historiens alla tider. Thomas Jefferson var en av dessa som ständigt sökte dialektiken, utvecklingen av tanken. Han hatade systembyggarna och endast för bildningens skulle läste han Platons Republiken, ett verk jag förövrigt fröjdefullt läste under min resa i Ukraina.

Till antiken sökte sig Jefferson. Han läste verken på orginalspråken. Om detta läser jag i Karl Lehmanns essäbok Thomas Jefferson, American Humanist. Det är ett mysigt verk som liksom en annan bok jag läste om den vise från Monticello gränsar till hagiografi.

Jag minns när jag i London trillade in hos scientologerna och gjorde ett av deras personlighetstest. Medan jag väntade på mina resultat läste jag om Hubbard, grundaren som pratade hebreiska redan som treåring och sov hos indianer på natten. Riktigt så illa är det inte men jag tror jag måste hitta en bok där han skrivs i något mer kritiska ordalag.

Herr Jefferson var en fascinerande man. T.ex. blev han så imponerad av franska revolutionen att han tyckte att varje riktigt demokratiskt land skulle genomgå en liknande kris varje decennium.

Herr Lehmann begrundar The Literary Bible of Thomas Jefferson. Under många år skrev han ner citat, varav vissa återkommer i brev och skrifter under hela hans liv. Många trodde att citaten han präntade ner var just för deras skönhets skull. Detta betvivlar Herr Lehmann och hävdar att han istället skrev upp dem för att minnas och att utveckla sitt eget tänkande. Herr Jefferson förde dialog med antiken, som senare under sitt liv intensifierades.

Here were sentences which, happily, condensed his own ideas about many things and which expressed these ideas better than he himself might be able to do – with the added authority of hallowed tradition. 44:1965 (1947)

Är inte det ett härligt sätt att se på den närläsande bibliofilen? Vi möter oss själva i texterna, låter författaren summera våra egna dimmiga tankar.

I Poltava satt jag och drack en öl och läste Platon på torget. Två män diskuterade filosofi på engelska med varandra. Den ene var från Ukraina och den andre från Libanon. Två osannolika personer, varav han från Ukraina alltid bar med sig pistol, den andre levde på sin familjs förmögenhet.

Jag bad att få sitta med vid deras bord och lyssna.

Varför då? undrade libanesen skeptiskt. Men innan jag hann svara välkomnade han mig med öppna armar.

Du läser Platon, sa han. Han hade sett boken jag hade lagt på bordet. Du får gärna sitta här. Platon, lade han till, är den viktigaste filosofen för det var han som införde dialektiken.

Och det är just därför vi också måste läsa. Dialektiken, att våra idéer testas, bänds och vrids ur led.

Boken Technology and society av Jannis Kallinikos inleds med orden:

The assumption that the results of the scientific effort should be primarly judged by their relevance to the improvement they bring to human life represents a widespread belief and an unquestioned value in contemporary society. 1:1996

Thomas Jefferson återvände ständigt till grekerna, till de gamla källorna, samtidigt behöll han blicken på nutiden. Få personer var så involverade i sin egen tid som han var. Han förde dialog för sin egen skull. Bildning är just modet att inte se till nyttan utan för dess egen skull, för att höja sig över funktionsmänniskans ringa existens.

rövarbaronerna 06.11.11

Under en tid har jag läst boken The Robber Barons av Matthew Josephson. Efter en kvick sökning på hans namn visades det sig att det var han som populariserade termen rövarbaron.

Den gavs ut första gången 1934 och presenterar de olika rövarbaronerna som växte sig finansiellt starka efter inbördeskriget 1861-65 i USA.

Termen rövarbaron kommer från att de nya industrialisterna som upptäckte värdet av att kontrollera infrastrukturen liksom medeltidens baroner utnyttjade strategiska platser i Europa för att berika sig.

Efter det industriellt högre utvecklade norr hade besegrat söderns plantageägare kunde man koncentrera sig på att utveckla infrastrukturen i landet med hjälp av järnvägen. Kapital fick man genom järnvägsobligationer man sålde och subventioner från staten.

En enorm investeringsboom och spekulation utvecklades, inte helt olikt dotcom-erans vilda spekulerande, vilket växte sig till en bubbla som sprack. Då liksom den senare bubblan visade det sig att aktiernas värde var starkt upphaussat. Järnvägarna hade, liksom internet, hög potential. Men potentialen kunde inte utnyttjas ännu. Erövrandet av centrala USA hade ännu inte börjat.

Efter bubblan hade spruckit trädde några starka herrar fram ut kaoset, herrar som järnvägsmogulen Jay Gould och storbankiren J.P. Morgan.

Potentiellt värde hade järnvägarna onekligen, även de som byggdes på spekulation. På vissa sträckor tjänade man pengar.

I Pennsylvania hade man upptäckt olja. Oljan var skrymmande och var tvungen att transporteras på järnvägen. Upptäckten av olja hade aldrig kunnat utnyttjas om inte järnvägarna funnits. Järnvägsägarna utnyttjade sin monopolställning till att ta ut hutlösa priser.

I sin iver att tjäna pengar var man skoningslös. I delar av landet drev man bönder ifrån sina gårdar då man ständigt ändrade priserna på transport av vete och andra grödor. Bönder kunde inte längre överleva på sin sådd. Vissa städer var tvungna att överges eftersom järnvägsbyggarna inte blivit tillräckligt pekuniärt smorda. I andra delar byggde invånarna egna järnvägar av fruktan för herrar som Jay Gould.

Rövarbaronerna var inte de barmhärtiga givare som många av dem blev under sina ålderdagar.

Herr Josephson skriver:

One becomes impersonal when at the head of mighty corporate enterprises; one does not feel at close hand the disillusionment or ill-will of the customers, as one might in the days of guilds and mercantile capitalism; one is even less sensitive when one regardsthe customer as an inferior class. 196:1934

Liksom rövarbaronerna under medeltiden drog man sig inte för att ta till våld. Man samlade ihop ligister som fick attackera strejkande arbetare eller konkurrerande ägare. Tilliten till sina konkurrenter var låg.

Herr Josephson skriver:

By the 1880′s all railroads in a competitive field had their pooling arrangements or gentlemen’s agreements with rivals. But the controls upon them were weak; it was not yet clearly established among their ambitious leaders whether they could trust each other and whether it was more profitable to coöperate with or to blackmail, undermine and wreck their opponents. 189:1934

Under läsningen gör jag inte bara jämförelser med dotcom-erans bubbla utan den kamp om patent som nu pågår mellan de olika mobiltelefonbolagen. Märkligt nog söker kapitalismens tillskyndare monopolets trygghet.

Camarón sjunger 03.11.11

Michael H mötte de amerikanska soldaterna i krigets sista dagar. Familjen hade flytt från Berlin till centrala Tyskland för att slippa undan de sovjetiska trupperna. Familjen bodde på ett gods i Thüringen.

Amerikanerna hotade att bomba byn om inte invånarna gav upp. Man hissade den vita flaggan. Amerikanarna tågade in. En SS-soldat vägrade till allas förtret att släppa sitt gevär. Amerikanarna lämnade byn och började bomba invånarna till underkastelse. Flaggan hissades och geväret lämnades över.

För en annan beskrivning av amerikanarnas intåg i Tyskland rekommenderar jag den eminenta boken Segrarnas Väg av journalisten Osmar White.

Man svalt. Amerikanarna hade mat i överflöd. Lille Micha och en vän försökte stjäla mat, blev påkomna och hans vän blev fasttagen. Soldaten sköt honom med en kulspruta över stjärten. Micha kom undan. De var tio år.

Det som gjorde störst intryck på honom var dock när soldaterna skulle lämna byn. De hade ett överflöd av konserver. Men byinvånarna fick inte dem utan de förstörde maten inför deras hungriga blickar.

Amisen, berättade han, spelade baseboll med konservburkarna. Sen brände man allt.

En händelse han ofta återvänder till är när han var i München och var cafébohem.

Historien har en kärnhistoria. Detaljer tillkommer. En ny person presenteras. Senast var det en spanjor med långt tjockt svart hår som damerna tyckte om. Han drack coñac och kunde bara några få ord tyska. Men det räckte. Damerna förstod alltid vad han ville.

Bayern var en del av den amerikanska zonen. Bland bohemerna var en svart amerikansk soldat som alla tyckte om.

En dag stannade en militärjeep utanför caféet. Två vita amerikanska militärpoliser steg ur. Den svarte amerikanen försökte fly men de fångade in honom och spöade upp honom. Sen åkte de vidare.

Det var mitt första möte med den amerikanska rasismen, kommenterade han första gången han berättade historien.

Men varför? frågar jag som ett barn.

Jag vet inte, svarar han.

Anekdoten har fått några nya karaktärer, men kärnhistorien är fortfarande densamma. Soldater som utan skäl spöade den svarta soldaten och sen åkte vidare.

Förbi Alexanderplatz 17.10.11

Jag var på väg hem från arbetet. Under dagen skiner solen värmande, men under natten blir det kallt. Jag hade på mig mössa och vantar.

Jag svängde förbi Sparkasse och tunnelbanenedgången och cyklade in över Alexanderplatz. Berlins ljusfestival var över och stånden demonterades. Ett minne kom från min tid som utbytesstudent i norra Minnesota.

Samhället jag bodde i var litet och låg mitt ibland indianreservaten. Det var svenskbyggder.

Min första månad bodde jag hos en märklig familj. De hade erbjudit att jag skulle bo hos dem, men plötsligt kommit på att de skulle flytta. Mike hade fått ett nytt jobb på en begravningsfirma i en annan stad. Därför skulle jag flytta inom en månad, men de hade ännu inte hittat någon ersättningsfamilj.

Min första kväll hos familjen blev jag bjuden på öl och innan jag flyttade ut hade jag lyckats att få en hagelbössa riktad mot mig. Mitt första intryck av USA var intressant. Jag var sexton år och inte särskilt mogen.

Det pågick en festival under första veckan. Min andra dag vandrade jag in på området och tittade på karusellerna och stånden. De hade traktorpulling inne på den lilla stadion. Jag gick flinande omkring och tittade överlägset på allt. Bonnläppar, tänkte jag.

Jag stannade vid en karusell. Mannen som sålde biljetter var råbarkad och hade mustasch. Han hade väl tråkigt och vi pratade lite.

Snart inne i samtalet undrade han om jag ville se Florida. Jo, svarade jag.

Att du inte börjar jobba hos oss? undrade han. Vi reser över hela USA.

Förslaget var lockande. Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Jack London osv, Jack Kerouac hade jag inte upptäckt ännu, äventyr började koka runt i skallen.

Man tjänar bra, lockade han.

Det lät onekligen intressant.

Trots det tackade jag nej och gick vidare.

Jag tyckte det var fantastiskt att redan andra dagen få ett erbjudande om äventyr. USA kändes verkligen som möjligheternas land.

Men nu i kylan på cykeln över Alexanderplatz undrade jag varför han hade frågat mig?

Circle in the Round 10.08.11

Miles Davis album Circle in the round har snurrat i flera dagar i stereon. Den här veckan har jag det tidiga skifter och går upp klockan fem på morgonen.

På kvällarna är jag trött och efter vi har ätit och E pluggar vidare sitter jag och ströläse r. I dag var jag dessutom och tränade och är därför ännu tröttare. Jag har fått chokladtryffel i present av gäster som är nöjda med min service och det var viktigt att träna bort de kalorierna. Det var från ett spanskt par igår och i dag från en israelisk man.

Med hjälp av FBReader har jag laddat ner gamla mästerverk och har så smått gett mig på Edward Gibbons bok Romarrikets uppgång och fall. Verket har så mycket. Engelskan är utsökt och välavvägda diamantformuleringar tindrar som:

Trajan was ambitious of fame; and as long as mankind shall continue to bestow more liberal applause on their destroyers than on their benefactors, the thirst of military glory will ever be the vice of the most exalted characters.

Jag får för mig att Henry Kissinger hade tagit stort intryck av honom när han skrev A world restored.

Gibbons beskrivning av den romerske legionären inspirerar mig medan jag lyfter vikter och lyssnar på hårdrock.

Läsningen av en artikel i NY Times fick mig att begrunda det militära och återigen är det USA som ivrigt bygger vidare på sitt imperium.

För någon dag sen sköts en amerikansk helikopter ner av en grupp talibaner i Afghanistan. Händelsen intresserade mig då föga och jag läste bara titeln och hoppade vidare till andra artiklar förutom i dagens och gårdagens utgåva.

Så läste jag U.S. strike killed Taliban who downed copter.

An American airstrike has killed the Taliban fighters believed responsible for shooting down a Chinook helicopter, killing 38 people including 30 American military personnel, the senior commander in Afghanistan said Wednesday.

I den tidigare artikeln stod det:

In the deadliest day for American forces in the nearly decade-long war in Afghanistan, insurgents shot down a Chinook transport helicopter on Saturday, killing 30 Americans, including some Navy Seal commandos from the unit that killed Osama bin Laden, as well as 8 Afghans, American and Afghan officials said. Copter downed by Taliban fire; elite U.S. unit among dead

I den inledningen står det flera intressanta detaljer, framför allt att några av de som dödades var med i dödandet av Osama Bin Ladin.

Men det jag begrundade var hämden från amerikanarna.

Krig är viktiga saker och där handlar det om att vara starkast.

Att några illaluktande skäggiga gubbar i klippskrevor lyckades skjuta ner en elitstyrka amisar är inget världens starkaste armé kan tåla. Således gav de sig i väg och sköt ihjäl de som de ansåg var de skyldiga.

Jag pratade med en amerikansk soldat för några dagar sen. Jag frågade honom hur det var att vara soldat och inte veta om man skulle få betalt. Det var på en gemytlig och skojfrisk nivå. Men det var också allvarlig.

Den mäktigaste armén i världen kan inte betala sina soldater. Och deras elitsoldater blir nedskjutna av en gerillaarmé.

Det är inte lätt att försöka vara ett imperium.

Förresten allt jag läser i nyhetsväg läses på min android som jag fick av min mycket gode vän Johan. För den presenten är jag evigt tacksam.

Byggnationen har börjat 01.08.11

Det bullrar om husknuten. När vi flyttade in stod baksidan tom. En eller flera bomber fälldes under andra världskriget och byggnaden som stod där försvann. Det har gjort att vår södra yttervägg är för tunn och på vintern smyger möglet fram ur sprickorna. Dessutom blir det riktigt kyligt i lägenheten. I augusti ska de börja bygga och grävandet har redan inletts. Det blir en bullrig höst.

Obama och leaders reach debt deal är huvudnyheten i NY Times. På ledarsidan står det To escape chaos, a terrible deal. Nobelpristagaren Paul Krugman hävdar att presidenten ger upp.

Jag har följt diskussionen om USAs underskott i olika tidningar och tidskrifter. Jag har inte förstått mycket utöver att det handlar om makt. Vem är mäktigast?

Den maktkampen är dock mindre intressant, trots konsekvenserna.Det finns en underliggande fråga som är bra mycket allvarligare och det handlar om kredit och debit, att leva över sina tillgångar eller ej.

I en debattartikel i Forbes, America’s growing trade deficit is selling the nation out from under us, skriver Warren Buffet att amerikanarna helt enkelt lever över sina tillgångar. Hans sätt att diskutera det är intressant och jag rekommenderar artikeln.

Det Buffet begrundar är implikationerna.

En intressant sak är att man är orolig om man kan betala sina egna trupper. Första gången jag läste det i Times, trodde jag knappt på det. Men sen fick jag se på nyhetskanalerna en nervös admiral som förklarar för sina trupper i Irak att de kanske inte kommer att få lön.

Men det ska ordna sig, säger han.

Med soldater man inte kan betala är det svårt att driva krig. Det är ett av problemen man brukar påpeka angående laglösheten i u-länder att polis och militär inte får tillräckligt betalt och att korruption uppstår, dvs om de inte deserterar, ordnar de pengar på andra sätt.

Monströsa arméer har gjort att imperier i vardande och stundande inte har lyckats. Peter Englund beskriver i sina böcker om krigsmaskineriet under 1600-talet som inte upphörde eftersom man inte hade råd att betala sina trupper. De fick sin inkomst genom plundring.

I går läste jag en exposé över USAs ekonomiska problem, Sure cure for debt problem: economic growth. Inskjutet fann jag små värdefulla informationsstycken:

[T]he federal government ended its 2000 fiscal year with a record $236.4 billion budget surplus.

Det var för elva år sen. Men president Bush tyckte det var onödigt att ha för mycket pengar i kassorna. Jag minns att man gjorde en spontan skatteåterbäring. Då hade han naturligtvis inte planerat att kriga som en annan Carolus Rex. Så numera, skriver fru Rampell, står det inte lika bra till i ekonomin:

We face the largest budget deficit the nation has ever known: $1.6 trillion, the equivalent of about 11 percent of our economy. ibid

Krig kostar. Jag har tidigare citerat några siffror är här insprängda i diskussionen om de amerikanska baserna över hela världen.

molnigt och vindstilla 09.07.11

Jag sitter på en hård trästol och tittar ut bland lövverket utanför. En fågel kvittrar och egentligen borde jag ligga kvar i sängen. Jag lyssnar på Jan Garbareks Officium och har en kopp thé framför mig.

I går kväll åt vi paella och diskuterade långt in i natten. F nämnde die German Angst. S. förklarade för mig att det en engelska termen är avoidance of uncertainties. Tyskarna gillar inte förändering.

Det är ett karaktärsdrag, hävdade F.

S protesterade och sa att det är inte typiskt tyskt.

Diskussionen handlade från början om att Tyskland har satt ett datum när de inte längre ska ha några kärnkraftverk och hade hamnat i att de var rädda för förändering.

Jag upphörde att försöka göra mig delaktig i diskussionen utan lyssnade till ordfäktarna.

I går skrev jag om de amerikanska baserna över hela världen. Jag fortsatte att läsa olika texter om temat och funderade över äldre jag hade läst. Den som fick mig att haja till var Chalmers Johnsons text America’s empire of bases och det som fick mig att reagera var följande:

For their occupants, these are not unpleasant places to live and work. Military service today, which is voluntary, bears almost no relation to the duties of a soldier during World War II or the Korean or Vietnamese wars. Most chores like laundry, KP (”kitchen police”), mail call, and cleaning latrines have been subcontracted to private military companies like Kellogg, Brown & Root, DynCorp, and the Vinnell Corporation.

Det är den andra meningen som är den intressanta i sammanhanget. Det enkla arbetet görs av anställda från privata företag. I gårdagens inlägg referarade jag till en essä från The New Yorker som just berättar om dessa arbetare, The invisible army. I essän kan man läsa hur många har blivit ditlurade genom smaskiga kontrakt att få arbeta i Dubai och löften om enorma löner, för att sen hamna på en bas som ständigt beskjuts i Irak.

How would she like to make five times her current salary at a luxury hotel in Dubai, a place known as the City of Gold? How would she like to have wealthy Arab customers, women who paid ridiculous fees for trendy cut-and-color jobs? ibid

Arbetarna blir inte bara placerade på en helt annan plats än de blivit lovade. Löften hålls inte heller. Det har varit enorma upplopp. Amerikanska militärern lovar bättring, men inget sker. Företagen tilldelas fortfarande kontrakt för att sköta markservicen.

Stratfor har i en intressant analys om Obamas önskan att dra tillbaka trupperna från Afghanistan nämnt kostnaderna för att driva dessa baser, Obama’s Afghanistan plan and the realities of withdrawal. Ett förnämligt exempel är kostnaden för att leverera bensin till baserna.

Supplying a single gallon of gasoline in Afghanistan reportedly costs the U.S. military an average of $400, while sustaining a single U.S. soldier runs around $1 million a year (by contrast, sustaining an Afghan soldier costs about $12,000 a year).

Den andra delen av meningen är också intressant eftersom man kan översätta det med vad en amerikanska frisör skulle kosta och vad den kontrakterade frisören från Fiji kostar vilkas biografier berättas i essän om den osynliga armén från Newyorkern.

Frågan som jag ställer mig under läsningen av Chalmers Johnsons essä och det jag läste om i går är varför amerikanarna har dessa baser över hela världen. Han skriver naturligtvis, då han skriver för Tom Dispatch, att det är en del av det imperialistiska USAs agenda.

Once upon a time, you could trace the spread of imperialism by counting up colonies. America’s version of the colony is the military base. By following the changing politics of global basing, one can learn much about our ever larger imperial stance and the militarism that grows with it. ibid

kvinnliga vitaminer 29.06.11

Efter att ha sprungit letade jag efter näring bland skåpen. Det är väldigt varmt i dag i Berlin. Jag hittade E’s brusvitaminer, fast de var för kvinnor. Jag tog i alla fall en brustablett. Det kan inte skada. Fast gott var det inte, citronsmaken till trots.

Under en tid har jag stött på märkligheter från USA. Det är ett av de mest komplexa länder jag känner till. Om jag ska vara ärlig så förstår jag mig inte på det alls. Och det trots att jag bott där under två omgångar. Först som utbytesstudent och för några år sen då jag tillbringade några månader i Las Vegas med E.

Juan Cole är en professor i historia vid Michigans universitet. Han undersöker väst och och den muslimska världens relation i ett historiskt sammanhang. Han skriver bloggen Informed Comment.

Hans namn stötte jag på i NY Times artikel Ex-spy Alleges Bush White House sought to discredit critic. Enligt artikeln försökte Vitahuset använda sig av CIA för att smutskasta Juan Cole.

Coles egen kommentar kan man läsa på hans eminenta blogg under inlägget Ret’d CIA official alleges Bush White House used Agency to ”get” Cole.

Men detta är inte en del av Busheran. Även Obama administrationen ger sig på amerikanare som visslar för högt. I New Yorker kan man läsa om Thomas Drake, The secret sharer, som riskerar 25 års fängelse för att han påpekade om det absurda i att satsa miljarder dollar på spionsystem som kunde övervaka all elektronisk kommunikation som inte fungerar.

Det är en högst otrevlig tendens som sker i landet på andra sidan pölen.

Funderingar från fåtöljen

Tag Archives: USA