Den här hösten tycks världen befinna sig i förstadiet till en finansiell härdsmälta av sällan skådat slag. USA och flera europeiska länder är skuldsatta upp över öronen. Börsen rasar. EMU-samarbetet knakar i fogarna.

Irlands, Greklands, Portugals, Italiens, Spaniens och USA:s skulder är så höga att de riskerar att dra med sig hela världen i ännu en ny ekonomisk kris, kort efter den förra finanskrisen för bara tre år sedan.

För första gången tycks det som om även insiders tvivlar på den lössläppta kapitalistiska ekonomin. Till och med riskkapitalisten Christer Gardell, som knappast är känd för sin tro på reglering av finansmarknaden, har kallat marknaden för ”ett monster”, ”Marknaden har blivit ett monster”.

Vår kapitalistiska marknadsekonomi är som en bulimiker som stoppar i sig mat tills  den  spyr, hämtar andan en stund och sedan gemast börjar frossa igen. Vi har lagt upp samhället på ett helt ohållbart och absurt sätt, och de allt tätare förekommande kriserna borde vara en väckarklocka för oss.

Nationalekonomen Stefan De Vylder berättar i boken Världens springnota som kom ut i januari 2010 hur medicinen som användes världen över för att lindra finanskrisen 2008, framförallt sänkta räntor från ländernas centralbanker, bara ökade den totala skuldbördan.  Detta sköt bara problemen på framtiden och förr eller senare skulle Nemesis hinna ikapp de skuldtyngda länderna.

Genom hela krishanteringen fanns det bara en sak som inte var förhandlingsbar: tillväxten måste fortsätta till varje pris.

Det finns ett grundläggande tankefel i alla expertutlåtanden om hur krisen ska lösas. Unisont talar man om nedskärningar i offentlig sektor och välfärdssystemen, samt om att vi måste öka tillväxten i de skadeskjutna ekonomierna. Men nedskärningarna som föreslås kommer oundvikligen att minska tillväxten då de  kommer att slå mot jobben – och därmed minska skatteintäkterna och konsumtionen. Det låter som desperata åtgärder.

Den globala ekonomin kräver ökad tillväxt – annars kommer domedagen.

Jag menar att det här är ett bra tillfälle att luta sig tillbaka och fundera över vilken typ av samhälle som den här planeten kan klara av i det långa loppet.

Ett ständigt ökat uttag av resurser från en ändlig planet är i längden en omöjlighet. Christian Azar åskådliggör i Makten över klimatet vad som händer om vi ökar jordens medeltemperatur med mer än två grader. Istäcket i Antarktis kollapsar, Grönlandsisen smälter bort och vi får en omfattande avgång av metan från den smältande permafrosten i Sibirien, något som i sin tur ökar uppvärmningen och processen riskerar att blisjälvgående och utom vår kontroll. Christian Azar menar att vi vi måste minska de globala koldioxidutsläppen med 50-60 procent tillår 2050 och med åtminstone 75 procent till år 2100.

Tyvärr går världen i motsatt riktning och det i rasande fart.

Sedan mitten av 1900-talet har den globala ekonomin mer än femdubblats. I samma tillväxttakt kommer den att vara 80 gånger större år 2100 än den var år 1950. Och det är om allt rullar på som vanligt. Om vi tar med i beräkningen att utvecklingsländerna jobbar sig upp till vår standard och att 9 miljarder människor får samma rikedom som förväntas i OECD-länderna behöver den globala ekonomin år 2100 bli 200 gånger så stor som den var 1950.

Sifforna är hämtade ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson, som satt i Gordon Browns hållbarhetskommission. Den brittiske professorn lägger ut texten om det omöjliga i vår nuvarande ekonomi som bygger påständigt ökad tillväxt, och om möjliga alternativ.
Den ”ekologiska makroekonomi” han förespråkar innebär att begrepp som lönsamhet och produktivitet ses över för att stå i samklang med långsiktiga mål för samhället. Att släppa axiomet om en evig tillväxt och i stället skapa en hållbar ekonomi med underhåll och skydd av ekosystemen som bas.

Förnuftet till makten. Det är min enkla förhoppning i den globala krisens kölvatten.

 

Författare: Jakob Simonson

Läs hans bloggroman och dikter på hemsidan Demiurgen.